Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Egil Tunnadolgi - Egina - Eginaviken, Saroniska viken - Egineter - Eginetisk konst - Eginhard - Egino (Eginus) - Egirin (Ägirin) - Egli, Johann Heinrich - Egli, Johann Jackob - Église réformée française - Egmont - Egmont (Egmond), Lamoral
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
359
Egina—Egmont
360
ett uppror av trälen Tunne, som varit
skattvårdare hos Aun. Tunne besegrades först då
E. fick hjälp från Danmark. E. omkom på en
jakt. Han var enl. Snorre far till Ottar
Vendel-kråka men bär, enl. »Historia Norvegiæ», själv
detta tillnamn. I »Beowulf» motsvaras Egil av
Ongenpeöw (Angantyr). B-e.*
Egina (grek. Aigina, lat. Aegina), ö i
Egi-naviken, vid Greklands ö. kust, i nomos Attike
och Viotia; 96 kvkm, omkr. 9,300 inv., därav
5,500 i staden E. (A i g i n a) på västkusten,
ön är kal och vattenfattig, med stenig och
mager jord, som dock, till följd av flitig
odling, alstrar säd samt vin, olja, mandlar
och fikon. Därjämte lämnar ön utmärkt
kruk-makarlera samt byggnadssten, och vid kusten
bedrives betydande svampfiske.
E. fick enl. sagan namnet E. efter Aigina,
flodguden Asopos’ dotter, som Zeus, i en örns
skepnad, förde dit och som där födde Aiakos,
vilken blev konung över myrmidonerna, öns
första bebyggare. ön innehades av dorer.
Genom sjöfart, handel och industri vunno
egineterna politisk makt och betydenhet, och
staden var före perserkrigen Greklands
främsta handelsstad; den har dock ej anlagt några
kolonier. Från E. utgick det äldsta grekiska
mynt-, mått- och viktsystemet. Konsten stod
mycket högt (»eginetisk konst»; se Grekisk
konst); kort före och under perserkrigen
byggdes Afaias tempel, vars ringhall är väl
bevarad, och utfördes dess gavelgrupper (de
berömda s. k. Egineterna i München).
Han-delsrivaliteten med Aten ledde till E:s
undergång. Redan 455 f. Kr. gjorde atenarna ön
skattskyldig, och 431 tvungo de invånarna
att med hustrur och barn lämna den. Senare
blev ön omväxlande ett byte för makedonier,
etoler och konung Attalos III samt kom med
dennes övriga kvarlåtenskap 133 f. Kr.
under romarna. 1687—1715 tillhörde den
republiken Venezia och förblev sedan under
turkiskt välde till grekiska frihetskriget. 1828
—31 var ön flera gånger säte för grekiska
regeringen. (M. Pn N-n.)
Eginaviken, Saroniska viken, vik av
Egeiska havet på Greklands ö. kust mellan
Ättika, Korintiska näset och Peloponnesos,
med öarna Salamis och Egina.
Eginèter. 1. Invånare på ön Egina. — 2.
Se Egina.
Eginetisk konst, se Grekisk konst.
Eginhard [ö’-], se Einhard.
Eglno (E g I n u s), biskop (d. 1085), av
okänd börd (möjl. italienare, trol. ej tysk),
av Adalbert av Bremen 1060 vigd till biskop
av det omkr. 1 mil s. ö. om Lund belägna
Dalby (se d. o.), vars Heligkorskyrka han
jämte danske konungen Sven Estridsen
uppfört; kanske en s. k. missionsbiskop, d. v. s.
en missionär, som blivit titulärbiskop. Efter
biskop Henriks 1066 timade död flyttade E.
till Lund (tidigast 1067) som ende biskop i
provinsen. Påven Alexander II konfirmerade
hans episkopat. Under E :s jurisdiktion lydde
Skåne, Blekinge och Halland. Han uppgives
ha verkat för omvändelse av hedningarna i
Blekinge och på Bornholm. E. anses ha varit
den drivande kraften vid stiftskyrkans i Lund
ombyggande under 1080-talets förra hälft.
E. begrovs i Lunds domkyrka. — Litt.: L.
Weibull, »Den skånska kyrkans äldsta
historia» (i Tidskrift för Skåneland, bd V); O.
Ryd-beck, »Lunds domkyrkas byggnadshistoria»
(1923). ’ A. G-w.
Egirin (Ä g i r i n),se P y r o x e n m i n e r a 1.
E’gli, J o h an n Heinrich, schweizisk
tonsättare (1742—1810). Verkade energiskt
för den folkliga sången och var en av sin tids
populäraste sångkompositörer. De flesta av
E:s sångsamlingar utgåvos på 1780-talet. T.N.
E’gli, Johann Jakob, schweizisk
geograf (1825—96), från 1883 prof, i Zürich, en
av grundläggarna av den geografiska
ort-namnsforskningen. Utgav utom flera
geografiska läro- och handböcker bl. a. »Nomina
geo-graphica» (1872; ny uppl. 1892), »Geschichte
der geographischen Namenkunde» (1886) och
»Der Völkergeist in den geographischen
Na-men» (1894). O. Sjn.
Église réformée frangaise [egli’z refårme’
fräsa’z], se Franska reformerta
församlingen.
Egmont [e’gmant], slocknad vulkan på Nya
Zeelands Nordö, prov. Taranaki, innanför Kap
Egmont. 2,520 m ö. h., ständigt snöhöljd.
E’gmont (E g m o n d), L a m o r a 1, greve
av E., furste av Gavre, nederländsk krigare
och politiker (1522—68). Tillhörde en
gammal holländsk adelsätt och äktade 1544 en
syster till Fredrik
III av Pfalz. Stor
ära vann E. under
Filip II :s krig med
Frankrike genom
sin andel i
segrarna vid S :t Quentin
1557 och
Graveling-en 1558. Då
Margareta av Parma
blivit nederländsk
regentinna,
förmådde Filip genom
svikliga löften
Vilhelm av Oranien,
E. och greve Hoorn
att ingå i statsrådet 1559, varjämte E. blev
guvernör över Flandern och Artois. Då kardinal
Granvella (se d. o.) likväl blev Margaretas
alls-mäktige rådgivare, slöt sig E. till
oppositionen. Efte» Granvellas fall 1564 sändes han
till Filip 1565 för att redogöra för läget och
söka få slut på det katolska förtrycket,
mottogs väl men uppnådde intet. E. var en
tapper kavallerigeneral, utan djupare
statsman-nainsikter, katolik men föga religiöst
intresserad och motståndare till Filips
inkvisito-riska åtgärder. Fåfäng och vacklande i sin
hållning, misslyckades han i sina försök att
förena monarkens gunst med popularitet och
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
