Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eiríksson, Magnús - Eisack - Eiselen, Ernst Wilhelm Bernhard - Eiselsberg, Anton von - Eisen, Charles - Eisen, Gustaf (Gustavus A.) - Eisenach - Eisenerz - Eisenmenger, Johann Andreas - Eisenstadt - Eisenstein, Ferdinand Gotthold Max
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
457
Eisack—Eisenstein
458
kallade 1844 hans första skrift,
»Om baptister og barnedaab», vari
han förnekade, att barndopet var
apostoliskt. Ännu större
uppseende väckte en rad 1846—50 utgivna
skrifter, i vilka han häftigt
angrep den spekulativa teologi, som
i H. Martensen hade sin mest
firade danske representant. Med
åren fördes han allt längre bort
från den kyrkliga kristendomen
och blev en av den unitariskt
orienterade nyrationalismens främsta
förespråkare i Danmark.
Påverkad av Tübingenskolan, greps
han av misstro mot de
nytesta-mentliga skrifterna, särskilt
Jo-hannesevangeliet, vars äkthet han
i en vidlyftig, 1863 utgiven skrift bestred.
1866—73 publicerade E. en serie orimligt
brett lagda arbeten, vari han vände sin kritik
mot den paulinska teologien och läran om
Kristi gudom. E. Nwn.
Eisack [ai’zak], it. Jsarco el. Isargo, biflod
fr. v. till Adige, i Tyrolen (n. ö. Italien);
upprinner på Brenner, 1,370 m ö. h. Längd 96 km.
Genom den trånga E.-dalen går Brennerbanan.
Eiselen [åTzelen], Ernst Wilhelm
Bernhard, tysk gymnast (1793—1846).
Var en av Jahns första lärjungar och hans
förnämste medarbetare. E. anses ha
uppfunnit räck, barr och andra tyska
gymnastikredskap. Tills, m. F. L. Jahn utgav han
1816 »Die deutsche Turnkunst» och ensam
flera andra gymnastiska verk, bl. a.
»Abbil-dungen von Turnübungen» (1845; 5:e uppl.
1889). B. U.
Eiselsberg [äVzelsbärk], Anton von,
österrikisk kirurg (f. 1860). Blev prof. 1893
i Utrecht, 1896 i Königsberg och 1901 i
Wien. Hans främsta arbeten röra magsäckens
kirurgi och transplantation av sköldkörteln
(se härom d. o.). Led. av sv. Vet.-akad. 1917.
Eisen [äzä’n], Charles, fransk målare
och raderare (1720—78), av belgisk börd.
Var en av de konstnärer, som under
rokokotidevarvet i Frankrike representerade lätt,
lekande, elegant genre, framför allt i
radering. Hans förtjusande vinjetter äro högt
skattade. G-g N.
Eisen, Gustaf (Gustavus A.),
svenskamerikansk zoolog (f. 1849 2/8). Fil. kand, och
docent i zoologi i Uppsala 1873, fil. hedersdr
där 1893. E. emigrerade 1873 och bosatte sig
i Kalifornien, där han ägnade sig åt
frukt-och vinodling. 1892—99 var han
avdelnings-föreståndare (curator) vid naturhistoriska
museet i San Francisco. Som zoolog har E. främst
studerat daggmaskarna och besläktade
grupper (Oligochaeta). Då fikonodlingen infördes
i Kalifornien, lyckades E. genom konstlad
kaprifikation (se F i c u s) frambringa
utmärkta frukter. Sedan 1900 har E. främst
sysslat med arkeologiska forskningar och
företagit vidsträckta resor, bl. a. i Centralame-
Stora torget (Markt) i Eisenach.
rika och i medelhavsländerna. E. är nu bosatt
i New York. T. O.
Eisenach [ai’zøna^], stad i ty. fristaten
Thüringen, 221 m ö. h., vid Thüringerwalds
n. v. hörn, mellan Werras biflod Hörsel och
en skogrik bergshöjd, krönt av slottet
Wart-burg (se d. o.); 43,844 inv. (1925). E. ligger
i en av Thüringens vackraste trakter och
be-sökes av en stark turistström. Dess läge i
sänkan vid bergstraktens n.-v.-rand,
Thü-ringer Pforte, gör det till en viktig
trafikpunkt. E. äger två järnvägsstationer och är
knutpunkt på linjen Erfurt—Bebra. Vid
Markt ligger det gamla slottet och s. därom
Lutherhuset, där Luther lär ha bott 1498—
1501. J. S. Bachs födelsehus är inrett till
Bachmuseum. S. delen av staden upptages av
vackra villor och parker, i den n. ligga
industrikvarteren. Lervaror, automobiler,
trävaror, kemiska artiklar, cigarrer m. m.
tillverkas. E. anlades i slutet av 1100-talet, var
huvudstad i thüringsk-hessiska lantgrevskapet
och 1596—1741 för en sachsisk hertiglig linje,
varpå E. förenades med Sachsen-Weimar och
blev en av storhertigdömet
Sachsen-Weimar-Eisenachs residensstäder.
Eisenerz [äTzenärts], ort i Steiermark,
Österrike, 745 m ö. h. i de s. k.
Eisenerzal-perna, vid Enns’ biflod Erzbach och vid foten
av Erzberg (1,534 m); 8,674 inv. (1923). Stora
järnbergverk (sedan romartiden) och masugnar.
Eisenmenger [ai’z-], Johann Andreas,
tysk orientalist och teolog (1654—1704), prof,
i österländska språk i Heidelberg. Skrev ett
stort, mot judendomen riktat verk,
»Ent-decktes Judenthum», mot vars utgivning
judarna lyckades utverka kejsarens förbud; det
utkom först 1711 (senaste uppl. 1892).
Arbetet är i hög grad fanatiskt samt vimlar
av misstag och förvrängningar. S. H-r.
Eisenstadt [äVzanJtat], huvudort i
Burgenland, Österrike, 180 m ö. h. på den
vinbevuxna sydsluttningen av Leithabergen;
3,263 inv. (1923). Praktfullt slott, tillhörande
familjen Esterhäzy, med rika samlingar
(däribland Haydns musikaliska kvarlåtenskap).
Eisenstein [äl’zenj"tåin], Ferdinand
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
