Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dörrstängare - Dörum, August Fredrik - Dös - Döteber, Kristian Julius - Dött kapital - Dövhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
237
Dörum—Dövhet
238
själv. För att dämpa stängningsrörelsen
in-sättes ofta i mekanismen en luftbroms,
bestående av en vid dörrposten ledande anbragt
cylinder, i vilken rör sig en kolv, som genom
en länkstång är fäst vid dörren. Då dörren
öppnas, tillbakaskjutes kolven med lätthet i
cylindern, vilken då fylles med luft. Vid
dörrens rörelse i motsatt led bromsas kolven av
luften, som endast långsamt låter sig pressas
ut ur cylindern. Dörren hindras därigenom
att hastigt och bullersamt slå igen. En sådan
anordning jämte tillhörande slagfjäder kallas
»pneumatisk» el. »automatisk» d. el. blott
»pump». Även andra anordningar, t. ex.
grundade på friktionsband, ha funnit användning
för samma ändamål.
Dörum, August Fredrik, skådespelare
(1841—80); anställd vid Kungl. teatern 1866
—78; lärare i deklamation vid Konservatoriet
i Stockholm 1873—78. Bland D:s roller
märkas Ludvig XI i »Gringoire», Spiegelberg i
»Rövarbandet», Lundestad i »De ungas
förbund» och Aune i »Samhällets pelare». D:s
framställning utmärktes av värme, kraft och
individuell karakterisering. — En dotter till
D. är den som humoristisk
karaktärsskådespelerska kända Tyra D. (f. 1878), nu
anställd vid Dramatiska teatern.
Dös. Danmark.
Dös. 1. Halmstack. — 2. (D y s s, i Halland
stundom dyrhus; jfr Dolmen.)
Gravkammare, upprest av vanl. 4 till 5 kantställda
större stenhällar med en överliggande väldig
takhäll. D. står eller har stått i en ofta
stenkantad jordhög, som lämnat taket och
övre .delen av väggarna fria. Runddösen
har sitt namn av högens runda form, lån
g-d ö s e n av den avlånga högen, i vars ena
ände själva d. är belägen; någon gång finnes
en d. i vardera änden av högen.
Gravkammaren kan, såsom ofta i Bohuslän, ha en liten
förstuga eller kort gång, bildad av ett par
kantställda stenar, och är då en förelöpare
till gånggriften. D. tillhöra s. k. m e g a 1
i-tiska monument (se d. o.); de finnas
på många håll i Asien, Afrika och Europa;
i Sverige i Skåne, Halland (Varbergstr akten)
och Bohuslän. Folkligt nyttjas ordet d. i
Sverige även om gånggrifter, t. ex. »Kungsdösen»
och »Erkedös» i Skåne. Samtidigheten hos
dösarna över hela utbredningsområdet är
ganska svår att fastslå. Ehuru
ursprungliga fynd äro sällsynta, anses i norden den
typ man av ålder kallar d. vara en
fler-mansgrav och tillhöra yngre stenålderns andra
period (enl. Montelius’tidsindelning; i runt tal
3000—2500 f. Kr.); denna tid kallas därför
d ö s t i d. Under senare år ha
uppmärksammats några småländska och halländska mindre
d., som tillhöra romersk järnålder. Litt.: O.
Montelius, »Orienten och Europa» (i
Antikvarisk Tidskrift XIII); O. Almgren,
»Sveriges fasta fornlämningar» (1923); T. J. Arne,
»Stendösar från järnåldern» (i Fornvännen
1919). H.R-h.
Döteber, Kristian Julius, tysk
arkitekt och bildhuggare (födelse- och dödsår
obekanta). Tycks ha utbildat sig i Danzig, kom
till Sverige omkr. 1635, utförde bildhuggerier i
Leipzig 1662—66, vistades sedan åter i
Stockholm, där han utförde Tyska kyrkans portal
och Jakobs kyrkas södra portal samt
portalerna och gavelprydnader på Petersenska
huset (kontrakt 1645 — sannolikt är D. även
husets arkitekt). Även på det längesedan
rivna Delagardieska palatset »Makalös»
utförde D. dekorativ skulptur. Hans verk äro
i allo representativa för sydtysk barock vid
mitten av 1600-talet. Jfr en studie av I.
Si-monson i Konsthistoriska sällskapets årsbok
1918. G-gN.
Dött kapital, oräntbart el. improduktivt
placerat penningbelopp; naturrikedom, som
ligger outnyttjad.
Dövhet, större eller mindre förlust av
hörsélförmågan. Den är total, d. i medicinsk
bemärkelse, eller partiell, lomhördhet. Vissa
»centrala» former av d. kallas orddövhet,
melodidövhet etc. (se
Hjärnverksam-h e t). D. är medfödd eller uppstår efter
födelsen och kan i båda fallen vara ärftlig eller
förvärvad. Den medfödda beror antingen på
missbildning av en eller flera av
hörselorganets olika delar (se Hörselorgan) eller
på sjukdom under fosterlivet och kan botas
blott om missbildningen är begränsad till
musslan och yttre hörselgången. Medfödd d.
liksom total eller höggradig förlust av hörseln
under de 4—7 första levnadsåren medför
vid dubbelsidighet alltid stumhet (se
Dövstum het). De sjukdomar, som under den
tidigaste barndomen kunna framkalla dylik
d., äro epidemisk hjärnhinneinflammation,
scharlakansfeber, tyfus, mässling, difteri,
medfödd syfilis och andra infektionssjukdomar
samt svåra skador på huvudet. F. ö. bero
olika grader av d. i barndomen ofta på lätt
botade sjukdomar i näsa och svalg, ss. sjuka
körtlar, akuta och kroniska snuvor samt de
vanliga infektionssjukdomarna, vilka alla
kunna framkalla katarrer och varbildningar
i örat. En del infektionssjukdomar kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
