Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Edvard, 3. Edvard III (engelsk konung) - Edvard, 4. Edvard IV (engelsk konung) - Edvard, 5. Edvard V (engelsk konung) - Edvard, 6. Edvard VI (engelsk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
323
Edvard
324
samt erövrade 1347 Calais. Hans son Edvard,
Svarte prinsen, slog fransmännen vid
Poi-tiers 1356 och tog deras kung (Johan) till
fånga. Genom freden i Brétigny 1360 fick E.
under full suveränitet stora franska
besittningar men måste avsäga sig alla arvsanspråk
på Frankrikes krona. Då kriget 1369 åter
började, förlorade han dock dessa besittningar
utom fem städer, däribland Calais och
Bordeaux. Under E:s sista år kämpade två partier
om makten i England, det ena högaristokratiskt
under E:s fjärde son, John av Gaunt, det andra
mera folkligt under hans äldste son, Edvard,
Svarte prinsen. Han förmäldes 1328 med
Filippa av Hainaut, blev änkling 1369 och
behärskades sina sista år av sin
vinnings-lystna älskarinna Alice Perrers. E. var en
glänsande riddare men saknade statsklokhet
och fältberrebegå vning. — Litt.: Warburton,
»Edward III» (1875; 4 :e uppl. 1887);
Mackin-non, »History of E. III» (1900). (Å. S-n.)
4. Edvard IV (1442—83; reg. 1461—70
och 1471—83), son till bertig Rikard av York,
vilken 1460 erkänts som tronarvinge men i
dec. s. å. stupat vid Wakefield mot
Lan-casterpartiet. E.
besegrade detta vid
Mor-timer’s cross 2 febr.
1461, utropades 4 mars
s. å. i London till
konung och befäste sin
tron genom segern
vid Towton 29 mars
s. å. över Henrik VI :s
drottning, Margareta.
Efter en ny seger, vid
Hexham 1464, insattes
Henrik VI som fånge
i Towern, men E:s
ställning blev snart
åter farlig till följd
av hans högadliga anhängares missnöje över
bans giftermål (1464) med den vackra men
lågättade Elisabet Woodville och E:s
frikostighet med förläningar till hennes släktingar.
Den mäktige earlen av Warwick (se d. o.)
gjorde 1469 uppror. E. togs till fånga men
lössläpptes snart och tvang Warwick att fly
till Frankrike. Då denne där försonats med
drottning Margareta och bägge 1470 med en
stor här landstego i England, måste E. fly
till Nederländerna, där han fick hjälp av sin
svåger hertigen av Burgund. Till England
återvände han 1471, mottogs med jubel i
London, tillfångatog den av Warwick på. tronen
återuppsatte Henrik VI samt segrade vid
Barnet (14 april) över Warwick och vid
Tewkes-bury (4 maj) även över Margaretas här, varpå
hennes son Edvard lär ha dräpts i konung
E:s åsyn. Henrik VI dog 21 maj s. å. i
Towern, trol. avlivad på E:s befallning. Även
sin egen broder hertigen av Clarence lät han
fängsla och avliva (1478), då dennes
giftermålsplaner väckt hans misstro. Trots dessa
blodsdåd, sedeslös vandel och godtycklig
sty
relse var E. ständigt, till följd av sin
skönhet och otvungna folkligbet, de lägre
folkklassernas gunstling. Litt.: J. Gairdner, »The
houses of Lancaster and York» (6:e uppl.
1886); Cora L. Scofield, »The life and reign
of Edward IV» (2 bd, 1923). V. S-g.
5. Edvard V (1470—83), äldste son till
Edvard IV. Han utropades efter faderns död,
9 april 1483, till konung och fick av
farbrodern hertig Rikard av Gloucester, vilken som
»protektor» övertagit styrelsen, bostad
anvisad åt sig och sin 11-årige broder, Rikard,
i Towern. Rikard av Gloucester lät
parlamentet förklara Edvard IV:s äktenskap
olagligt och i kraft därav underkänna E:s
tron-följdsrätt, varpå han själv kröntes till
konung (6 juli). Trol. i aug. el. sept. s. å. dogo
de bäda prinsarna i Towern, med all säkerhet
mördade på farbroderns befallning. Thomas
Mores uppgift (i »History of Richard III»),
att de kvävts under sömnen och att liken
begravts under en trappa, bestyrkes genom
fyndet (1674) av två gosseskelett under en
trappa i Towern (jfr J. Gairdners kritik
i Engiish Historical Review 1891 av ett
inlägg där s. å. av C. R. Markham). V. S-g.
6. Edvard VI (1537—53), son till
Henrik VIII och Jane Seymour. Fick en mycket
vårdad uppfostran, insattes 1546 i faderns
testamente till tronföljare och besteg tronen
28 jan. 1547.
Styrelsen övertogs enligt
testamentet av en
kollegial förmyndarregering men övergick s. å.
till en »protektor»
(riksföreståndare),
hertigen av Somerset (se
d. o.), vilken dock
redan hösten 1549
störtades av rådet, som
därpå övertog
förmyndarregeringen. Rådets
främste man, hertigen
av Northumberland (se
d. o.), lät 22 jan. 1552
avrätta Somerset och fick oinskränkt
inflytande över E., som våren 1552 insjuknade i
mässling och smittkoppor samt sedan
långsamt tynade bort. Av Northumberland
förmåddes juni 1553 den dödssjuke konungen att
från tronföljden utesluta sina halvsystrar
Maria och Elisabet samt till efterträderska utse
Henrik VIII:s systerdotters dotter lady Jane
Grey (se Grey), som sedan maj s. å. var
gift med Northumberlands äldste son,
Guild-ford Dudley (se d. o.). Kort därpå, 6 juli,
avled E. Under hans regeringstid
genomfördes genom Somerset och Cranmer den
protestantiska kyrkoreformationen i England.
Själv var E. en brådmogen religiös entusiast.
Av stort psykologiskt intresse är hans
egenhändiga dagbok från tronbestigningen t. o. m.
nov. 1552, utg. av Nichols i »Literary remains
of Edward VI» (1857). " V. S-g.
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
