Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Edsöre - Edsöresbalk, Edsöresbrott, Edsöreslagar - Educera - Edukation - E dur - Edvard, 1. den äldre (angelsaxisk konung) - Edvard, 2. Martyren (angelsaxisk konung) - Edvard, 3. Bekännaren (angelsaxisk konung) - Edvard, 1. Edvard I (engelsk konung) - Edvard, 2. Edvard II (engelsk konung) - Edvard, 3. Edvard III (engelsk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
321
Edsöresbalk—Edvard
322
söreslagarnes historia» (i Jur. Afh., I, 1836);
K. G. Westman, »Sv. rådets historia till år
1306» (1904). K. G Wn.
Edsöresbalk, Edsöresbrott, Edsöreslagar, se
E d s ö r e.
Educèra (lat. educäre), uppfostra
Edukatiön (lat. educåtio), uppfostran
(framför allt med tanke på det yttre uppträdandet),
belevenhet.
E dur (fr. mi majeur, eng. e major), den
durtonart, som har e til) grundton ocb
före-tecknas med # för f, c, g och d
(parallellton-art: c i s s moll).
Edvard, angelsaxiska konungar l E den
äldre (omkr. 870—924), son till Alfred den
store, som han efterträdde 901. Kämpade
framgångsrikt mot danskarna, införlivade
919 fullständigt Mercia med sitt rike ocb er
kändes slutligen 922 som överherre över hela
England.
2. E. Martyren (omkr. 963—978), son
till Edgar, valdes 975 genom ärkebiskop
Dunstans inflytande til] faderns efterträdare men
mördades 978 på anstiftan av ett motparti.
E. omtalas redan 1101 som helgon och martyr
3. E. Bekännaren (omkr. 1004—66),
son till Ethelred II ocb Emma av Normandie.
Uppfostrades hos sin morbror hertig Rikard 11
av Normandie. E. valdes till konung i
England efter Hardeknuts död 1042, var svag och
oduglig samt leddes helt av gunstlingar, de
flesta normander. Den verkliga makten
innehades av jarlen Godwin (se d. o.) och efter
dennes död 1053 av hans son Harald God
winsson (se d. o.). E:s intresse för kyrkor
och kloster — han lät bl. a. uppföra den
berömda klosterkyrkan Westminster abbey —
skaffade honom rykte för helighet och
binamnet »Bekännaren». Kanoniserad 1161. A.S-n
Edvard (eng. Edward), engelska konungar
(jfr om E. I—VI England, historia, och om
E. VII Storbritannien, historia). 1. E
d-vard I (1239—1307), son till Henrik 111,
som han
efterträdde 1272. Kämpade
vid faderns sida
mot baronerna i
in-bördesstriderna på
1260-talet
(nederlag vid Lewes 1264,
seger vid Evesham
1265) och företog
1271—72 ett
korståg till Syrien, där
han undsatteAkka;
till England
hemkom han 1274. E.
hör till Englands
dugligaste regenter. Hans mål var att
förena hela den brittiska ön under sitt välde
och samla alla samhällsklasser i arbete för
rikets bästa. Han genomförde i flera blodiga
fälttåg (1277, 1282—83 och 1294—95)
erövringen av Wales och blev 1292 länsherre över
Skottland. Icke nöjd därmed, sökte han full-
O
Edvard I:s sigill.
ständigt underkuva skottarna, men dessa reste
sig under William Wallace 1297. E. lyckades
vissei ligen efter en långvarig kamp besegra
Wallace, som 1305 blev tillfångatagen och
avrättad, men den skotska frihetsrörelsen fick
genast en ny ledare i Robert Bruce, och E.
avled 7 juli 1307 på marsch norrut för att
tukta denne. De ständiga krigen under E:s
regering tvingade honom att ofta vända sig
till parlamentet och i gengäld för erhållna
bevillningar erkänna dess
självbeskattningsrätt (1297) E. kan även sägas ha lagt
grunden till underhuset, då han 1295
sammankallade det s. k. mönsterparlamentet {the model
parltament), där städer och grevskap första
gången voro representerade. Hans reformer i
rättskipningen och omfattande
lagstiftningsarbete hade vidare grundläggande betydelse
ocb skafiade honom binamnet »den engelske
Justmianus». 1290 förvisade han alla judar ur
riket Han gifte sig 1254 med Eleonora av
Kastilien (d. 1290) och ingick 1299 nytt
äktenskap med Filip lV:s av Frankrike syster
Margareta (omkr 1282—1318).— Litt.: Stubbs,
»The early Plautagenets» (1876; 7 :e uppl.
1891), Tout, »Edward 1» (1888); Jenks,
»Edward Plantagenet» (1902). (A.S-n.)
2. E d v a r d 1 1 (1284 — 1327), son till E. I
och Eleonora av Kastilien. E. var den förste
engelske kronprins, som bar titeln prins av
Wales (från 1301; han kallades förut E. a v
Carnarvon efter slottet Carnarvon i Wales,
där han var född). Var i motsats till sin
energiske fader en oduglig vekling, som
lämnade makten åt ovärdiga gunstlingar, såsom
gaskognaren Piers Gaveston (se d. o.) och de
båda Despenser (se d. o.), och retade
baronerna till flera uppror. I det skotska kriget
led han 1314 ett förkrossande nederlag vid
Bannockburn mot Robert Bruce och måste
erkänna denne som konung av Skottland. Till
slut utbröt (1326) en stor resning under
ledning av själva drottningen, Filip IV :s dotter
Isabella av Frankrike (d. 1358). E. måste 1327
abdikera och mördades 21 sept. s. å. på Berkeley
eastle. Litt.: Tout, »The place of the reign of
Edward 11 in english history» (1914); J. C.
Davies, »The baronial opposition to Edward
11» (1918). Å. S-n.
3. Edvard III (1312 “/n—77 21le), son
till Edvard 11, konung från 1327. Stod under
förmynderskap av sin mor och hennes älskare
Roger Mortimer till 1330, då han, hunnen till
myndig ålder, lät fängsla och avrätta
Mortimer samt förvisade sin mor till ett slott i
Norfolk. E. återupprättade genom segern vid
Halidon hill (19 juli 1333) för en tid
Englands övervälde i Skottland men blev sedan
helt upptagen av krig med Frankrike. Den
kapetingiska ätten hade 1328 dött ut, och då
E. i egenskap av Filip IV :s dotterson gjorde
anspråk på franska tronen, bröt kriget ut 1337
(det fortfor med avbrott i nära 12 årtionden
och plägar kallas »hundraårskriget»). E.
segrade 1340 i sjöslaget vid Sluis, 1346 vid Crécy
VI. 11
rd, som saknas under E, torde sökas under Ä
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
