Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dunois, Jean - Dunoyer, Barthélemy Charles - Duns Scotus, Johannes - Dunst - Dunstable, John - Dunstan, Den helige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
Dunois—Dunstan
110
Dunois [dyncoa’], Jean, greve av D. och
Longueville, vanl. kallad »bastarden av
Orléans», fransk krigare (omkr. 1403—68). Var
oäkta son till Ludvig av Orléans (se O r 1
é-a n s) med Mariette d’Enghien samt brorson
till Karl VI av Frankrike. D., som var rikt
begåvad för både krigets och fredens värv,
försvarade 1420—29 Orléans, till dess staden
räddades av Jeanne d’Arc, och stödde henne
sedan trofast. Efter hennes död fortsatte D.
befrielsekampen mot engelsmännen, erövrade
1436 Paris samt slutligen 1451 Bayonne och
Bordeaux. Av engelsmännens stora erövringar
i Frankrike återstod nu blott Calais. Rikt
belönad av Karl VII med län och titlar, blev
D. även legitimerad som prins av blodet med
arvsrätt till tronen (om dynastiens andra
grenar skulle utslockna). Senare hörde D. till de
stormän, som mot Ludvig XI (se vidare d. o.)
bildade »la ligue du bien public» (1465).
Liksom sin halvbror Charles d’Orléans gynnade
D. litteraturen. Han är stamfar för hertigarna
av Longueville (se d. o.).
Dunoyer [dyncoaje’], Bar thélemy Charles,
fransk nationalekonom (1786—1862). Uppsatte
1814 med C. Comte (se d. o.) den liberala
tidningen Le Censeur. Efter julirevolutionen blev
D. prefekt i depart. Somme och 1838 medl. av
Conseil d’état men drog sig tillbaka efter
Napoléons statskupp 1851. Hans förnämsta
arbete är »De la liberté du travail» (3 bd,
1845; ny uppl. 1885), vari han hävdade den
fria konkurrensen och motsatte sig
statsingripande Efter D:s död utkom hans »Le
se-cond empire et une nouvelle restauration» (2
bd, 1865), som angrep andra kejsardömet. —
Litt.: E. Villey, »L’æuvre économique de C.
D.» (1899).
Duns Scotus, Johannes, filosof och
teolog (d. 1308 8/ii). Man vet ej om han föddes
i England, i Skottland eller på Irland, ej
heller är hans födelseår känt (man har
angivit 1274, 1273, något år strax före 1270
och t. o. m. 1247). D., som var
franciskan-munk, tjänstgjorde med stor framgång som
lärare vid univ. i Oxford, trol. till 1304. Han
flyttade trol. 1306 till univ. i Paris. Han dog
i Köln, dit han sänts bl. a. för att medverka
vid grundandet av ett univ. Enl. traditionen
försvarade D. under sin vistelse i Paris i en
mycket berömd disputation på ett glänsande
sätt läran om jungfru Marias obefläckade
av-lelse mot dominikanerna. Riktigheten av denna
tradition har emellertid bestritts inom
modernare litteratur. — D. var en ytterst
skarpsinnig tänkare, kanske medeltidens
skarpsinnigaste. Hans analys var inträngande, och ej
utan skäl erhöll han namnet »doctor subtilis».
Enl. en uppfattning är D:s filosofi ett av de
första förebuden till den moderna
spekulationen. D. har ock utövat inflytande på flera
moderna tänkare, bl. a. Cartesius. I sitt
system, som är framställt bl. a. i »Questiones
quod libetales», i kommentarerna till
Aristo-teles’ »De anima», till samme förf:s
meta
fysik och logiska skrifter och framför allt
i kommentaren till Lombardus’ »Sententiæ»
vänder sig D. särskilt emot Tomas från
Aquino. För Tomas är den fullkomliga
kunskapen det högsta, och teologien blir därför,
som den högsta vetenskapen, spekulation.
Också enl. D. är teologien den högsta
vetenskapen, men dess högsta ändamål är något
praktiskt, näml, själens frälsning. Frälsningen
är något individuellt och icke ett verk av
nöd-vändigheten utan av friheten. Den kan därför
icke behandlas av filosofien, ty denna är en
vetenskap om det allmänna — från något
allmänt sluter den sig till något annat allmänt.
Tron, på vilken teologien vilar, är icke en
spekulation, en förståndsakt, utan en viljeakt.
D. drar en konsekvens ur detta
betraktelsesätt, då han sätter viljan högre än förståndet.
På denna viktiga punkt står han i opposition
mot Tomas, som anser, att viljan är
underordnad intellektet. Viljan är enl. D. fri. Detta
gäller även Guds vilja. Gud kunde ha
underlåtit att skapa världen, om han velat. Han
kunde ha bestämt sedelagen på annat sätt,
än han gjort. Att något är ont beror enl.
D. därpå, att Gud bestämt det som ont. Gud
kunde även ha frälst världen på annat sätt
än genom Kristi korsdöd. Guds vilja är
endast bunden av motsägelselagen, d. v. s. det,
som Gud väljer, måste vara motsägelsefritt.
Med D:s lära om viljan som det högsta
sammanhänger ock hans förklaring, att en del
teorier, som man förut trott sig kunna bevisa
med intellektet, icke kunna vara föremål för
bevis. Man kan ej med nödvändighet bevisa,
att Gud är allsmäktig och allestädes
närvarande, att själen är odödlig och oförstörbar.
D. blev franciskanordens filosofiske
läromästare. Han har f. ö. i vissa punkter anknutit
till föregående franciskanska filosofer. — En
uppl. av D:s skr. utgavs 1639 i 12 bd av ett
romerskt franciskankollegium och
ombesörjdes till största delen av Wadding, som även
författat en biogr., »Vita Johannes Duns
Scoti». Litt.: Pluzanski, »Essai sur la
philo-sophie de Duns Scotus» (1887); Seeberg, »Die
Theologie des Duns Scotus» (1900); H. Klein,
»Der Gottesbegriff des Johannes Duns Scotus»
(1913). C. H-m.
Dunst, ett slags mycket fina fågelhagel. Jfr
Hagel.
Dunstabie [da’nstobl], John, engelsk
tonsättare (d. 1453), samtida till Dufay och
Bin-chois; står således nära den första
nederländska skolan, vars stil är rent polyfon med tenor
i någon av mellanstämmorna. Ung. 45
kompositioner av hans hand äro bevarade. T. N.
Dunstan [da’nston], Den helige,
angel-saxisk prelat och statsman (925 el.
924—-988). Tillhörde en förnäm Wessexfamilj och
fick sorgfällig uppfostran först i klosterskolan
i Glastonbury, sedan vid hovet i Wessex. Han
blev sedermera munk i ett kloster nära
Winchester, där han trodde sig utkämpa
personliga strider med djävulen. 940 blev han abbot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
