Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ecclesia - Ecclesiastes - Ecclesiasticus - Eccremocarpus - Echappera - Echardonnös - Echauffearad - Echegaray, José - Echegaray, Miguel - Échelle - Echelong - Echelongtransport - Echeneis - Echeveria - Échevins
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
261
Ecclesiastes—Échevins
262
kronan falla från hennes huvud. — Dessa
allegoriska figurer, som anses ha sitt ursprung i
en pseudo-augustinsk dialog, uppträda i
bokmålningar och på elfenbensreliefer fr. o. m.
800-talet och i monumentalskulpturen (bl. a.
i Bamberg och Strassburg) fr. o. m. 1200-talet,
efter medeltidens slut endast undantagsvis. —
Se J. Roosval, »Minnen från medeltidens
antisemitism» (i Kult och konst, II, 1906). Jfr
även J u d e s u g g a n. J. R. (H. W-n.)
Ecclesia’stes, lat., predikare, se
Predikareboken.
Ecclesia’sticus (med underförstått liber, bok),
lat. namnet på Jesu Syraks bok.
Eccremoca’rpus, se Bignoniacéer
Echappéra (fr. échapper), fly, undkomma.
Echardonnos (av fr. échardonner, rensa från
tistlar), se Borrplys.
Echaufferad [eJåföTad] (av fr. échauffé), het
i ansiktet (av stark värme el. sinnesrörelse).
Echegaray [ät/ägaraj], José, spansk
dramaturg, matematiker och politiker (1833
—1916 14/o). Verkade först som ingenjör och
lärare i matematik. 1868 valdes han av
demokraterna till
deputerad och begynte
jämsides med sitt
vetenskapliga skriftställeri
en glänsande politisk
bana, under vilken han
uträttade mycket för
sitt land och tre ggr,
för olika departement,
var minister. 1873
måste han av politiska
skäl emigrera till
Paris men återkom
redan 1874. E. invaldes
1894 i spanska akad. och fick 1905 dela det
litterära Nobelpriset med den provensalske
skalden Mistral.
Sitt långa och framgångsrika
skriftställar-skap för scenen begynte E. (efter ett par
föregående försök) 1874 med »El libro talonario»
(»Med samma vapen», uppf. i Stockholm
1895). Som E. för tillfället var minister, skrev
han ej under eget namn utan i stället
under anagrammet JorgeHayaseca. S. å.
uppfördes i Madrid med stor framgång E:s
första större drama, »La esposa del vengador»,
och under ett tjugutal år framåt behärskade
E. sedermera så gott som suveränt den spanska
teatern, oerhört uppburen av publiken men
också stundom rätt illa åtgången av kritiken.
E:s förnämsta sceniska verk äro prosadramat
»Ö locura ö santidad» (1877; »Helgon eller
vansinnig», uppf. i Sthlm 1882) och
versdramat »El gran Galeoto» (1881; uppf. i Sthlm
1888 efter en tysk prosabearbetning; ny övers,
i originalets versform, »Den store Galeotto»,
av K. A. Hagberg 1902). Det förstnämnda
dramat skildrar mästerligt idealismens tragik,
personifierad i en man, så rättskaffens, att
han blir betraktad som vansinnig och förd till
hospital; det senare har till motiv det
lätt
sinniga skvallret och förtalet (»Galeoto»
syftar på Dantes strofer om Francesca da
Ri-mini). E:s flesta arbeten äro tragedier, på
prosa el. det gamla traditionella spanska
åtta-staviga rimmade el. assonerade versmåttet;
bland hans komedier må nämnas den litterära
satiren »Un critico incipiente» (1891; »En
kritikers debut», övers, av Å. W :son Munthe
1892; uppf. i Sthlm). Flera andra pjäser av
E. ha gått över svensk scen.
Om också E. under sin glanstid var
överskattad, var han dock en av de förnämsta
dramaturger Spanien haft på senare tider. Han
utmärkte sig för ovanlig fantasi och
uppfinningsförmåga samt en lidelsefull glöd, som
oftast ryckte publiken med sig. E:s språk var
dock teatraliskt och uppstyltat, och hans
karaktärer verka föga naturliga men abstrakta
och matematiskt beräknade. Mot slutet av
E :s levnad var hans stjärna i nedgående och
bleknade hastigt för nya
litteraturströmningar. — E. utgav även gedigna
vetenskapliga verk, t. ex. »Teorias modernas de la
fisica» (1883), skrivna på ypperlig
kastilian-ska. Litt.: Zacher, »Don J. E.» (1892); A. del
Olmet och Garcia Caraffa, »E.» (1912). K. A. H.
Echegaray [ät/ägara’)], M i g u e 1, spansk
dramatisk författare (f. 1848), bror till J. E.
Debuterade redan vid 17 års ålder med
komedien »Cara y cruz», som hade stor framgång.
En tid ägnade sig E. liksom brodern åt
politiken, vilken han dock lämnade 1873 för att
uteslutande syssla med skriftställarskap föi
scenen. E. har skrivit inemot ett hundratal
skådespel, mestadels på vers, av vilka många
utmärka sig för god scenblick och sinne för
det komiska; ett av hans mest berömda
skådespel är »Sin familia». K. A. H.
Échelle [e/äT], fr. (av lat. scala, trappa),
stege; tonskala.
Echelo’ng [eje-] (av fr. échelon, eg.
trappsteg). 1. Truppavdelning, som utgör del av en
större enhet, vars olika underavdelningar
äro uppställda trappstegsformigt, d. v. s. så,
att varje följande avdelning står ett stycke
vid sidan om den närmast stående och
samtidigt ett stycke bakom fortsättningen av
dennas frontlinje. — 2. Trängavdelning på
marsch, som utgör del av en större enhet, vars
olika avdelningar följa efter varandra på
bestämda avstånd. M. B-dt.
Echelongtransport, trupptransport på
järnväg, som tillgår så, att tåg med korta mel
lanrum sändas efter varandra i ständigt sam
ma riktning; motsats till turnustrans
port (se d. o.).
Echenèis, se Sugfiskar.
Echevèria, se Cotyledon.
Échevins [ejvä’], fr. (sing. échevin), i
Frankrike före 1789 och i Belgien ännu namn på
medlemmarna av städernas dömande och
förvaltande råd, rådmän. Ordet kommer av mlat.
scabini, skabiner (jfr ty. Schöffen), i Karl
den stores lagstiftning namn på lagkloka män,
som på tingen föreslogo domens lydelse; de
Ord, som saknas under
E. torde sökas under
Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
