Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eberstein, svenska släkter - Eberstein, Carl Johan - Eberstein, Gustaf (Gösta) Albert - Eberswalde - Ebert, Friedrich (Fritz) - Ebioniter el. Ebionéer - Ebionitevangeliet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
Eberstein—Ebionitevangeliet
256
Eberstein, svenska släkter. Från Pommern
inkom 1701 Christian E. (d. 1741), som
blev regenientsfältskär i Malmö. Om hans
sonson C. J. E. se nedan. 1724 inkom en
annan släktgren med Chr. E:s brorson, vars son
Christian E. (1738—1816) var handlande
i Norrköping. Denne stiftade där genom
donation Ebersteinska söndags- och aftonskolan
för yngre hantverkare och sjömän. En
medlem av samma gren adopterade sin frände
Carl Christian Bil 1 i ng (av samma
släkt som bl. a. A. G. L. Billing), på mödernet
en ättling av släkten E., vars namn han antog.
Om dennes sonson G. A. E. se nedan. B. H-d.
Eberstein, Carl Johan, präst, teolog (1758
—1838); se släktöversikten. E. blev 1779 teol.
docent och 1784 teol. adjunkt, 1800 teol. dr.
1808 teol. prof., 1812 förste teol. prof, och
domprost, allt i Lund, samt 1813 biskop över
Visby stift. Han var from och älskvärd samt
som stiftsstyresman nitisk. Bland hans
skrifter märkas ett par läroböcker i moralteologi
och »theologia dogmatica».
Eberstein, Gustaf (Gösta) Albert,
jurist (f. 1880 V12); se släktöversikten. Blev
jur. kand. 1904, jur. lic. 1907 och jur. dr 1910,
allt i Uppsala, docent vid Stockholms högskola
1911 och är sedan 1916 prof, där i speciell
privaträtt och finansrätt. E. har i dessa
ämnen skrivit bl. a. »Bidrag till läran om namn
och firma enligt svensk rätt» (1909), »Om
skatt på. arv och gåva enligt svensk rätt»
(1915), »Om spedition och befraktning» (1915)
och »Den svenska författarrätten», I—II
(1923—25). Han har på offentligt uppdrag
utarbetat »Förslag till lag om släktnamn» (1921).
Eberswalde, stad i preuss. prov.
Branden-burg, vid Finowkanalen och järnvägen
Berlin—Stettin, 45 km n. ö. om Berlin; 29,443
inv. (1925). Skogshögskola (grundad 1830).
Ebert, Friedrich (Fritz), Tyska rikets
förste president (1871 ’/a—1925 28/a)- Var son
till en skräddare i Heidelberg, ägnade sig först
åt sadelmakaryrket och slöt sig som vandrande
gesäll till
socialdemokratien. E. blev 1892
medarbetare i den
socialdemokratiska Bre-mer Bürgerzeitung och
innehade några år
därefter i Bremen en liten
restaurang, som blev
samlingsplats för hans
meningsfränder. Han
blev 1900
stadsfullmäktig i Bremen, 1905 sekr.
i socialdemokratiska
partiets styrelse och
var 1913—19 en av partiets ordf. 1912
invaldes han i riksdagen och blev 1916
socialdemokratiska riksdagsgruppens ordf. I okt. 1918
avböjde E. att själv inträda i prins Max’ kabinett
och frambar 7 nov. till denne sitt partis krav på
kejsarens abdikation m. m. 9 nov. övertog E.
av prins Max riksKanslersposten men inträdde
Ord, som saknas under
följ, dag i de sex »folkombudsmännens»
provisoriska regering, där han delade presidiet
med Haase. Efter de oavhängigas utträde ur
regeringen (28 dec. s. å.) blev E. dennas ledare
med G. Noske som dess drivande kraft. Av
den nya nationalförsamlingen valdes E. 11
febr. 1919 med 277 röster av 328 avgivna till
provisorisk rikspresident. 24 okt. 1922
förlängdes hans mandat (med 314 röster mot 76)
till 30 juni 1925.
Som riksdagsman framträdde E. som en
be-sinningsfull sydtysk och sökte som landets
ledare under den svåra krisen under och efter
revolutionen 1918 utjämna
meningsskiljaktigheter och motarbeta ytterligare brådstörtade
omvälvningar. Som president möttes han först
av den gamla riktningens hat och hån men
förstod att genom klokhet, takt och lugn
värdighet vinna allt vidare kretsar för sig och
republiken. Under skiftande ministärer och
partistrider var E. snart sagt den enda fasta
punkten i republiken; han fann ofta lösningen
vid politiska kriser och samarbetade väl med
de olika rikskanslererna. Hans sista år
för-dystrades av en skandalprocess: för att få
slut på en strejk i en ammunitionsfabrik jan.
1918 hade E. inträtt i strejkledningen men
beskylldes därför för landsförräderi, och en
domstol i Magdeburg gav belackarna princi
piellt rätt; utslaget väckte dock mycken
ovilja. — E:s »Gesammelte Schriften und Re
den» utgåvos 1925. Kort biogr. av P.
Kampff-meyer (4 uppl. 1925). V. S-g; A. A-t.
Ebionlter el. Ebionéer (av hebr. äbionim
= fattiga), ett gemensamt namn för de
jude-kristna synkretister, som i Jesus sågo visser
ligen Messias men dock blott en människa och
som efter Jerusalems fall bröto sig ut ur den
alltmer dominerande hednakristna kyrkan och
hade sitt centrum i Östjordanlandet. Namnet
avsåg urspr. alla kristna, särskilt
urförsamlingen i Jerusalem, men blev småningom
beteckning för vissa av gnostiska
spekulationer genomträngda, urspr. judekristna
sektsammanslutningar och fick karaktären av
kättar-namn. — E. höllo fast vid omskärelse,
sabbatsvila, judiska tvagningar m. m. men bekämpade
Paulus som en föraktlig avfälling. E. hade
ett eget evangelium, »De tolv apostlarnas
evangelium», en sammanarbetning av
synoptikerna, möjligen ock av fjärde evangeliet, jämte
apokryfiska tillägg (se
Ebionitevangeliet). De gnosticerande e. skilde sig från
varandra i flera lärofrågor. Vissa antogo, andra
förkastade jungfrufödelsen, vissa intogo en
ganska fri, andra en strängare ställning till
lagen. Litt.: A. v. Harnack, »Dogmengeschichte»,
I (6:e uppl. 1920); R. Knopf, »Das
nachaposto-liche Zeitalter» (1905). A. G-w.
Ebionitevangeliet, ett judekristet,
gnos-tiskt färgat apokryfiskt evangelium från
100-talet e. Kr. Det röjer kännedom om Matteus’
och Lukas’ evangelier. Flera kyrkofäder ha
omtalat E.; genom Epifanius ha några
fragment bevarats. Jfr E b i o n i t e r. E.
A-E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
