Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ebbinghaus, Hermann - Ebb och flod el. Tidvatten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
249
Ebbinghaus—Ebb och flod
250
E’bbinghåus, H e r m a n n, tysk psykolog
(1850—1908), prof, i Halle, slutligen i Breslau.
Har genom sitt arbete »Ueber das
Gedächt-niss» (1885) grundlagt den experimentella
minnespsykologien. E. skrev även en av de
bästa psykologiska handböckerna, »Grundzüge
der Psychologie» (1902; 4:e uppl., bearb. av
E. Dürr, 2 bd, 1919; sammandrag under titeln
»Abriss der Psychologie», 1908; 7 :e uppl. 1920),
och redigerade länge Zeitschrift für
Psychologie und Physiologie der Sinnesorgane. S-e.
Diagram, utvisande springflods och nipflods uppkomst.
Ebb och flod el. Tidvatten, den
havsytans periodiska sänkning och höjning, som
är en verkan av månens och solens
gravitation. Sänkningen kallas ebb el.
lågvatten, stigningen flod el. högvatten.
Månens (resp, solens) avstånd från olika delar
av jorden är olika, och dess attraktion verkar
följaktligen icke med samma styrka på varje
del av jordklotet som på dess mitt utan är
starkare på de närmare, svagare på de
avlägsnare delarna. Alltså dragés vattnet mot
jordens mot månen vända sida, och en
höjning av havsytan äger där rum. På den från
månen vända delen av jorden är attraktionen
vid samma tillfälle mindre, så att havsytan
där avlägsnar sig från månen, d. v. s.
likaledes stiger. För varje måndygn måste
havsytan på en ort två ggr höja sig, näml, vid
de tider, då orten är på sitt största och sitt
minsta avstånd från månen. Ute på"
oceanerna är verkan, »den flodbildande kraften»,
proportionell mot den attraherande
himlakroppens massa, omvänt proportionell mot
tredje potensen av dess avstånd och störst,
där himlakroppen befinner sig i zenit.
Vattenytans höjning med månen i zenit borde
uppgå till 0,714 m, genom solens verkan till
0.313 m. Då sol och måne samverka, d. v. s.
vid nymåne och fullmåne, uppkommer
ovanligt stark flod, s. k. s p r i n g f 1 o d el.
springtid; då de motverka varandra, d.
v. s. vid halvmåne, är floden svag, s. k.
nipflod, niptid el. död tid. När
månen står jorden närmast, är dess verkan 40 %
större, än när den står fjärmast; i förra
fallet inträffande springflod kallas
extraordinär.
Så enkelt skulle förhållandet vara, om hela
jordytan vore täckt av djupt vatten. Det störes
emellertid av kontinenterna, som avdela
världshaven i bäcken. Resonans kan uppstå mellan
bäckenets naturliga svängningar och någon
bestämd period i månens eller solens rörelse;
denna period kommer då att motsvaras av en
betydligt större amplitud, än som svarar mot
kraften i och för sig. Vid stränder och i
vikar, som mynna i oceanen, blir floden
betydligt förstärkt. De invecklade
tidvattenskur-vorna låta sig uppdelas i komponenter med
periodlängder, som återfinnas i de
astronomiska uttrycken för solens och månens
rörelser (de viktigaste äro 12A 25m, 23^ 56»n, 12& 0m
och 25fe49m), men helt olika amplituder mot
de teoretiskt beräknade (de nämnda borde stå
i förhållandet 100 : 58 : 47 : 42). Denna sats
tillåter förutberäkning av ebb och flod (ofta
med hjälp av maskiner) för orter, där man
insamlat åtm. några års iakttagelser (se
Harmonisk analys). Under det att
halv-dygnstiderna i regel äro de starkast
framträdande, kunna på sina ställen heldygnstiderna
ge sin karaktär åt fenomenet (t. ex.
Östersjön). Från oceanen avgrenas mindre vågor
in i havsarmar och ankomma dit på helt
andra tider, än då månen står högst eller lägst.
Tidsskillnaden mellan månens meridianpassage
och den därpå följande tiden för högsta flod
kallas h a m n t i d.
Vattnets höjning och sänkning åtföljas av
Ebb, Digby, Nova Scotia. Flod 6 timmar senare.
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
