Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dupanloup, Félix - Du Pare, Marguerite (Marquise Thérèse), f. de Gorla - Duparc, Marie Eugène Henri - Dupe - Duperré, Victor Guy - Duperron, Jacques Davy - Du Petit-Thouars, Louis Marie Aubert - Duphot, Léonard - Dupin, André (d. ä.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
113
Du Parc—Dupin, A.
114
predika och föreläste 1840—4t i andlig
vältalighet vid Sorbonne men måste upphöra
efter ett anfall mot Voltaire. Han fick allt
större rykte för vältalighet, lärdom och
kyrko-politisk skicklighet, kämpade för
undervis-ningsfrihet och den klassiska litteraturen samt
polemiserade mot både fritänkare och
ultra-montana katoliker. 1849 blev D. biskop i
Orléans och hade stor andel i den s. k. »loi
Falloux» 1850, som tryggade kyrkans och de
andliga ordnarnas inflytande på
undervisningen. Som biskop var han rastlöst verksam
i sitt stift och återupptog kulten av Jeanne
d’Arc; därjämte var han en flitig förf, i
teologi och pedagogik. Han skrev bl. a. »De la
pacification religieuse» (1845), »De
1’éduca-tion» (9:e uppl. 1872), »De la haute
éduca-tion intellectuelle» (3:e uppl., 3 bd, 1869),
försvarade i broschyren »La convention du 15
septembre et 1’encyclique du 8 décembre» (34
uppl. 1865) påvens encyklika och syllabus
1864, riktade mot nästan alla moderna idéer,
och skrev talrika »Lettres» i dagens
stridsfrågor (i sv. övers., »Bref om uppfostran i
hemmet», 1853). D. stred ivrigt för
bibehållandet av påvens världsliga makt men
motsatte sig, ehuru personligen anhängare av
ofelbarhetsdogmen, dennas publicering. På
Vatikankonsiliet 1870 motarbetade han i det
längsta beslutet om publiceringen och
lämnade plötsligt jämte några meningsfränder
Rom, omedelbart innan detta beslut fattades.
1854 invaldes han i Franska akad. men avstod
1871 från sin plats, då positivisten Littré
invaldes. Under fransk-tyska kriget var D. sina
församlingsbor till tröst och hjälp. 1871
invaldes han i nationalförsamlingen, arbetade
förgäves för en förening (»fusion») mellan
legitimister och orleanister och valdes 1875
till senator på livstid. — Monogr. av
La-grange (7 :e uppl., 3 bd, 1894) och É. Faguet
(1914). A. A-t.
Du Parc [dy pa’rk], Marguerite (eg.
Marquise Thérèse), f. de G o r 1 a,
fransk skådespelerska (d. 1668). Liksom sin
man, komikern René Du Parc (d. 1664),
anställd hos Molière, kom hon 1658 med
honom till Paris. D. var en stolt och mörk
skönhet, som ädelt men något kyligt uppbar
de tragiska hjältinnornas fack. Hon säges ha
stått i intimt förhållande till Racine och
övergick på hans tillskyndan 1667 till teatern i
Hötel Bourgogne. G. K-g.
Duparc [dypa’rk], Marie Eugène Henri,
fransk tonsättare (f. 1848), en av C. Francks
främsta lärjungar. De flesta av hans verk
skrevos på 1870-talet, då han särskilt vann
rykte för sina solosånger. D. blev 1885 lam
och måste sedan upphöra att komponera. Av
hans orkesterverk märkas den symfoniska
dikten »Lénore» (1875) och en orkesternocturne,
»Aux étoiles». T. N.
Dupe [dyp], fr., narrad, lurad. — Dupera
(D y p è r a), föra bakom ljuset, lura. — J o u
r-née des dupes [$orne’ dä dy’p], »de
lura
des dag», »överraskningarnas dag», 11 nov.
1630, då ett försök av franska
änkedrottningen Maria av Medici m. fl. att störta
Richelieu vändes till triumf för denne.
Duperré [dypäre’], Victor Guy, baron,
fransk amiral (1775—1846). Utrustade 1830
förtjänstfullt expeditionen mot Alger och
lämnade med sina krigsskepp kraftig hjälp till
stadens erövring. 1834—36, 1839—40 och 1840
—43 var han marinminister.
Duperron [dypära’], Jacques Davy,
fransk prelat (1556—1618). Var född i Bern,
övergick 1581 från reformert till katolsk
konfession, blev prästvigd, biskop i Évreux 1591,
kardinal 1604 och ärkebiskop i Sens 1606.
Han övade inflytande på Henrik IV vid
dennes övergång till katolicismen (1593), bidrog
till upphävandet (1595) av interdiktet över
Frankrike samt sökte förgäves förmå
riksdagen 1614 att antaga de tridentinska
disciplinar- och reformdekreten. D. deltog 1600
i disputationen i Fontainebleau mot
hugenott-ledaren Du Plessis-Mornay (se M o r u a y) i
nattvardsfrågan och fortsatte striden i »Traité
sur 1’eucharistie». D:s »Oeuvres»
(predikningar, dikter) utgåvos 1622—23. A. G-w.
Du Petit-Thouars [dy pti’-t<wä’r], Louis
Marie Aubert, fransk forskningsresande och
botanist (1758—1831). Vistades på resor 1792
—1802 och uppehöll sig mer äp halva denna
tid på Madagaskar, Mauritius och Réunion,
vilkas flora han beskrivit i flera arbeten.
Han gjorde även fysiologiska och
morfologiska undersökningar och upptäckte den
sekundära tjocklekstillväxten hos
monokotyle-donerna. K- A.
Duphot [dyfå’], Léonard, fransk general
(1769—97). Utmärkte sig i Italien 1796 och
följde Joseph Bonaparte på dennes ambassad
till Bom 1797. Han dödades vid ett
folkupplopp där 28 dec. s. å. Uppgiften, att D. varit
förlovad med Désirée Clary, sedermera
drottning Desideria, har av henne förnekats. Biogr.
av G. Boulot (1908).
Dupin [dypS’], André (»D. d. ä.»), fransk
advokat ocli politiker (1783—1865). Blev 1800
advokat, 1802 jur. dr och motsatte sig som
deputerad under »de hundra dagarna» konungens
av Rom val till
kejsare. Under
restaurationen vann D. stort
rykte som
försvarsadvokat i en mängd
politiska processer, bl. a.
mot Ney, Béranger
(1821) och Journal des
Débats (1829). Som
medlem av
deputeradekammaren från 1827
tillhörde han
oppositionen, tillrådde efter
julirevolutionen (1830)
Ludvig Filips val, »icke därför att utan
fastän han var en Bourbon», och rådde denne
att antaga titeln »fransmännens konung». 1832
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
