Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödskult - Dödsmask - Dödsmässa (Själamässa) - Dödsorsak - Dödsrike - Dödsstraff el. Livsstraff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
Dödsmask—Dödsstraff
230
haft till huvudsyfte att hindra den döde från
att återkomma och träda i förbindelse med
sin kropp. Trots tron på en själarnas eller
väsendenas förflyttning från det forna
materiella omhöljet fasthöll man samtidigt vid
att bringa den döde mat- och dryckesoffer
vid graven, och den döde kom således att för
denna uppfattning föra ett slags
dubbeltillvaro: en i graven och en i dödsriket. Då
bruket att jorda den döde obränd åter
upptogs, torde detta ha bidragit till att ge den
gamla d. vid grifterna en stegrad livskraft.
Tydligt är, att fruktan för hemsökelse av de
döda, om de uråldriga gravoffren
försummades, i hög grad bidrog att kvarhålla detta
bruk. Från att vara ett uttryck för pietet
hade redan på ett tidigt stadium vården av
de döda alltmer blivit en handling av
fruktan. Man ägnade ej längre den döde
uppmärksamhet och offer för att hålla honom
vid makt och bevågenhet, utan för att han
skulle lämna de levande i fred, och omsider
urarta offren alldeles till vidskepliga bruk,
ägnade att hålla gengångare och spöken
fjärran från hemmet. Sådana plägseder, ofta
bestående i utströende av säd, ärter, bönor eller
frön, ha bibehållit sig in i senaste tid hos
både europeiska och icke-europeiska folk.
Oaktat den första kristendomen bekämpade
gravoffren, levde d. dock fortfarande och
måste av den kristna kyrkan ej blott mer
eller mindre tolereras utan med tiden t. o. m.
upptagas i dess egen institution.
Litt.: H. Hildebrand, »Folkens tro om sina!
döda» (1874); C. F. Wiberg, »Fornariska
folkens behandling af sina döda» (1877); W.
Caland, Ȇber die Totenverehrung bei einigen
der indogermanischen Völker» (1888); E.
Rohde, »Psycbe» (1894; 3:e uppl. 1903); T.
Segerstedt, »Till frågan om polyteismens
uppkomst» (1903); E. Hammarstedt, »Om fröns
användning inom folksed och d.» (i festskriften
»Till Oscar Montelius 19 ö/003»); P. Sartori,
»Die Speisung der Toten» (1903). N. E. H.*
Dödsmask, se Masker.
Dödsmässa (S j ä 1 a m äs s a). 1. Inom
teologien se Anniversarium och Mässa.
— 2. Inom musiken se Rekviem.
Dödsorsak, sådan förändring i organismens
normala beskaffenhet, som orsakar död. Se
därom Död 1 och Dödlighet. 1 Sverige
är läkare skyldig att vid utfärdande av
dödsbevis (se d. o.) i fråga om d. följa en viss,
av Medicinalstyrelsen i formulär angiven
nomenklatur, detta för vinnande av
likformighet i de statistiska uppgifterna.
Dödsrike, se D ö d s k u 11 och H a d e s.
Dödsstraff el. Livsstraff nyttjades i
den europeiska rätten under medeltiden och
långt in i nyare tiden, med el. utan
skärpning, som straff för de flesta svårare
förbrytelser. Fram emot slutet av 1700-talet började
under påverkan av upplysningsfilosoferna,
bland dem främst Beccaria (se d. o.), en
mildare uppfattning göra sig gällande, vilken
tenderade mot d:s avskaffande. Efter reform
av fängelseväsendet, så att frihetsstraffet
kunde användas som det principala straffet
även vid svårare brott, har användningen av
d. också alltmera minskats genom
lagstiftningsåtgärder och genom benådning. I så gott
som alla länder har frågan om d:s borttagande
varit föremål för överläggning inom de
lagstiftande församlingarna, och kravet på dess
fullständiga borttagande har vuxit, sedan man
genom erfarenheter, vunna i länder, där det
avskaffats, ansett sig kunna konstatera, att
avsevärd skillnad i avskräckning ej finnes mellan
d. och livstidsfängelse. Rättsutvecklingen har
nu nått därhän, att d. avförts ur allmänna
strafflagen i Rumänien (1864), Portugal (1867),
Holland (1870), Italien (1889 — Toscana 1859),
Norge (1902) och Sverige (1921) ävensom, vid
skilda tidpunkter, i övervägande antalet (15
av 25) schweiziska kantoner. Även utanför
Europa är förhållandet enahanda i en del
nordamerikanska, centralamerikanska och
sydamerikanska länder, bland dem även
Brasilien. I vissa andra länder, ss. Belgien,
Danmark, Finland och ett antal schweiziska
kantoner, är d. praktiskt taget avskaffat, i det
att det icke numera bringas till verkställighet.
I Italien fattades 1926 regeringsbeslut om d:s
återinförande vid några fall av attentat.
I några länder verkställes d. genom
hängning och i vissa nordamerikanska stater
medelst elektricitet. Det vanliga är dock, att
det fullbordas genom halshuggning antingen
medelst handbila el. medelst fallbila
(giljotin). Förr verkställdes d. alltid offentligt, för
att dess avskräckande verkan skulle kunna
göra sig till fullo gällande. På grund av det
menliga inflytande de offentliga
avrättningarna visade sig utöva på åskådarna har man
dock i senare tid allmänt infört s. k.
intra-murana avrättningar, d. v. s. avrättningar
inom fängelsets murar el. på annan
kring-stängd plats, bevistade endast av ett mindre
antal personer, som särskilt tillkallats el.
erhållit tillstånd att närvara.
I äldre svensk rätt förekomma som dy
förutom halshuggning även stegling, stenande
och (ännu i 1734 års lag) hängning samt som
skärpning av d., även i sistnämnda lag,
handens avhuggande samt den döda kroppens
råd-bråkning, stegling, förbränning el.
skymf-liga begravning. 1864 års strafflag föreskrev,
att d. skulle verkställas genom halshuggning,
utan att ange huru den skulle ske. Emellertid
skedde halshuggningen medelst handbila, tills
genom k. f. 29 juni 1906 stadgades, att den
skulle ske medelst fallbila. Först genom k. f.
10 aug. 1877 avskaffades offentligheten och
infördes intramurana avrättningar. Genom
lagar 3 och 17 juni 1921 har d. avskaffats i
svensk straffrätt med undantag för de fall,
som i de s. k. krigsartiklarna äro belagda
med dylikt straff. D:s användning är härmed
i Sverige numera inskränkt till vissa brott,
som förövas i krigstid el. eljest under tia, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
