Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dänningelanda - Däubler, Theodor - Däumig, Ernst - Dävert - Döbattang - Döbelius, J. J. - Döbeln - Döbeln, Georg Carl von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
Dänningelanda—Döbeln, G. C. v.
210
Dänningelanda, socken i Kinnevalds härad,
Kronobergs län, s. om Växjö landsförsamling
och Bergundasjön; 18,69 kvkm, 237 inv. (1926).
403 har åker, 1,353 har skogs- och
hag-mark. Ingår i Vederslövs och D. pastorat,
Växjö stift, Kinnevalds kontrakt. Kyrka
gemensam med Vederslöv i sistnämnda socken.
Däubler [dåTblar], T h e o d o r, tysk
författare (f. 1876). Är en av de tidigaste
för-kunnarna i Tyskland av expressionismen, en
bisarr, av mystisk religiositet fylld modernist,
som i flera stycken påminner om Sturm und
Drang, symboliskt visionär och
förhoppningsfullt idealistisk. »Das Nordlicht» (1910),
»Ode und Gesänge» (1913), »Wir wollen nicht
verweilen» (1915), »Der sternhelle Weg» (1915),
»Mit silberner Sichel» (1916), »Die Treppe zum
Nordlicht» (1920), »Päan und Dithyrambos»
(1924) och »Attische Sonette» (1924) må
nämnas av hans diktverk; sina teorier har han
"ramlagt i »Der neue Standpunkt» (1916),
»Lucidarium in arte musicae» (1917) och »Im
Kampfe um die möderne Kunst» (1919). R-n B.
Däumig [då3’mi^], Ernst, tysk politiker
(1866—1922). Tillhörde 1887—98 franska
främlingslegionen och fr. o. m. 1901 tyska
socialdemokratiska pressen. 1917 slöt sig D. till det
oavhängiga socialdemokratiska partiet,
tillhörde efter novemberrevolutionen 1918
verkställande utskottet i Berlins arbetar- och
soldatråd samt invaldes 1920 i tyska riksdagen.
1920—21 var han medl. av kommunistpartiet.
D. skildrade i »Möderne Landsknechte» (1904
—05) minnen från främlingslegionen.
Dävert, en uppåtstående, böjd järn- el.
stål-arm, som har till ändamål att vid
ombord-tagande eller lossande av. tyngder (t. ex. båt,
ankare, torped) utgöra fastsättningspunkt för
hisstygets övre block, så att tyngden kan
bringas ut från sidan och komma tillräckligt
högt upp. Jfr Ankardävert och B å
t-dävert.
Döbatta’ng (av fr. porte å deux battants),
flygel- el. dubbeldörr.
Döbèlius, J. J., se D ö b e 1 n, J. J. v o n.
Döbeln, stad i ty. fristaten Sachsen, 55 km s.
ö. om Leipzig, vid Freiberger Mulde; 22,558 inv.
(1925). Järngjuterier, maskinfabriker m. m.
Döbeln, Georg Carl von, friherre,
militär (17 5 8 29/4—1820 18/2), sonson till J. J.
von D. Var född på Stora Torpa i Segerstads
socken, Skaraborgs län, blev tidigt faderlös
och ämnades av sin förmyndare till präst,
men hans egna önskningar gingo till
krigaryrket, och han lyckades även få tillstånd att
(1773) ingå vid amiralitetskadettkåren i
Karlskrona. Efter avlagd officersexamen
undergick han emellertid även juridisk examen och
tjänstgjorde under två år hos
häradshövdingar. Vid 20 års ålder blev han
sekundadjutant vid Sprengtportens värvade
regemente i Skåne och fänrik i armén. 1780 reste
D. till Frankrike för att därifrån komma över
som frivillig till Nordamerika, där
befrielsekriget mot England just pågick. Av en hän-
delse kom han dock att i stället taga tjänst
vid ett regemente, som 1782 avgick till
Ost-indien. Där deltog han i fransmännens strider
mot engelsmännen, sårades vid Cuddalore och
befordrades till
kapten. Även efter freden
(1783) stannade han i
fransk tjänst, till dess
Gustav III :s krig
mot Ryssland utbrutit
(1788); i detta deltog
han som kapten vid
Savolaks’ lätta
infanteriregemente. I striden
vid Porrasalmi (13 juni
1789) sårades han i
pannan; såret ville ej
läkas ordentligt, och
från denna tid bar han därför sitt berömda
svarta »band om pannan». Under den
följande fredstiden avancerade D. till överste
(1805). Då finska kriget 1808 utbrutit,
tjänstgjorde han med utmärkelse alltifrån början
och blev (april s. å.) chef för 2:a brigaden,
dit bl. a. Björneborgs regemente hörde.
Särskilt utmärkte han sig i striderna vid
Siika-joki, Nykarleby, Lappo och Kauhajoki. Efter
den sistnämnda striden (10 aug.) insjuknade
han men lämnade sin sjukbädd i Vasa för att
genom den segerrika fäktningen vid Juutas
(13 sept.) öppna en återtågsväg för den finska
armén, som hotades av kringränning; en vecka
senare låg han åter på sjuklägret. (Runeberg
har besjungit denna strid i »Döbeln vid
Ju-tas».) Vid samma tid ingav D. en berömd plan
för fälttågets förande, vilken gick ut på att
finska armén skulle draga sig inåt landet och
locka ryssarna från kusten, som därigenom
skulle öppnas för undsättningsförsök från
Sverige. Planen kom ej till utförande.
I okt. 1808 utnämndes D. till generalmajor
och befälhavare på Åland, vars vice
landshövding han även blev; på grund av sjukdom
kunde han dock ej tillträda detta befäl förrän
i febr. 1809. Han försvarade sedan Åland mot
ryssarna (under general von Knorring); det
lyckades honom ej att hålla ögruppen, men
svenska armén räddades över isen till
Grissle-hamn i Roslagen. Efter statskuppen, som han
ogillade, sände man D., för att avlägsna
honom från Stockholm, till krigsskådeplatsen r
Norrland som chef för norra arméns 2:a
fördelning. Han kämpade där omväxlande mot
ryssarna i Västerbotten och norrmännen, som
infallit i Jämtland. Då freden slutits med
Ryssland och D. därför hemförlovade de finska
trupperna, höll han i Umeå 8 okt. ett berömt
avskedstal till dem.
Karl Johans val till tronföljare hälsades av
D. med glädje; han hoppades i honom få se
den, som skulle »piska ryssarna ur Finland».
D. blev 1812 chef för Norra skånska
infanteriregementet och 1813 generallöjtnant. Under
kriget i Tyskland (s. å.) råkade han i onåd
hos Karl Johan och dömdes t. o. m. för in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
