Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eggenberg, Hans Ulrich - Egger-Lienz, Albin - Eggers, Jacob von - Eggert, Franz Xaver - Eggert, Hermann - Eggert, Joachim Nicolo - Eggertz, Hans Peter - Eggertz, Victor - Eggjumstenen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
355
Egger-Lienz—Eggjumstenen
356
E., som var en fint bildad och i
religions-politiska frågor moderat man, ville göra den
kejserliga politiken oberoende av Spanien och
ligan samt understödde därför från 1625
Wal-lensteins planer på att upprätta en
självständig kejserlig här. Han förde förhandlingarna
om Wallensteins återinträde i tjänst 1632.
Efter dennes fall 1634 drog sig E. tillbaka
från hovet. Litt.: Biogr. av H. v.
Zwiedineck-Südenhorst (1880).
Egger-Lienz [-lints], Albin, österrikisk
målare (1868—1926). Föddes i Tyrolen, studerade
i München och blev 1921 professor vid
konst-akad. i Wien. Efter att ha påverkats av
Defregger, Millet och C. Meunier övergick han
till ett dekorativt förenklat
framställningssätt, t. ex. i väggmålningen »Nibelungarnas
intåg» i rådhuset i Wien (1910). G-g N.
Eggers, Jacob von, frih., militär (1704
—73). Var född i Dorpat, kom 1722 till
Sverige, inträdde 1723 vid fortifikationen, blev
1735 löjtnant där, sedan han från 1725 varit
i utländsk (bl.a. fransk
och polsk) krigstjänst,
och deltog som kapten
vid
fortifikationsfält-staten i kriget mot
Ryssland 1741—43.
Han var 1744—51 åter
i utländsk tjänst
(sachsisk och fransk), blev
1751 svensk adelsman
och 1755 överste. E.
blev 1758 polsk
kommendant i Danzig, fick
s. å. generalmajors
avsked ur svensk tjänst och 1772 av
Gustav III friherrlig värdighet. Av Vet.-akad.
blev han led. 1751. — E. ansågs som en av
sin tids mera framstående
fortifikationsoffi-cerare. L. W:son M.*
Eggert, Franz X a v e r, tysk målare
(1802—76), återupplivare av den då sedan
länge glömda glasmålningskonsten. Han
utförde fönstermålningar i bl. a. München,
Regensburg och Köln (domen). G-g N.
Eggert, Herman n, tysk arkitekt (1844
—1920). Bland hans verk äro universitetet
i Strassburg, centralbangården i Frankfurt
a. M. (1889) samt rådhuset i Hannover. G-g N.
Eggert, Joachim Nicolo, tonsättare
(1779—1813), av tysk härkomst. Kom 1803 till
Stockholm, där han inträdde i hovkapellet som
violinist och snart blev en mycket anlitad
kompositör vid hovet. Efter Hæffner kallades han
1808 till hovkapellmästare och utvecklade
intill 1810, då han måste avgå, en energisk
verksamhet som konsertdirigent (operan var denna
tid indragen). E. införde Beethoven på
hovkapellets orkesterkonserter och var den förste,
som ledde en Mozartopera (»Trollflöjten» 1812).
Av hans kompositioner, utmärkta av klassisk,
ren stil och stor rikedom på pregnanta, väl
bearbetade motiv, må nämnas musiken till
dramerna »Mohrerne i Spanien» (1809) och
»Svante Sture och Märta Leijonhufvud» (1812),
kammarmusik och symfonier samt solosånger.
E:s mest kända vokalverk äro »Sjung du»
och »Upp, bröder, för konung och
fädernesland», det senare en tid svensk kungssång. —
Litt.: B. J. Guston, »J. N. E.», och T.
Nor-lind, »E. och Küster» (i Sv. Tidskr. för
Musikforskning 1925). T. N.
Eggertz, Hans Peter, bergsman och
kemist (1781 —1867). Tog 1801 hovrättsexamen
och 1806 bergsexamen i Uppsala samt var 1816
—45 geschworner för Västmanland och
Dalarna. E., som var en av Berzelius’ och J. G.
Gahns medarbetare vid undersökningen av
mineralen i Falutraktens pegmatitgångar, blev
1819 led. av Vet.-akad. 1809 övertog E., tills,
m. C. F. Linderholm, apoteket i Falun, var
1816—22 delägare i ett par fabriker och ägde
1816—62 som bergsman en kopparhytta i
Falun. (N. Zn.)
Eggertz, Victor, metallurg (1817—89),
brorson till H. P. E. Tog 1839
hovrättsexamen och 1845 bergsexamen i Uppsala samt var
1847—52 tjänstförrättande övermasmästare
inom Västmanland och
Dalarna. 1853—69 var
E. föreståndare och
prof, vid Falu
bergsskola och, då denna
1869 flyttades till
Stockholm och som
fackskola förenades
med Teknologiska
institutet (Tekniska
högskolan), till 1883 prof,
i metallurgi och
föreståndare för
bergsskolan där. E. vann som
vetenskapsman internationellt anseende
genom sina för järnhanteringen viktiga
bergskemiska provningsmetoder, sammanfattade i
arbetet »Om kemisk profning af jern,
jern-malmer och brännmaterialier» (1870; 2:a uppl.
utg. av C. G. Särnström 1892). E. var den,
som kraftigast verkade för det gamla
bergs-manskapets upphävande och sambrukets
införande (1862) vid Falu kopparverk som
ett oundgängligt villkor för dettas
tidsenliga förbättring. Han blev 1874 led. av
Vet.-akad. C. A. D. (N. Zn.)
Eggjumstenen, det näst Rökstenen
intressantaste och gåtfullaste av nordens
runminnesmärken: upptäcktes 1917 på gården Eggjum
i Stedje socken, Sogn, Norge. Den utgöres av
en 162 cm lång och 72 cm bred häll.
Runinskriften (inemot 200 runor; omkr. 50 ord)
är den längsta hittills funna inskrift med de
äldsta (»urnordiska») runorna och synes
förskriva sig från omkr. 700, till vilken tid
också den mellan runraderna stående figuren,
en häst med fågelhuvud, hänvisar. Den
befann sig på undersidan av hällen, som
utgjorde taket på en järnåldersgrav, och har
sålunda aldrig varit avsedd att läsas utan
väsentligen haft den magiska innebörden att
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
