Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elasticitet - Elasticitetsgräns - Elasticitetslära - Elasticitetsmodyl - Elastics - Elasticus - Elastin - Elastisk - Elastiska hinnor - Elastiska putan - Elastiska trådar - Elastisk bindväv - Elastisk efterverkan - Elatein - Elater - Elaterit - Elaterium - Elatinaceae - Elatine - Elativus - Elba - Elbasan - Elbe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
521
Elasticitetsgräns—Elbe
522
plats i vers). Se B. Risberg, »Den svenska
versens teori» (1905—07). R-n B.
Elasticitetsgräns, se Elasticitet 1.
Elasticitetslära, den del av mekaniken, som
behandlar de formförändringar en kropp
undergår på grund av mekaniska krafters
inverkan. Se E 1 a s t i c i t e t. J. T.
Elasticitetsmodyl, se Elasticitet 1.
Elastics [ilä’stiks], eng., kyprade och
val-kade klädestyger, som äro mycket tänjbara;
gummivävnader, som användas till resårer,
strumpeband o. dyl.
Ela’sticus kallar J. Roosval i »Die Kirchen
Gotlands» (1911) en till namnet okänd
byggmästare, verksam på Gotland under
1200-talets sista årtionden, vilken uppfört bl. a.
Ekeby kyrkas långhus och kor. E. L-k.
Elastln, en protid (äggviteämne), tillhörande
albuminoiderna (se d. o.). E. bildar de
elastiska trådarna i högre djurs bindväv; dess
sva-velhalt är relativt låg. I. B.
Ela’stisk, spänstig, tänjbar.
Elastiska hinnor, mer el. mindre
genombrutna, tunna hinnor (»membraner med
fönster») t. ex. i huden, i slemhinnorna, i
blodkärls-systemets väggar; de torde uppkomma genom
sammansmältning av breda elastiska trådar.
Elastiska putan, se Hov.
Elastiska trådar, se
Bindesubstansvävnad, sp. 310.
Elastisk bindväv, se
Bindesubstansvävnad, sp. 310.
Elastisk efterverkan, se Elasticitet 1.
ElateVa (grek. Ela’teia, lat. Elatèa), stad i
forngrekiska landskapet Fokis, vid utgången
ur ett viktigt pass (nyckeln till Grekland) vid
gränsen mot Lokris. I E. funnos ett berömt
Asklepiostempel och en gammal bildstod av
Athena, och omkr. 3 km n. ö. om E.
upptäcktes 1883 på en höjd ett tempel åt Athena,
vilket utgrävts av franska arkeologer. Litt.:
P. Paris, »Élatée» (1892). (A. M. A.)*
ETater, se Knäppar e.
Elaterlt, en i naturen förekommande,
smidig varietet av asfalt (bergbeck).
Elatérium, se Sprutgurka.
Elatinäceae, växtfamilj bland
dikotyledo-nerna, med omkr. 30 arter, små buskar el.
örter, företrädesvis i varma länder. I Sverige
finnas 3 arter av släktet Elatine, obetydliga
örter med motsatta, hela blad och mycket små
blommor, ensamma i bladvecken; växa på
sjöstränder, även under vatten. G. M-e.
Ela’tine, se Elatinaceae.
Elatlvus, en kasusform i finskan,
uttryckande det ställe el. föremål, från vars inre en
rörelse sker.
Elba, ö i v. Medelhavet, mellan italienska
fastlandet och Korsika, den största av de
tos-kanska öarna; 224 kvkm, 28,914 inv. (1921;
med Pianosa). E. skiljes från fastlandet av
Piombinokanalen och höjer sig ur det grunda
havet med branta, sönderskurna kuster.
Genom tvärsänkor delas ön i fristående
bergpartier; i v. når Monte Capanne (granit) 1,019
Hamnen i Portoferraio på Elba.
m ö. h. E. är till stora delar uppodlat (vin,
oliver, frukt); v. delarna upptagas av macchia
och kastanjeskog. Vid ö. kusten (gnejs,
kalksten) ligga E:s berömda järngruvor, kända
sedan forntiden. Malmen (mest hematit)
håller omkr. 60 % järn; större delen exporteras
(särskilt till England). I omgivande farvatten
drives betydande fiske (tonfisk, ansjovis,
sardiner). E. tillhör ital. prov. Livorno;
huvudstad Portoferraio. S. F.
Under forntiden tillhörde E. fenicier,
greker, kartager, etrusker och romare, under
medeltiden Pisa, Genua m. fl., under nyare
tid Spanien och olika italienska stater och
avträddes till Frankrike 1802 genom freden
i Amiens. 4 maj 1814—-26 febr. 1815 vistades
Napoleon I där som suverän furste och
bebodde ett palats i Portoferraio samt en villa
(»Villa Napoleone») i bergen 6 km s. v. om
staden. E. kom genom Wienkongressen 1815
till Toscana och med detta 1859 till
konungariket Italien. Jfr P. Gruyer, »Napoléon, roi
de 1’lle d’Elbe» (1906). O. Sjn.
Elbasa’n, stad i mellersta Albanien, vid
Shkumbi; 10,408 inv. (1923). Viktig
handelsort; tillverkning av koppar- och järnvaror.
Elbe (tjeck. Labe, lat. Albis), det inre
Tysklands största flod och vid sidan av Rhen
Tyska rikets viktigaste flodtrafikled.
Upprinner inom Böhmen 1,397 m ö. b. på Elbwiese
på Riesengebirge, beskriver en båge åt v.,
mottager fr. v. sin största biflod, Moldau, som
vid högvatten för större vattenmängd än E.,
och längre ned Eger samt genombryter
Böh-misches Mittelgebirge. I en djup erosionsdal
bryter sig floden väg genom
Elbsandsteinge-birge (jfr Sachsiska Schweiz), antager
n. n. v. riktning och ett slingrande lopp
genom den vidgade och bergomgivna dalgången
vid Dresden, utträder därefter på Nordtyska
låglandet och följer i nästan rakt v.
riktning Flämings sydrand. På denna sträcka
mottar E. fr. h. Schwarze Elster och fr. v.
Mulde från Erzgebirge och Saale från
Thii-ringen. Vid Magdeburg vänder sig E. mot n.
och mottager fr. h. Havel med Spree från
Lau-sitzer Bergland. Floden går härifrån mot n. v.
och uppsamlar vatten från de mecklenburgska
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
