Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödskallefjäril - Dödskamp - Dödskult
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
227
Dödskamp—Dödskult
228
Vingbredden kan uppgå till 130 mm. —
Larven, som är gul med 7—8 blå snedstreck på
kroppssidorna, lever på potatisväxten men
angriper även andra solanacéer samt ask och
liguster. — Både larven och fjäriln frambringa
karakteristiska ljud: larven ett knastrande
ljud med hjälp av mandiblerna, fjäriln ett
entonigt klagande läte; tidigare trodde man,
att detta läte frambringades genom
sug-tungans gnidning mot palperna, numera anser
man, att det uppstår, när den med luft
uppfyllda sugmagen sammanpressas, så att luften
genom en fin springa strömmar ut i bakre
delen av sugsnabeln. D. har, ehuru sällsynt
och sporadiskt, anträffats från Skåne till
östfinnmarken. Den synes ej besöka blommor
men uppsuger saven från skadade träd och
intränger i bikupor för att röva honung. I. T-dh.
Dödskamp, se Död 1.
Dödskult, dyrkan av de döda. — Döden som
en väsensförintelse är för primitiva folk ett
ännu okänt begrepp. För den
världsuppfattning, animismen (se d. o.), vilken även i de
livlösa naturföremålen ser något levande eller
besjälat, som, när helst det vill eller därtill
tvingas, kan träda i aktivitet, måste det
dessutom också ha varit en logisk orimlighet att
i den döda människokroppen se ett undantag
från denna regel. Liksom varje från den
verkligt levande kroppen avskild del eller
avsöndrat ämne fortfarande tros äga en viss grad
av 11 v uch stå i korrespondens med den person,
från vars kropp den kommit, äger enl.
animismen den avlidnes kropp fortfarande liv.
Dödsprocessen förklaras oftast som en följd
av någon annan varelses våldsamma eller
magiska inverkan och själva dödstillståndet som
en högre grad av sömn, dvala eller vanmakt.
Genom att bevara och vårda kroppen har man
trott sig hålla den dödes väsen vid makt.
Man har även plägat tilldela den döde
näringsämnen, gärna sådana, som man
tillskrivit en extraordinär kraftverkan, ss. fett, blod,
honung, vin, vissa frön och frukter m. m. Ur
tron på kroppen som något även efter döden
livsväsentligt har hos åtskilliga forntidsfolk
balsamering (se d. o.) framgått. Blott få folk
ha dock uppfunnit någon verksammare
förvaringsmetod av liken, och förgängelsens lag
har då i stället framtvungit den
uppfattningen, att väsendet och livskraften drogo
sig undan till det av kroppen, som längst
motstod förgängelsen: i synnerhet den dödes ben,
särskilt skallen. Under senare
utvecklingsskeden av begravningsskicket bibehöll sig
denna uppfattning segt. Fortfarande ansåg
man t. o. m. den brändes aska, ja, själva
mullen efter det förmultnade liket innesluta
något av den dödes väsen. Åtskilliga folk
medföra på sina vandringar sina avlidnas ben;
andra åter, som åtm. någon tid av året ha
fast boningsplats, samla där benen, särskilt
skallarna, med vilka de t. o. m. tro sig
fortfarande kunna samtala. Tron, att åtm. något
av den dödes väsen och förmåga dväljes kvar,
framträder ofta nog även hos civiliserade folk.
Verkade sålunda tron på kroppens och livets
fortvarande samband efter döden en viss, om
ock ofta underlig pietet mot bortgångnas
kvarlevor, föranledde å andra sidan denna tro hos
åtskilliga primitiva kringflyttande folk en
kannibalism (se d. o.) av t. o. m. mer än eljest
vidrig karaktär. Genom att förtära sina döda
eller för ålderdom avlivade släktingar
förenade man dem ju oskiljaktigare än på något
annat sätt med sig och upptog samtidigt i sig
deras utmärkande egenskaper. Här möter
alltså på sätt och vis redan på detta stadium
teorien om ett slags själavandring (se d. o.).
Hos relativt högre i kultur hunna folk med
fasta boningsorter och bestämda
begravningsplatser utvecklades d. till humanare former
och fick alltmer genomgripande betydelse:
gravoffren upprepades från släktled till
släktled (jfr A n k u 11), och vissa tidpunkter
fastställdes för kultens utövning. Redan innan
någon egentlig d. uppstod, hade den
föreställningen vaknat, att inom människan fanns ett
väsen, som kunde lämna kroppen för att
någon tid föra en tillvaro för sig själv. För
uppkomsten av denna uppfattning har
drömmen, vars företeelser för primitiva folk äga
lika stor realitet som verklighetens,
otvivelaktigt haft väsentlig betydelse. Liksom man
ansåg, att det förnimmande väsendet hos den
levande under sömn, extas o. s. v. förmådde
lämna kroppen, så skedde ock, menade man
senare, med den döde: även döda personer
visade sig ju i levande tillstånd i drömmen.
Men detta väsen var dock i bägge fallen
fortfarande beroende av sin kropp och måste inom
kort återvända dit. Föreställningen om ett
från kroppen skiljbart väsen innebär alltså
från början ingalunda någon tro på ett av
kroppen oberoende liv efter detta.
Emellertid har den primär-animistiska uppfattningen
i alla tider bildat huvudvillkoret för d.
Mot denna uppfattning måste seden att
bränna den döde ha trätt i ytterst stark
opposition. Vid detta begravningsskick sökte
man nämligen så mycket som möjligt
tillintetgöra liket, något som synes visa, att
man alltmer börjat anse det väsentliga
vara något okroppsligt. I sammanhang
därmed utvecklade sig ock alltmer den, hos åtm.
flera folk, långt förut befintliga tron på ett
de dödas rike, en värld, dit den bortgångne
omedelbart efter döden el. efter en viss tid
el. efter vissa fördenskull utförda ceremonier
anträdde en lång och farlig färd, över detta
rike rådde en manlig eller en kvinnlig
härskare, som i regel dyrkades i samband med
d:s utövning. Som liket eller den brändes
aska vanligen jordades, förläde många folk
nämnda dödsrike till underjorden. Ofta
föreställde man sig det på hinsidan ett hav
eller en stor flod, vilket föranledde
begravning i farkoster. T. o. m. i likbränningen
ingick en den dödes utrustning för färden till
ett dödsrike, och urspr. torde likbränningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
