Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ekman, Carl Gustaf - Ekman, Erik Jakob
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
487
Ekman, E. J.
488
Bärgslagsbladet (i Köping) och bosatte sig 1897
i Eskilstuna som centralkassör och chef (till
1908) för Nykterhetsvännernas allmänna
sjuk-och begravningskassa samt redaktör för
Sjuk-kassebladet. I Templarorden blev han 1898
chefens närmaste man, var 1899—1908 ordens
chef, 1909—22 skattmästare i ordensstyrelsen
och blev 1922 chef för de då sammanslagna
nykterhetsorganisationerna Templarorden och
Nationalgodtemplarorden. E. var 1902—13
stadsfullmäktig i Eskilstuna, 1908—13
landstingsman samt var huvudredaktör 1908—13
för Eskilstuna-Kuriren och 1913—18 för
Aftontidningen (i Stockholm). Han har sedan
1911 varit led. av Första kammaren (först för
Gävleborgs län, sedan för Stockholms stad och
sedan 1922 för Stockholms och Uppsala län),
var 1912—26 led. av statsutskottet och kom
snart att i utskottet och kammaren intaga
en bemärkt och inflytelserik ställning som en
av de frisinnades ledande män, i åsikter
närmast samhörande med den norrländska
gruppen inom partiet. E. har flitigt anlitats vid
kommittéutredningar och var bl. a. 1911—18
led. av nykterhetskommittén, vidare av 1918
års försvarskommission samt 1919—23 av
för-svarsrevisionen; han har även varit ordf, i
kommittén för kommunikationsverkens
lönereglering och led. av 1922 års
lönereglerings-kommitté samt av kommittén för
riksdags-arbetets organiserande. 1924 och 1925 (ordf.)
tillhörde E. särskilt utskott i försvarsfrågan,
var 1923—26 led. av utrikesnämnden, blev 1917
överrevisor vid statens järnvägar, 1918
suppleant i Riksgäldskontoret, var 1923—25
riksgäld sfullmäktig och 1925—26 bankofullmäktig.
I nykter hetsfrågan har E. städse varit
anhängare av förbudslagstiftning, och det var
på hans förslag, som Frisinnade
landsför-eningens årsmöte i maj 1923 upptog arbete
för lagstiftning i förbudsriktning på
partiprogrammet, vilket beslut ledde till partiets
sprängning. E:s slutliga avståndstagande
1923 från sammanjämkningsförslaget i
arbets-löshetsfrågan bidrog kraftigt till ministären
Brantings avgång april s. å.; hans hållning i
försvarsfrågan var av bestämmande inverkan
på tillkomsten av riksdagsbeslutet 1925, och
genom sitt underkännande av ministären
Sandlers tolkning av riksdagsdirektiven för
arbetslöshetsunderstöd bragte han juni 1926
vid konflikten om strejken vid Stripagruvan
denna ministär på fall. E. bildade därpå 7
juni s. å. en av folkfrisinnade och liberaler
sammansatt ministär, i vilken han var
stats-och finansminister till 30 sept. s. å., då
statsrådet Lyberg övertog finansministerportföljen.
Utmärkande för E:s politiska verksamhet ha
varit praktisk förtrogenhet med
statsfinan-siella ärenden och benägenhet för att spela
»vågmästare» mellan ytterlighetspartierna. —
Jfr »C. E. En hyllningsskrift på 50-årsdagen»
(1922). Ths.*
Ekman, Erik Jakob, präst, religiös
ledare och författare (1842—1915). Blev student
i Uppsala 1862, prästvigdes 1864 och avlade
pastoralexamen 1871. Som komminister i
Ockelbo begärde han 1879 avsked från
prästämbetet och övertog ledningen av Svenska
missionsförbundets
missionsskola i
Kristinehamn. 1886 bosatte
han sig i Stockholm
för att som
»missionsföreståndare» helt
ägna sig åt utvecklingen
av förbundets inre och
yttre mission. 1904
blev E. verkst. dir.
i Svenska
livförsäkringsbolaget, vars
styrelse han tillhörde
sedan 1893. Av kongre-
gationalisternas univ. i Beloit, Wisconsin,
utnämndes han 1891 till teol. dr. —
Redan under studietiden påverkad av
Tübingen-teologen J. T. Becks skrifter, blev E. på
1870-talet den vid sidan av P. P.
Waldenström mest bemärkte målsmannen för
Waldenströms om Beck påminnande
försonings-lära och biblicism (slagordet: »Var står det
skrivet?»). Motviljan mot oomvändas
konfirmation och nattvardsgång kom E. att öppet
bryta med kyrkan och drev honom att i N. T.
söka det religiösa samfundsideal (kyrkan =
»de sant troendes och heligas samfund»), som
föresvävade honom, då han 1878 tog
initiativet till Missionsförbundets bildande. Som
mångårig ledare av detta förbund i utpräglat
frikyrklig riktning framstår E. som en av
den svenska frikyrkorörelsens främsta
märkesmän. Med sin kraftfulla personlighet och
stora organisatoriska talang var E. framför
allt en handlingens man, utövade en
betydande publicistisk verksamhet och gjorde en
insats även på det politiska området. Som
riksdagsman i Andra kammaren (1885—87,
1891—96) ivrade han för liberala reformer på
den kyrkliga lagstiftningens område och gjorde
sig till tolk för en rad frisinnade idéer —
bl. a. i nykterhets- och fredsfrågorna —, vilka
alltjämt äga djup resonans bland
Missionsförbundets medl. Utan att äga någon större
fallenhet för teoretisk spekulation drevs E.
genom det religiösa lägets krav till dogmatiska
studier, vilka under inflytelser från reformert
håll förde honom till en åskådning, som ej
blott i försoningsläran utan även i fråga om
barndopet, nattvarden och eskatologien
företedde avvikelser från den ortodoxa
lutherdomen. Hans arbete om »Evangelii fullhet och
de ändlösa straffen» (1903), vari allas slutliga
frälsning hävdades, stötte på sådant motstånd
bland de egna trosfränderna med den i såväl
teologi som politik vida mindre radikale
Waldenström i spetsen, att E. 1904 måste
från-träda sina befattningar inom
Missionsförbundet. Bland E:s många skrifter märkas i
övrigt de av honom redigerade och delvis skrivna
»Illustrerad missionshistoria» (2 bd, 1890—91;
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
