Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dunstan, Den helige - Duntravsläktet - Duno - Duodecima - Duodecimalsystem - Duodenum, Tolvfinger- el. Tolvtumstarmen - Duodes - Duodi - Duol - Duovir - Dupanloup, Félix
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
Duntravsläktet—Dupanloup
112
Den helige Dunstan förjagar djävulen. Teckning efter
en medeltida glasmålning i Bodleian library, Oxford.
Epilobium
angusti-folium.
i klostret i Glastonbury. Samtidigt började
hans politiska bana. I sitt kloster införde han
S:t Benedicti stadgar. En mängd
benediktin-kloster upprättades. Under D:s ledning blev
klostret i Glastonbury medelpunkten för
Englands högre uppfostringsväsen, ett universitet
i smått. I Englands nordiska
kolonisations-politik framträdde D. som en förespråkare för
fred och förbrödring. I trots av sin starka
ställning störtades och fördrevs han 955 på
grund av sitt oförskräckta klander av den
nykrönte konung Eadwigs sedeslösa leverne.
Han återvände 957, blev biskop av
Wor-cester och dessutom av London samt till sist
(959) ärkebiskop av Canterbury. — D. utövade
ett ofantligt inflytande på sin tid. Han
utmärkte sig i lika mån genom skönhet,
personlig älskvärdhet, konstnärsbegåvning som
tecknare, skönskrivare och musiker, politisk
smidighet och vidsynthet, djup religiös
övertygelse och sedligt allvar. Som ärkebiskop
förstod han att ställa de
rätta männen på de
rätta platserna och att
genom dem göra sin
vilja gällande. — Efter
sin död blev D.
kanoniserad. Han är
skyddshelgon för
smideskonstens och
musikens utövare. 19 maj
är hans dag. — Litt.:
Flera medeltida
biografier över D. i Stubbs
»Memorials of Saint
D.» (1874; i »Rolls’
series»); J. A. Robinson,
»The times of Saint
D.» (1923). A. G-w.
Duntravsläktet,
Epi-löbium, artrikt, nästan
kosmopolitiskt
växtsläkte av fam.
Oeno-theraceae, omfattande
örter med långa, smala, fyrkantiga fröhus och
små, långhåriga frön. 18 arter, därav flera
allmänna, i Sverige. Mest känd är E.
angusti-folium (Chamaenerion angustifolium), kropp
el. m j ö 1 k e, en ända till manshög, gruppvis
växande, flerårig ört med spiralställda blad,
vilka i stor utsträckning användas till
förfalskning av te. G. M-e.
Du’o, it. (av lat. duo, två), tonstycke för
två instrument. Jfr Buffo och Duett.
Duodecima [doåde’t/imal, it. (»tolfte»),
intervall av tolv diatoniska tonsteg (t. ex. c—g1).
Duodecimälsystem, det räknesystem, som är
uppbyggt på grundtalet tolv. Hos vissa folk
kvarlever det i fråga om mått, mål, mynt och
vikt m. m. Engelsmännen dela en fot i 12 tum
och en shilling i 12 pence. I astronomien har
man kvar systemet i åtskilliga fall. Framför
decimalsystemet äger det den fördelen, att
grundtalet har flera divisorer. T. B.
Duodénum (av lat. duo’decim, tolv),
Tolvfinger- el. Tolvtumstarmen, den översta,
närmast magsäcken befintliga, på bakre
bukväggen belägna delen av tunntarmen. D. är
en hästskoformig bildning av ung. tolv
tvärfingers längd och i nästan hela sin
utsträckning fixerad till bakre bukväggen eller
omgivande organ. Den omsluter bukspottkörtelns
huvud. I d. mynna utförsgångarna från denna
körtel och levern (gallblåsan). Se vidare
Matsmältning och Tarmkanalen.
Duodès (av lat. duo’decim, tolv), bokformat,
som uppstår genom att arket vikes (falsas)
i tre delar på höjden och fyra på bredden,
så att man får tolv blad (24 sidor). Jfr Bok 1.
— Duodèsformät betyder även ganska
litet format. — Duodésfurste, furste
över ett mycket litet land.
Duodi’, fr. (av lat. duo, två, och di’es, dag),
andra dagen i franska republikanska
kalenderns dekad. Jfr Kalender.
Duöl (av lat. duo, två), en figur av två
noter, som inträder i st. f. tre noter av samma
valör. Jfr T r i o 1.
Duo’vir, se D u u m v i r.
Dupanloup [dypälo’], F é 1 i x, fransk prelat
(1802—78). Föddes i Haute-Savoie men flyttade
1810 med modern till Paris, där han sattes i
skola och sedan blev präst. Som vicaire vid
Madeleinekyrkan (1825
—34) höll D.
katekisa-tioner, som blevo
ofantligt populära; han var
därjämte biktfader i
många förnäma hus,
re-ligionslärare för
Ludvig Filips söner och
åvägabragte 1834
Tal-leyrands försoning
med kyrkan före
dennes död. 1834—45 var
han lärare vid
seminariet Saint Nicolas
du Chardonnet i Paris och visade sig som en
ypperlig pedagog; därjämte fortsatte han att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
