Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eichhorn, Christofer - Eichhorn, Emil Gottfried Hermann von - Eichhorn, Johann Gottfried - Eichhorn, Karl Friedrich - Eichhornia - Eichler, August Wilhelm - Eichstätt (stad) - Eichstätt - Eickel - Eicken, Karl Otto von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
443
Eichhorn—Eicken
444
Eichhorn [ä’jkhorn], Christofer,
kulturhistoriker (1837—89). Blev student i
Uppsala 1855, ingick efter 1864 avlagd
kansliexamen i Kungl. bibl:s tjänst och blev 1877
amanuens där. E.
bedrev en idog
primärforskning inom flera
olika områden av den
svenska odlingens
historia, särskilt
bibliografi samt
litteratur-och konsthistoria. Han
upptäckte
Asterophe-rus’ skådespel
»Tis-be», utgav det 1863,
redigerade uppl. av
Stagnelius, C. A.
Eh-rensvärd och Bellman,
skrev konst-, litteratur- och teaterkritik i
Aftonbladet (1864—69), Stockholms Dagblad (från
1870) och Nya Dagligt Allehanda (från 1872),
merendels under sign. - r n. Av hans böcker
må nämnas »Svenska studier» (2 bd, 1869—72),
»Nya svenska studier» (1881) och »Bellman och
hans senaste biograf» (1879), en kritik av
Anders Fryxells hatfulla Bellmansskildring.
För konstslöjden och vetenskapligt ordnade
konstslöjdssamlingar ivrade han särskilt.
Själv hopförde han betydande samlingar av
svenska böcker, porträtt, gravyrer, möbler
m. m. Sin viktigaste insats gjorde E.
säkerligen genom sina svenska
konstnärsbio-grafier i Nordisk Familjeboks 1 :a uppl. och
de anteckningar till svenska konsthistorien,
vilka han efterlämnade. K. W-g.*
Eichhorn [åF^hårn], Emil Gottfried
Herm ann von, tysk generalfältmarskalk
(1848—1918), sonson till K. F. E. Ingick vid
infanteriet och deltog i 1866 och 1870—71 års
krig samt blev 1891
divisions- och 1907
kår-chef. 1913 blev han
generalöverste och
generalinspektör i 7 :e
arméinspektionen (Saar-brücken). Till följd av
sjukdom var han vid
världskrigets utbrott
förhindrad att utöva
något befäl men tog i
febr. 1915 som chef
för 10:e armén
verksam del i vinterslaget
i Masuren. Under loppet av 1915 deltog han
i den segerrika framryckningen i Ryssland,
därvid intagande fästningarna Kovno och
Grodno 1916, och 1917 hade han befälet över
den efter honom benämnda armégruppen i
Kurland. Han blev dec. 1917
generalfältmarskalk. E. sändes i april 1918 som chef för de
tyska och österrikiska trupperna till
Ukraina; där blev han (i Kiev) mördad 30 juli
1918. M.B-dt.
Eichhorn [äi’^hårn], Johann Gottfried,
tysk orientalist, litteraturhistoriker och
teo
log (1752—1827). Blev prof, i orientaliska
språk i Jena 1775 och i Göttingen 1788 samt
ledde från 1813 utgivandet av Göttingische
gelehrté Anzeigen. Bland hans skrifter må
nämnas »Einleitung ins Alte Testament» (1780
—83; 4:e uppl. 1820—24), »Einleitung in das
Neue Testament» (1804—15; 2:a uppl. 1820—
27) och »Weltgeschicbte» (1799—1814; 3:e
uppl. 1818—20; »Nya allmänna historien till
freden i Paris år 1815», 1830). E. utgav
dessutom »Repertorium für biblische und
morgen-ländische Literatur» (1777—86) och
»Allge-meine Bibliothek der biblischen Literatur»
(1787—1803). — Jfr B i b e 1 f o r s k n i n g,
sp. 188—189. (S. H-r.)
Eichhorn [äi^hårn], Karl Friedrich,
tysk rättslärd (1781—1854), son till J. G. E.
Blev jur. prof, i Berlin 1811, i Göttingen 1817
och ånyo i Berlin 1832, medlem av preussiska
statsrådet 1838 och av övercensurdomstolen
1843. Han tog 1847 avsked ur statstjänst. E.
var en av ledarna för den historiska skolan
inom tysk rättsvetenskap. Bland hans
skrifter märkas »Deutsche Staats- und
Rechtsge-schichte» (1808—23; 5:e uppl. 1843—44) och
»Einleitung in das deutsche Privat-Recht»
(1824; 5:e uppl. 1845). Jämte Savigny var
han grundläggare av Zeitschrift für
geschicht-liche Rechtswissenschaft. Biogr. av v. Schulte
(1884).
Eichho’rnia, se Vattenhyacint.
Eichler [åF^lar], August Wilhelm,
tysk botanist (1839—87). Blev prof, i Berlin
1878 och direktor för dess botaniska trädgård,
som han mycket förbättrade. Lärjunge till
Martius (se d. o.), medarbetade han i dennes
»Flora Brasiliensis», som han fortsatte efter
lärarens död. Sina grundliga morfologiska
insikter och sin stora idérikedom nedlade han
i verket »Blüthendiagramme» (1875—78), som
tillförsäkrat honom en plats bland 1800-talets
främsta botanister. E-k N-d.
Eichstätt [ai^/tät], stad i bayerska
reg.-omr. Mittelfranken, vid Altmühl; 8,000 inv.
(1925). Järnvägsknut. E. blev 745
biskopssäte. Till Walpurgiskyrkan vallfärda
pilgrimer alltsedan 800-talet. Många kloster och
läroanstalter, däribland en biskoplig högskola,
grundad 1564. Borgen Willibaldsburg ovan
staden var biskoparnas residens till 1730, nu
museum. Stiftet E. utgjorde länge ett
andligt furstendöme men införlivades 1802 med
Bayern. 1817—55 tillhörde staden och en del
av furstendömet E. jämte lantgrevskapet
Leuchtenberg (se d. o.) Eugène de Beauharnais
och hans ättlingar som fritt
»Standesherr-schaft» under bayersk landshöghet.
Eichstätt [åi^Jtät], se Beauharnais,
E. d e, och Eichstätt, stad.
Eickel [aFkal], se Wanne-Eickel.
Eicken [äFkon], Karl Otto von, tysk
läkare (f. 1873 31/iz)- Med. dr, prof, i öron-,
näs- o. halssjukdomar vid Berlins univ.,
direktor för 2:a kliniken och polikliniken för öron-,
näs- och halssjukdomar vid Charitésjukhuset
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
