Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Döllinger, Ignaz von (teolog) - Dömestorp - Dömitz - Dönhoff, ätt - Dönniges, Wilhelm von - Döpelse - Döpelseförbund - Dörarp - Dörby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
233
Dömestorp—Dörby
234
tion, ihre innere Entwicklung» etc. (3 bd, 1846
—48; bd V i 2:a uppl. 1851) och i »Luther.
Eine Skizze» (1848; ny uppl. 1890) en sedan
från romerskt håll flitigt använd stridsmetod,
nämligen att genom tendentiös sammanfogning
av lösryckta källcitat om reformationens
svagheter och reformatorernas besvikelser låta
motståndarna själva bevisa påståendet om
protestantismens inre självupplösning. Dock
var D. ingen
anhängare av
ultramontanis-men. Han var
bestämd motståndare till
den nya romaniseran
-de riktning inom
katolicismen, som inträtt
genom den påvliga
ku-rians förbund med
jesuiterna 1850. Dogmen
om den obefläckade
avlelsen 1854, Syllabus
1864 och slutligen den
påvliga ofelbarhets-
dogmen 1870 framtvungo D:s brytning med den
romerska kyrkan. I den under pseudonymen
Janus utgivna stridsskriften »Der Papst
und das Concil» (1869; ny, omarbetad uppl.
1892 under titeln »Das Papstthum»)
bekämpade D. ofelbarhetsdogmen såsom historiskt
falsk och ägnad att lamslå det andliga
livet inom katolicismen. Efter dogmens
antagande tillhörde D. den grupp av 43
katolska vetenskapsmän, som protesterade och
därigenom gav upphov åt den
gammalkatolska rörelsen. D. träffades 1871 av
exkommunikation men fortfor likväl ända till
sin död att betrakta sig som rättmätig
medlem av den katolska kyrkan och ingick
icke i den nybildade gammalkatolska kyrkan,
fastän han bistod dennas ledare med råd och
anvisningar. Sin tidigare påtvungna
apolo-getiska ståndpunkt underkastade D. nu en
kritisk revision och närmade sig därunder
alltmer en universell betraktelse med tanken
på en union mellan de olika kristna kyrkorna
i medelpunkten. Därjämte lärde han att
uppskatta Luther i dennes egenskap av
evangelisk trosman och tysk patriot. D. var 1848—49
led. av tyska nationalparlamentet och
förfäktade där kyrkans oberoende av staten. Litt.: J.
Friedrich, »I. v. D.» (3 bd, 1899—1901). L. W-r.
Dömestorp, gods i Hasslövs socken, Halland,
vid foten av Hallandsås; 205 har, därav 175
har åker. Tax.-värde 331,500 kr. (1925). Är
ett gammalt gods, nuv. manbyggnad från 1794.
Tillhörde 1617—61 ätten Rosencrantz.
Växlade senare i rask följd ägare (Durell,
Stjärn-blad, C. A. Ehrensvärd, Tornérhjelm, von
Möller m. fl.) och har tidtals varit förenat
med Skottorp. Nuv. ägare C. Kull.
Dömitz, stad i ty. fristaten
Mecklenburg-Schwerin, på n. stranden av Elbe; 2,942 inv.
(1925). D., som befästes 1563, intogs under
trettioåriga kriget flera gånger av olika
krigförande. Vid D. slog 22 okt. 1635 en
svensk styrka på omkr. 6,000 man under
Ruthven fientliga sachsiska trupper (cmkr.
7,000 man), anförda av Baudissin, och tog
2,500 fångar. Härigenom avvärjdes ett hot
mot Banérs återtågslinjer. Jfr G. Björlin,
»Johan Banér», II (1910). — Fästningsverken
vid D. äro slopade.
Dö’nhoff, tysk adlig ätt, som omtalas redan
1303 och 1632 blev riksgrevlig.
Sophie J u 1 i an e Friederike,
grevinna v o n D. (1768—1834), vigdes 1790
mor-ganatiskt med preussiske konungen Fredrik
Vilhelm II men förvisades på grund av
intriger redan 1792 från hovet. Hon var moder
till konungens illegitime son statsmannen
greve Wilhelm von Brandenburg
(se d. o.). Hennes brorson greve August
Heinrich Hermann von D. (1797—
1874) var preussisk diplomat, blev 1833
sändebud i München och 1842 preussiskt ombud
vid förbundsdagen i Frankfurt a. M., där han
revolutionsåret 1848 kraftigt verkade för
Preussens ledande ställning i Tyskland. 1848 var
han en kort tid (21 sept.—1 nov.) preussisk
utrikesminister. Han blev 1861
överkammarherre hos Vilhelm I, vars förtrogne vän han
länge varit, och utövade som sådan stort
inflytande.
Dö’nniges, Wilhelm von, frih., tysk
historieskrivare och diplomat (1814—72). Var Rankes
lärjunge och blev 1841 prof, i Berlin. D. var
1842—45 lärare i statsrätt för bayerske
kronprinsen Maximilian och fick efter dennes
tronbestigning olika diplomatiska uppdrag,
blev friherre och dog som bayerskt sändebud
i Rom. D:s huvudverk är »Geschichte des
deutschen Kaiserthums im 14. Jahrhundert»
(2 bd, 1841—42). — D:s dotter Helene D.
(1845—1911), bekant genom sin förbindelse
med Lassalle (se d. o.), var senare tre gånger
gift, skådespelerska, journalist och teosofisk
skriftställarinna och dog för egen hand. Hon
skrev bl. a. »Meine Beziehung zu Lassalle»
(11 :e uppl. 1883) och »Von andern und mir»
(1909; 7 :e uppl. 1918; sv. övers., »En kvinnas
bikt», av H. von Racowitza, 1915). A. A-t.
Döpelse, se Dop.
Döpelseförbund. Det förhållande, som
genom dopet inträder mellan Gud och den döpta
människan, har stundom uppfattats som ett
»förbund», innefattande å Guds sida löftet
till människan att vara hennes Gud samt å
människans sida förpliktelsen att i tro och
lydnad tjäna honom.
Dörarp, socken i s. v. Småland, Sunnerbo
härad, Kronobergs län, mellan sjöarna Flåren
och Vidöstern, som förenas genom Toftaån;
i s. v. Lagan. 67,73 kvkm, därav 19,82 kvkm
vatten, 466 inv. (1926). 489 har åker, 3,304
har skogs- och hagmark. Socknens kyrka i s.
invid den lilla Färsjön. Egendom: Toftaholm.
Ingår i Berga, Vittaryds och D:s pastorat av
Växjö stift, Sunnerbo kontrakt.
Dörby, socken i ö. Småland, närmast v. om
Kalmar stad, N. Möre härad, Kalmar län;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
