Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Egyptiska språket och skriften
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
405
Egyptiska språket och skriften
406
visserligen skrivas med endast men vanl.
tillfogade man som komplement
konsonanterna fr, ; alltså J .
För att ytterligare trygga läsningen
uppkom bruket att efter fonetiskt skrivna ord
sätta ett s. k. determinativ, som hade till
uppgift att ung. ange ordens betydelse, varjämte
det avgränsade ordet från de följ. Efter ord,
som betecknade män, sattes sålunda bilden
av en man, efter ett ord, som angav
rörelse, ett par gående ben, efter ord, som
betydde äta, dricka, tala och tänka, en
sittande man med fingret mot munnen, , efter
abstrakta ord en papyrusrulle, t ■ ~ , o. s. v.
Allehanda förändringar i ortografien
före-kommo visserligen under tidernas lopp, men
ända ned till den kristna tiden bibehöll man
detta ortografiska system.
Hieroglyfskriften är en monumentalskrift,
som med förkärlek nyttjades på
tempelväggarna och i gravarna. Den inmejslades i
stenen på det sorgfälligaste och målades i
lysande färger eller upplades endast med färg.
Hieroglyferna ordnades i lodräta eller
vågräta kolumner. De löpa i regel från höger till
vänster men, om dekorativa skäl fordra det,
även från vänster till höger. Tecknen äro
alltid vända mot radens början. Av
bekvämlighetsskäl skriva vi hieroglyferna från
vänster till höger. Eftersom hieroglyferna
brukades för dekorativa ändamål, ställdes för
prydlighetens skull de till varje ord hörande
tecknen icke i rad efter varandra utan
ordnades till symmetriska grupper. De egentliga
hieroglyferna, som ju utgjordes av bilder, voro
visserligen i hög grad dekorativa men
besvärliga att utföra och kommo mycket tidigt ur
bruk för praktiska ändamål. Genom successiv
förenkling av hieroglyftecknen uppstod i
stället en annan, kursiv skriftart, som man med
ett av Clemens Alexandrinus skapat, ganska
vilseledande namn kallar den hieratiska,
d. v. s. prästerliga skriften. Den hieratiska
skriften nyttjades för alla praktiska ändamål
och skrevs med svart och röd tusch på
papyrus eller ostraka o. dyl. med ett skrivrör. I
denna skriftart äro de ursprungliga
bildtecknen lika svåra att urskilja som i kilskriften
eller den kinesiska skriften. Ex. på
hieratiska skrivtecken:
Se hieroglyfalfabetet ovan.
Omkr. 700 f. Kr. uppkom genom ytterligare
förenklingar av de hieratiska tecknen en ny
skriftart, som man, följande Clemens
Alexandrinus, kallar den d e m o t i s k a, d. v. s.
folkliga skriften. Denna skrift förblev till
kristendomens införande i allmänt bruk. De
yngsta demotiska papyrerna äro från senare
hälften av 400-talet e. Kr. De till kristendomen
omvända egypterna bortlade den med de
hedniska traditionerna nära förbundna demotiska
skriften och införde i stället den s. k. ko
p-tiska, som består av det grekiska alfabetets
24 bokstäver och 7 demotiska tecken. Den
har, som redan nämnts, beteckningar även för
vokalerna. Två varierande skriftarter, den
sahidiska och den bohairiska, kunna urskiljas.
Från 400-talet e. Kr. kom den fornegyptiska
skriften ur bruk, och nyckeln till denna
var förlorad till början av 1800-talet.
Alltifrån renässansen gjordes allvarliga men
misslyckade försök att tyda den. Mest kända äro
den lärde jesuitpatern Athanasius Kirchers
(d. 1680) kuriösa tolkningsförsök. En
riktigare uppfattning företrädde den engelske
biskopen Warburton i mitten av 1700-talet,
då han antog, att ett fonetiskt element
före-fanns i den fornegyptiska skriften, ett
faktum, som redan Clemens Alexandrinus
framhållit. På 1760-talet framlade fransmannen
Joseph de Guignes den intressanta hypotesen,
att de ovala ringar, som ofta förekommo på
de egyptiska monumenten, måste innesluta
egennamn eller titlar. Ung. samma
uppfattning framlade dansken G. Zoega 1797. Ett
fast underlag för tolkningsförsöken erhölls
dock först genom den på en lycklig
tillfällighet beroende upptäckten av den berömda
Rosettestenen, som anträffades vid staden
Rosette 1799 under Bonapartes egyptiska
fälttåg. Framsidan av det urspr. fint polerade
basaltblocket var täckt med tre inskrifter,
överst en hieroglyfisk, i mitten en demotisk
och underst en grekisk. Vid läsningen av den
sistnämnda blev det klart, att alla tre
inskrifterna hade samma innehåll; alltså hade man
f. ggn fått en egyptisk text, vars innehåll
var säkert känt. Avskrifter och
avklapp-ningar av texterna, som innehöllo ett dekret
av egyptiska präster till ära för konung
Pto-lemaios V Epifanes (205—181 f. Kr.),
utdelades till den tidens mest framstående
orientalister, bl. a. fransmannen S. de Sacy och
svensken David Äkerblad (se d. o.). Äkerblad
grep sig an med den demotiska texten och
lyckades överraskande hastigt tyda en rad
personnamn, ss. Ptolemaios, Alexander,
Ar-sinoe, Berenike, Aetos, Pyrrha, Philenos,
Diogenes m. fl. Genom analys av dessa lyckades
han uppställa ett i stort sett fullt riktigt
demotiskt alfabet. Han lyckades även tyda
några hieroglyfer. Resultaten av
tolkningsförsöken framlade han i »Lettre sur
1’inscrip-tion égyptienne de Rosette» (1802), vilken
skrift kan betecknas som det första verkliga
framsteget i tolkningen av den fornegyptiska
Ord, som saknas under
E, torde sökas under X.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
