- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 6. Drumev - Fackeldans /
231-232

(1923) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsstraff el. Livsstraff - Dödssynder - Dödsuret - Död tid - Dödvatten - Död vikt - Död vinkel el. Obestruket rum - Döhring, Bruno - Dölen - Döllinger, Ignaz (anatom) - Döllinger, Ignaz von (teolog)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

231

Dödssynder—Döllinger

232

rikets krigsmakt (d. v. s. samtliga
truppförband enl. arméns vanliga indelning i fredstid
ävensom flottans stationer och
kustartilleriet) blivit för annat ändamål än övning
ställd på krigsfot. Bestämmelserna om
verkställande av d. återfinnas efter 1921 års
lagändringar i fråga om halshuggning i
strafflagen för krigsmakten, § 16, och i fråga om
skjutning (arkebusering) i militär
bestraff-ningsförordn. 17 dec. 1915, §§ 25—27.

Litt.: S. R. D. K. Olivecrona, »Om
dödsstraffet» (1866; ny uppl. 1891); »Vergleichende
Darstellung des deutschen und ausländischen
Strafrechts, allgemeiner Teil», IV (1908); T.
C. W. Thyrén, »Principerna för en
strafflags-reform», I, s. 96 ff. (1910); V. Almquist,
»Dödsstraffets avskaffande i Sverige» (i Nord.
Tidsskr. for Strafferet, 1921); Betänkande och
förslag rörande dödsstraffets avskaffande 14
jan. 1920. G. C.

Dödssynder (lat. peccäta mortälia)
benämnas med ett närmast från 1 Joh. 5: 16, 17
hämtat uttryck i den romerska kyrkans lära
de »svårare» synder, som bestå däri, att
människan »frivilligt och i en viktig sak»
överträder den gudomliga lagen. Dessa synder
göra henne skyldig till den eviga dödens
straff och kunna endast försonas genom
botens (se d. o.) sakrament. Till skillnad
därifrån talas om lättare eller »förlåtliga» synder
(peccäta veniälia), som väl i viss mån för
människan försvåra men ej förhindra vägen till
frälsning och för vilka förlåtelse lätt och på
mångfaldiga sätt kan vinnas. Då den enskilda
syndens tillhörighet till den ena eller andra
av dessa klasser enligt katolsk åskådning
väsentligen avgöres efter rent yttre kriterier,
har romerska kyrkan aldrig förmått uppdraga
någon säker gränslinje mellan båda. Luthers
klagan — »ingen doktor är så lärd, att han
kan skilja mellan dödssynd och förlåtlig synd»
— har fullt fog. Skolastiken sökte emellertid
— i anslutning till en äldre tradition om åtta
»huvudsynder» — fixera sju slag av d.:
högmod, girighet, vällust, avund, dryckenskap,
vrede och andlig lättja eller liknöjdhet. I
den evangeliska kyrkan får distinktionen
mellan d. och förlåtliga synder, i den mån
den över huvud spelar någon roll, en helt
annan innebörd. Det avgörande är ej den
enskilda syndens objektiva beskaffenhet utan
den syndande människans sinnesförfattning.
I och för sig är varje synd en dödssynd, men
för varje synd, för vilken förlåtelse i ånger
och tro sökes, kan sådan ock vinnas. Väl talar
man även i den evangeliska kyrkan i
anslutning till Matt. 12: 31 ff., varmed Hebr. 6: 4
ff.; 10: 26 ff. och 1 Joh. 5: 16 ff. plägat
sammanställas, om en synd, som ej kan förlåtas:
»synden mot den Helige ande». Men därmed
förstås ej någon enskild synd utan det
framhärdande och medvetna motståndet emot Guds
i dess sanning klart insedda
frälsnings-uppenbarelse, således ett tillstånd av
fullkomlig förhärdelse, vari människan icke vill

söka och därför icke heller kan finna
förlåtelse. E. Bg. (G. A-n.)

Dödsuret, se Trägnagare.

Död tid, se Ebb och flod.

Dödvatten, en företeelse, som emellanåt
inträffar på grunt farvatten och som består i
att en del av vattenmassan liksom suges fast
vid och följer efter ett fartyg, härigenom i
väsentlig grad hämmande dess rörelser.
Ångfartyg torde i regel ej besväras av d., enär
propellerns rörelser hindra sugningen. (Ö-g.)

Död vikt (eng. dead weight). 1. Vikt, som
erfordras för att nedtrycka ett fartyg från
tomt men f. ö. fullt utrustat tillstånd till
största tillåtna djupgående. D. eller
bärigheten uttryckes i ton dödvikt (ton
dead-weight) om 1,016 kg, någon gång i meterton.
Se L a s t f ö r m å g a. K. H. A.

2. Den vikt en häst under löpningen bär
utom ryttaren. Särskilt brukas d. om det
bly, som man pålägger hästen, för att den
skall nå den i propositionen (se d. o.) bestämda
vikten. (Ä. S-n.)

Död vinkel el. Obestruket rum, varje
framför en befästning liggande plats, som
icke kan beskjutas från bröstvärnet. En död
vinkel kan genom ändamålsenlig form på
bröstvärnet (flackvall), genom ändamålsenlig
brytning av befästningens linjer el. genom
gott gravförsvar och terrängkorrigering
borttagas. L. W :son M. (L. af P.)

Döhring, Bruno, tysk evangelisk teolog
och framstående predikant (f. 1879). Kallades
1914 som kejserlig hovpredikant till Berlins
domkyrka, där han alltjämt verkar. D. har
grundat Martin-Luther-Volkshochschule i
Berlin, är jämte prof. Karl Holl stiftare av
Luther-Gesellschaft där och (sedan 1924) ordf,
i det stora tyska Evangelischer Bund.
Därjämte är D. medredaktör i Berlintidningen
Tägliche Rundschau. I ord och skrift har D.
gjort sig känd som en av den tyska
protestantismens främsta nutida förkämpar. L. W-r.

Dölen, norsk veckotidning, se V i n j e, A. O.

DöTlinger, I g n a z, tysk anatom och
fysiolog (1770—1841), far till teologen I. v. D.,
sedan 1796 prof, först i Bamberg, därpå i
Würz-burg, Landshut och München. D. var en
synnerligen framstående lärare och inlade
betydande förtjänster genom sina undersökningar
om blodomloppet, om avsöndringsprocesserna
och om fostrets utveckling. R. T-dt.*

Döllinger, Ignaz von, tysk katolsk
teolog (1799 28/2—1890 10/i), son till föreg.; från
1827 ord. prof, i kyrkohistoria och
kyrkorätt i München. Lika utmärkt genom
arbetsförmåga, lärdom och skarpsinnighet, tillhörde
D. den nya, strängt kyrkliga riktning inom
tyska katolicismen, som hade sitt
huvudkvarter i München och vars uppgift var att med
avvisande av den medeltida skolastiken skapa
en ny, självständig och stridbar katolsk
teologi. D. utvecklade en betydande vetenskaplig
verksamhet som kyrkohistoriker. Gentemot
protestantismen inledde D. i »Die Reforma-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Jun 14 22:47:36 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdf/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free