Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Duvpost - Duvskjutning - Duvsläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
Duvskjutning—Duvsläktet
150
samtidigt omkr. 1,000 duvslag. Ett uttryck
för det värde, som tillmättes d., äro
Versailles-traktatens bestämmelser, att tyskarna skulle
återställa alla från Belgien tagna brevduvor
(belgarna återfingo omkr. 300,000 fåglar) och
att samarbete ej får äga rum mellan
Tysklands civila och militära brevduveväsen.
Enl. erfarenheterna från världskriget ha de
flesta europeiska stater utvecklat sitt
militära brevduveväsen. I allm. torde
man avse att i krig förfoga över 1) ett större
antal rörliga duvslag (om 40—80 duvor),
sammanförda i grupper om 4—5 st., till
förfogande för de operativa enheterna
(arméfördelningarna, arméerna) för korthållsflygningar
(20—30 km) efter ett fåtal (2) dagars
invänj-ningstid; 2) ett mindre antal större, fasta
duvslag för avel och fjärrflygning; 3)
personal i högkvarteret och de operativa
enheternas staber för brevduveväsendets ledning; 4)
personal och materiel för tjänsten vid
duvslagen samt vid de lägre truppförbanden
(regementena och deras underavdelningar) för
handhavande av till dem utlämnade duvor
samt 5) utbildningskurser för
brevduveväsendets personal. I fredstid torde det militära
brevduveväsendet i allm. vara organiserat i
tillämpliga delar efter ovan angivna grunder.
Därvid torde man eftersträva att stödja och
samarbeta med landets civila
brevduveväsen. I Frankrike lämnas t. ex. statspris
till de årl. anordnade tävlingsflygningarna
förbundsvis på 500 km flygavstånd. I lag
stadgas där rätt för regeringen att reglera
förhållandet mellan det militära och det civila
brevduveväsendet samt att lägga vissa
restriktioner på den enskildes rätt att uppföda,
avyttra och inöva brevduvor.
I Sverige synas de första försöken med
brevduvor — i främsta rummet för militära
ändamål — ha gjorts på 1880-talet på
initiativ av dåv. löjtnanten vid fortifikationen E.
L. Berggren, som ombesörjde upprättandet av
ett duvslag vid Karlsborg 1886. Det nedlades
emellertid på 1890-talet av brist på medel.
1890 uppsattes en brevduvestation för marinen
på Skeppsholmen i Stockholm samt planerades
åtskilliga stationer längs kusten; s. å.
bildades en civil brevduveförening i Stockholm med
duvslag i dåv. Svea ingenjörbataljons kasern.
Alltsammans upplöstes dock efter omkr. 10
år. De militära myndigheterna ansågo sig
näml, i radiotelegrafen finna medel, som
ersatte d. Vissa civila brevduveföreningar
bildades emellertid småningom inom landet. Då
världskriget utbröt, saknades alltså ett svenskt
militärt brevduveväsen. Emellertid ställde en
del brevduveintresserade landstormsmän inom
4:e arméfördelningen ett antal fåglar till
statens förfogande. På så sätt bildades stommen
till ett 1915 upprättat militärt brevduvslag
vid Göta livgardes kasern, vilket 1926
flyttades till Fälttelegrafkåren vid Nedre
Frösunda invid Stockholm. Sin förste tekniske
duvexpert erhöll armén 1925 i underlöjtnanten
vid Livregementets grenadjärer Th. Lindquist,
vars privata duvslag i Örebro 1926 inköptes
av staten. Avsikten torde vara att inom
landet upprätta ett mindre antal fasta och
anskaffa ett antal rörliga duvslag för arméns
räkning samt utbilda för ändamålet
erforderlig personal. Marinen äger ett fast duvslag
i Karlskrona. Sveriges civila brevduveväsen
omfattar f. n. omkr. 30 föreningar, huvudsaki.
i s. Sverige; av dem äro de flesta anslutna
till Svenska brevduveförbundet med säte i
Göteborg. Antalet förbundsmedlemmar var 1926
omkr. 470, av dem ägda duvor omkr. 15,000.
Förbundet är skyldigt att anmäla duvor och
flygningar till vederbörande militära
myndighet, varjämte vissa förordningar söka hindra
obehörigt utnyttjande av brevduvor (Sv. förf,
saml., n:r 110, 1914, samt 176, 249 och 250,
1920). C. J. B.
Duvskjutning, se L e r d u vskjutning.
Duvsläktet, Colu’mba, tillhör fam. äkta
duvor (C olumbidae’) av duvfåglarna (se d. o.).
De äro livliga fåglar med snabb flykt och
nickande gång. Omkr. 70 olika arter äro
kända från alla delar av jorden. Den
allmännaste svenska arten är skogs- el. b 1 å d
u-v a n (C. oenas). Dess färg är övervägande
gråblå med krävtrakten i vinrött, halsens
sidor och ryggen metallglänsande gröna, över
vingen går ett mörkare band. Längden är 32
cm. Den förekommer så långt norrut som i
Jämtland och häckar i hål i gamla träd men
även under klippblock o. dyl. Lätet består
av ett ofta upprepat »hu». Den största bland
de europeiska arterna är ringduvan (C.
palumbus). Denna är ävenledes gråblå, med
huvud och bröst rödgrå och bukens bakre del
vit. Halsens nedre del bär på vardera sidan
en vit fläck, varigenom ringduvan lätt skiljes
från föregående art. Den är därjämte betydligt
större (längd 43 cm). Den häckar allmänt i
Sveriges skogar upp till Jämtland och
Ångermanland. Klippduvan (C. livia) är ej
med säkerhet känd från Sverige. Den är till
färgen blågrå med vit bakrygg och två svarta
band över vingarna (bild 1); längd 34 cm.
Klippduvan förekommer allmänt på Färöarna,
utmed Skottlands västkust och i länderna
runt Medelhavet. Den häckar företrädesvis
bland kusttrakternas klippor.
Som Darwin visat, är klippduvan den vilda
stamformen för alla raser av tamduvor.
Sådana ha sannolikt hållits sedan flera
årtusenden f. Kr. I våra dagar urskiljer man över 100
huvudraser med otaliga varieteter. Endast en
typ har utbildats för rent praktiska
ändamål, nämligen brevduvorna (se D u
v-p o s t). De olika raserna skilja sig från
varandra till storlek, form och fjäderdräkt. De
vanligaste i Sverige hållna tamduvorna
tillhöra följande grupper: fältduvor
(lärk-duvor, strasserduvor, loduvor), vilka
huvudsaki. genom färgen skilja sig från
klippduvan ; trumduvor, vilka skiljas från
föregående framför allt genom sitt
egendom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
