Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Du Puy, Édouard - Dupuy, Jean - Dupuy de Lôme, Stanislas Charles - Dupuytren, Guillaume - Duque - Duquesne el. Du Quesne, Abraham
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
Dupuy—Duquesne
122
ställdes som konsertmästare oeh snart intog
en ledande ställning i konsertlivet. Som
utövande musiker framträdde han först i
egenskap av violinist men övergick 1799 till
sången och anställdes
som operasångare vid
Kungl. teatern; måste
dock s. å. lämna
Sverige på konungens
befallning, emedan han
sjungit revolutionära
sånger. D. vistades
därpå i Köpenhamn,
där han dels som
konsertmästare, dels som
operasångare gjorde
sig i hög grad omtyckt.
Även från den danska
huvudstaden blev han förvisad, 1809, denna
gång med anledning av en kärlekshandel med
prinsessan Charlotta Fredrika (se d. o. och där
anförd litt.). Han återvände 1810 till Sverige,
där han 1812 blev hovkapellmästare och även
uppträdde som operasångare. Hans främsta
sceniska skapelse blev Don Juan. — D. var
en betydande orkesterledare och även högt
uppburen dramatisk sångare. Som kompositör
visar han fransk skolning; hans i Köpenhamn
skrivna opera »Ungdom og galskab» (1806;
»Ungdom och dårskap», 1814) är hans främsta
verk. I Sverige skrev han efter 1812 ej så
litet scenisk musik, men det mesta blev blott
inlägg i skådespel. En opera. »Björn
Järnsida», blev fragment. Av övrig musik märkas
den på sin tid så populära sångtrion
»Agan-der, Pagander och Winberg» (1818), kvartetten
»Douce harmonie», dansmusik och smärre
virtuosa stycken. D:s stil är ofta ytlig och flack
utan pregnans eller originalitet. Hans flesta
kompositioner tillhöra den salongsmässiga
genren. Sin främsta insats gjorde han som
orkesterledare och sångare. — Litt.: C.
Palm-stedt, »E. du Puy» (1866); A. Buntzen, »E. D.»
(i Ord och Bild 1902); R. Neiiendam, »Ungdom
og galskab» (1923); T. Norlind och E. Trobäck,
»Kungl. hovkapellets historia» (1926). T. N.
Dupuy [dypui’], Jean, fransk tidningsman,
politiker (1844—1919). Blev på 1880-talet
direktör för den vitt spridda
tidningen Le Petit
Pa-risien, vars högsta
ledning han — med
avbrott för de tider han
var minister —
innehade till sin död.
Sedan 1897 var ban
ordf, i Parispressens
tekniska
sammanslutning Syndicat de la
presse parisienne. Han
var från 1891 senator,
jordbruksminister
un
der Waldeck-Rousseau 1899—1902,
handelsminister under Briand 1909—11, minister för
offentliga arbeten under Poincaré (1912—13)
och Briand 1913 samt i Ribots kortlivade
ministär juni 1914, minister utan portfölj under
Painlevé 1917. Hans lugna besinningsfullhet
och starka ställning inom pressen gjorde
honom mycket inflytelserik i senaten. V. S-g
Dupuy de Löme [dypui’ do lå’m], S t a n i
s-1 a s Charles, fransk mariningenjör (1816—
85). Inlade stora förtjänster om franska
ör-logsflottans utveckling under övergångstiden
från segelskepp till ångfartyg, byggde 1848—
52 det första franska propellerdrivna
linjeskeppet, »Napoléon», och 1859 den franska
flottans första pansarfartyg, »Gloire». Under
Paris’ belägring 1870 sökte D. konstruera
en styrbar ballong; den motsvarade
visserligen ej förväntningarna men var en
be-aktansvärd föregångare till senare tiders
framgångsrikare försök. G. H-r.
Dupuytren [dypuiträ’], G u i 11 a u m e,
baron, fransk kirurg (1777—1835). Blev 1812
prof, i kirurgi i Paris och därjämte 1815
överkirurg vid sjukhuset
Hötel-Dieu. D. var sin
tids främste kirurg i
Frankrike och
utvecklade som både
kliniker och författare en
utomordentligt
omfattande verksamhet, bäst
belyst av hans
föreläsningar (»Legons
ora-les», 2:a uppl. i 6 bd
1839), vilka åhördes
av lärjungar från alla
länder. R. T-dt.*
Duque [do’ke],sp. och port.,hertig;jfr Dux.
Duquesne el. DuQuesne [dyka’n],
Abraham, markis, fransk sjöhjälte (1610—88).
Utmärkte sig i sjökriget mot spanjorerna 1635
—43. D:s fader, köpman i Dieppe, hade
svenska förbindelser,
och 1644 gick D. i
svensk tjänst som
skeppsmajor
(konter-amiral). I slaget vid
Femern 13 okt. s. å.
stred D. under C. G.
Wrangel, förde
befälet på skeppet
»Regina» och äntrade det
danska
amiralsskeppet. D. tog avsked 10
maj 1647, sedan han
1646—47 förmedlat
franskt köp av fyra svenska krigsskepp, som
han förde till Frankrike. Åter i fransk tjänst,
blev han 1669 generallöjtnant och sändes 1675
under hertigen av Vivonne till Sicilien.
Vi-vonne och D. segrade där vid Stromboli s. å.
över en spansk flotta. Då till dess stod
ankommit en holländsk eskader under Ruyter,
besegrades dessa av D. vid Alicudi 8 jan. 1676 och
vid Agosta 22 april s. å., varvid Ruyter sårades
och dog. Den spansk-holländska flottan blev
slutligen slagen i grund av Vivonne och D
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
