Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dvärgfolk eller Pygméer - Dvärggren - Dvärghatt - Dvärghöns el. Bantamhöns - Dvärglin - Dvärglummer - Dvärgmyskdjur - Dvärgpalm - Dvärgpinscher - Dvärgrost - Dvärgsyra - Dvärgtall - Dvärgträd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
155
Dvärggren—Dvärgträd
156
Fullvuxna afrikanska dvärgkvinnor.
andra ställen i Söderhavet) samt ett par
småväxta asiatiska folk med vågigt hår
(wedda-folket på Ceylon, senoifolket på Malacka,
toalafolket på Celebes).
Vissa antropologer räkna lapparna som d.
Somliga (Kollman o. a.) tro, att d. fordom
funnits i Mellan- och Sydeuropa. Fynd i en
grotta vid Mentone bevisa, att åtminstone med
dvärgar besläktade människor en gång funnits
i dessa trakter. Man tror sig också i Amerika
ha funnit benkvarlevor av dvärgar. Enl. vissa
författare utgöra d. de äldsta
människotyperna, från vilka alla andra skulle stamma, andra
hålla före, att de uppkommit genom urval,
andra åter, att de äro alster av vansläktande
(degeneration). Den senaste uppfattningen
torde ovillkorligen vara oriktig, då d. i såväl
kroppsligt som andligt avseende äro väl och
harmoniskt utvecklade.
Troligen funnos d. fordom längre norrut
i Afrika. Antiken kände till dem, men
Mel-lanafrikas d. voro lång tid glömda, ända tills
forskningsresorna under 1800-talets senare
hälft åter gjorde dem kända. — Litt.: P. W.
Schmidt, »Die Stellung der Pygmäenvölker in
der Entwicklungsgeschichte des Menschen»
(1910); O. Schlaginhaufen, »Pygmäenrassen und
Pygmäenfrage» (Vierteljahrsschrift der
Natur-forschenden Gesellschaft in Zürich 1916). Rbg.
Dvärggren, se Skott.
Dvärghatt, en i sagorna omtalad, urspr.
dvärgar tillhörande huvudbonad, hjälm eller
kåpa, som gjorde sin bärare osynlig.
Dvärghöns el. B a n t a m h ö n s, se Höns.
Dvärglin, RadPola multiflöra, en till fam.
Linaceae hörande, 3—5 cm hög, enårig ört
med ända från basen upprepat gaffelgrenad
stjälk, motsatta blad och vita, 4-taliga
blommor. Den växer täml. sällsynt på fuktiga,
sandiga platser i s. Sverige. G. M-e.
Dvärglummer, se Selaginella.
Dvärgmyskdjur, Tragülidae, en fam. bland
idisslarna. Tidigare ha de oriktigt
sammanförts med myskdjuren, varav namnet.
Mysk-körtel saknas. D. påminna i många
hänseenden, trots sin ringa storlek och avsaknaden
av horn, om hjortdjuren men visa mer
ursprungliga drag. Sålunda äro sidotårna bättre
utvecklade och sammansmälta sent eller ej
alls till ett kanonben. Bladmagen är mycket
svagt utvecklad. I överkäken är hörntanden
utbildad till en stor huggtand. D. äro mycket
sirliga, rådjursliknande djur med smalt,
vackert byggt huvud och stora, klara ögon. De
föga mer än blyertspenntjocka frambenen äro
något kortare än bakbenen. Fam. omfattar två
nu levande släkten, varav det ena företrädes av
fläckiga vattenmyskdjuret,
Ilye-moschus aquaticus (Västafrikas
urskogsre-gion). Närbesläktat med denna form var det
i Europas och Indiens miocena lager anträffade
släktet Dorcatherium. Det andra nu levande
släktet, Tragrilus, med flera arter, bebor s. och
s. ö. Asien. Bäst känd är kantschilen,
Tragulus javanicus, från Java, Sumatra och
Malacka; den är jordens minsta idisslare med
en längd av 45 cm och en höjd av endast 22 cm.
Dvärgpalm, Chamaè’rops hu’milis, Europas
enda vilt växande palmart, av fam. Palmae,
är vanl. ej över meterhög och har
solfjä-derslika blad, vilkas skaft äro besatta med
långa, vassa tornar. Fruktbladen äro fria
från varandra och frukterna enfröiga bär.
D., som i ofruktbara, steniga trakter ofta
täcker vida sträckor, förekommer på Sicilien
och i Andalusien. — Av bladen förfärdigas
mattor och korgar och av deras fibrer
tågvirke o. dyl. Den unga stamspetsen kan ätas
som »palmkål». D. odlas ofta; namnet ges
även åt arter av släktet Trachycarpus från
Asien. " G. M-e.
Dvärgpinscher, se Hundraser.
Dvärgrost, se Sädesrost.
Dvärgsyra, Koenlgia isla/ndica, en till fam.
Polygonaceae hörande, mer el. mindre
ned-liggande liten ört med små, mest i
grenspetsarna samlade blad och oansenliga, tvåkönade
blommor. Den växer i arktiska och
subark-tiska trakter i både Nya och Gamla världen
samt på Himalaja och finnes i Sverige
sällsynt på naken, fuktig jord i högfjällen i
Lappland, Jämtland och Härjedalen. D. är
enårig. G. M-e.
Dvärgtall, se Tall.
Dvärgträd, dvärgformer av träd, vanl.
uppkomna till följd av brist på näring. Trots att
de ha samma ålder som de övriga i samma
trädbestånd, äro ofta sådana träd betydligt
mindre, undertryckta och förkrympta, och
deras årsringar äro smala, knappt märkbara.
Kantschil, Tragulus javanicus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
