Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Edvard, 7. Edvard VII (Albert Edward, konung av Storbritannien) - Edvard, 1. (prins av Wales, 1330—76)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
325
Edvard
326
7. Edvard VII (Albert Edward),
konung av Storbritannien och Irland, kejsaie
av Indien (1841 9/n—1910 ®/5). Var äldste son
till drottning Viktoria och prins Albert av
Sachsen-Koburg och Gotha samt bar till sin
tronbestigning (1901) titeln prins av Wales.
Under sin fars personliga uppsikt fick han en
omsorgsfull, pedantiskt systematisk
uppfostran. Han företog som yngling vidsträckta
resor, bl. a. till Rom 1859, till Kanada och
Förenta staterna 1860, till Egypten,
Palestina, Syrien och Grekland 1862. E.
förmäldes 10 mars 1863 med Alexandra (se d. o.i
av Danmark (1844—1925), dotter till konung
Kristian IX. Tronföljarparet, som mest
resi-derade på slottet Sandringham (i London i
Marlborough house), fick genast i stor
utsträckning övertaga de kungliga
representa-tionsplikterna, enär drottning Viktoria efter
sin gemåls död (1861) tillbragte mänga år i
enslig tillbakadragenhet och även sedan
bibehöll sin motvilja mot offentligt framträdande.
Hon betog emellertid envist i det längsta
tronföljaren alla tillfällen till polntiskt
samarbete, och det var först sent han, efter flera
fruktlösa försök, lyckades åt sig utverka
regelbunden tillgång till diplomatiska depescher
(1886) och referat av kabinettsförhandlingar
(1892). Hans nöjesälskande temperament,
spellystnad och stundom visade bristande ur
skillning vid val av umgängesvänner utsatte
honom tidtals för skarpa pressangrepp, men
på det hela taget förstod han att göra sig
populär, och hans vana att röra sig inom vitt
skilda kretsar bidrog väsentligt att öka hans
människokännedom. Under ett långt
uppehåll i Indien 1875—76 bidrog han att stärka
särskilt de infödda furstarnas lojalitet mot
det brittiska väldet.
E. besteg tronen 22 jan. 1901; hans
kröning ägde rum 9 aug. 1902. Sitt värv som
konstitutionell monark fyllde han med takt
och smidighet och gav särskilt prov på
mycken diplomatisk begåvning. Från
ungdomsåren var han starkt franskvänlig och hade
tidigt intagits av motvilja mot den
preussiska expansionspolitiken. Till sin systerson
kejsar Vilhelm II stod han ända från dennes
tronbestigningsår (1888) i ett urspr. väl av
då inträffade skarpa familjekonflikter
framkallat förhållande av latent spänning, som
tidtals övergick till öppen brytning, oftast
genom taktlösheter från systersonens sida.
Att E:s utrikespolitiska verksamhet skulle
ha systematiskt inriktats på Tyska rikets
»inringning» är en i Tyskland allmänt
rotfast uppfattning, som emellertid torde
innebära åtskillig överdrift. E. bidrog emellertid
kraftigt att befästa den engelsk-franska
en-tenten av 1904 och anses ha haft personlig
andel i tillkomsten av engelsk-ryska ententen
1907. Bland hans många utrikesresor med
politisk innebörd märkas besöken i
Stockholm och Oslo 1908 samt mötet med Nikolaus
II i Reval s. å. Ehuru E. väl knappast drev
Ord, som saknas
någon utpräglat personlig politik, bidrog hans
regentverksamhet avsevärt att åter bringa
monarken i ständig kontakt med befolkning
och folkopinion inom det brittiska riket.
Litt.: J. Penderel-Brodhurst, »The life and
times of king Edward VII» (5 bd, 1905—11);
W. H Wilkins, »Edward the peace-maker»
(2 bd, 1911); viscount Esher, »The influence
of king Edward» (1915); sir Sidney Lee,
»King Edward VII» (2 bd, 1925 f f.; officiell
biogr.). V. S-g.
Edvard, engelska prinsar. 1. Edvard, prins
av Wales (1330—76), efter färgen på sin
rustning kallad Svarte prinsen (The black prince);
äldste son till Edvard
III. Han utnämndes
1343 till prins av
Wales, utmärkte sig
genom stor tapperhet i
slaget vid Crécy (1346),
deltog därpå i Calais’
belägring och sändes
1355 som ståthållare
till Gascogne. Under
ett försök 1356 att tåga
tvärs igenom
Frankrike till Normandie
vann han vid Poitiers,
ehuru hans trupper
voro underlägsna i
antal, en glänsande
seger (19 aug.) och
tog den franske
kungen, Johan, till fånga.
E. utnämndes 1362
till hertig av Akvitanien och Gascogne samt
höll ett lysande hov i Bordeaux. I slutet av
1360-talet invecklades han i de spanska
tron
under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
