Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eldbegängelse, Likbränning - Eldbrygga - Elddon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
531
Eldbrygga—Elddon
Gävle, Hälsingborg, Örebro, Malmö, Falun,
Kalmar och Eslöv. Dess medlemsantal utgjorde 31
dec. 1925 omkr. 6,000. Under 1925 ägde i
Sverige 343 e. rum. Sedan 1926 finnes en med
Svenska eldbegängelseföreningen samarbetande
institution för begravningsförsäkring (jfr
Försäkring). Intresset för e. är här i ständig
tillväxt och har särskilt de senaste åren
påfallande stegrats. — I Sverige bestämdes
genom k. kung, av 14 dec. 1888 de villkor, under
vilka inom landet uppförda krematorier fingo
begagnas, bl. a. att rättsmedicinsk
undersökning skulle i vanliga fall föregå ett liks
bränning. Obduktionstvånget har numera bortfallit.
Askan skall nedsättas å kyrkogård el. annan
begravningsplats antingen i grav eller i
tillsluten urna, insatt i överbyggt och stängt
förvaringsrum. Vid ansökan om e. fordras
intyg, att den avlidne i livstiden förordnat eller
uttalat bestämd önskan om e. eller vid
dödsfallet på grund av egen anmälan var medlem
av eldbegängelseförening.
I Norge, där en eldbegängelseförening
bildades 1889, har idén numera vunnit många
anhängare; medlemsantalet 31 dec. 1925
utgjorde omkr. 3,000, och antalet e. uppgick
1925 till 816. Föreningen har krematorium
i Oslo (i bruk sedan 1909); kommunerna ha i
Bergen (1907) och Trondhjem (1919) inrättat
krematorier, och i Bergen sker e. gratis. —
Danmark, där e. medgavs genom lag av 1892, fick
sin eldbegängelseförening 1881. 1901 stiftades
vid sidan av föreningen en organisation för e.,
kombinerad med begravningsförsäkring. De
båda föreningarna sammanslogos 1914.
Rörelsen har i Danmark utvecklats oerbört, och
flera kommunala krematorier ha byggts. Den
danska föreningen hade vid 1925 års slut
36,537 medl., och antalet e. under 1925
utgjorde 976. — Medan Finland låg under ryskt
välde, bekämpades envist alla försök att
införa e., och de, som hyllade idén, måste efter
döden transporteras till annat land för att
undergå e. Nu bildas föreningar också där.
Finlands första krematorium, beläget i
Helsingfors, invigdes i no v. 1926. — Rörelsen är
likaledes stadd i frammarsch i Nederländerna,
Österrike och Tjeckoslovakien, och över huvud
vinner eldbegängelseidén f. n. ständigt nya
anhängare i alla länder. — Litt.:
»Meddelanden från Svenska eldbegängelseföreningen»;
F. A. G. Bergman, »I begrafnings- och
likbrän-ningsfrågan ur medicinsk synpunkt» (1888);
Per Lindell, »Likbränningen jemte öfriga
grafskick» (1888); G. Schlyter.
»Eldbegängel-sen. Innebörd och värde» (1913) och »Die
Feuerbestattung» (1922). G-r B-n.
Eldbrygga, murad skärm i bortre ändan av
rosten i en eldstad, mot vilken
förbränningsgaserna slå upp i rökkanalerna. I en
ång-panneeldstad äro gaserna hetast vid e. Jfr
Eldstad.
Elddon, redskap, varmed man frambringar
eld. — De primitiva folken åstadkomma eld
antingen genom gnidning av två trästycken
eller genom att slå vissa mineral mot
varandra. Det av dessa vanligaste, över hela
jorden spridda sättet är att drilla eld
med två pinnar, av vilka den ena, som är
rund, sättes i ett litet
hål i den andra och
hastigt snurras mellan
handflatorna (se bild
vid art. A k a m b a,
sp. 341). Bredvid den
lilla skåra, som från
hålet leder till
trästyckets kant, lägges
fnöske, vilket tändes
av det genom
drill-ningen producerade
stoftet, som blir
glödande genom
friktionen. Enbart genom
denna produceras aldrig en låga. En övad
person kan på detta vis åstadkomma eld på
en minut. På sina håll har metoden
förbättrats, i det att man använder ett snöre el. en
rem för att sätta käppen i rotation. Vissa
eskimåstammar begagna en liten båge. I
Polynesien och hos en del australier brukas e 1
d-plogen, varvid en pinne i omkr. 45° vinkel
gnides fram och tillbaka i en ränna (i
fibrernas längdriktning) i ett underlag av trä. I
Indonesien och Sydasien nyttjas e l d s å g e n,
ett trästycke, som gnides över ett annat i
fibrernas tvärriktning (bild 1). Bästa
materialet härför är bambu. Eldslagning är
ej så vida spridd som nu nämnda metoder.
Den förekommer särskilt hos eskimåerna, hos
några nordamerikanska
indianstammar, som trol.
lånat den från de förra, samt
bos eldsländarna. Man slår
med en hård sten (flinta)
mot ett stycke svavelkis
och fångar gnistan i fnöske.
Till ett bögre
kulturstadium bör pneumatiska
elddonet el.
eldpumpen. som grundar sig på
att hetta uppstår vid
sammanpressning av gaser.
Det finns i Burma. Siam
och på Sundaöarna. även
hos de relativt lågt
stående folken där. I en liten
cylinder av trä el. metall
sättes en kolv, och på
bottnen lägges fnöske (bild 2).
Genom luftens
sammanpressning uppstår hetta,
och fnösket antändes.
Huruvida detta e.
verkligen är inhemskt i
nämnda trakter är ännu ovisst.
— Friktion ligger till
grund även för det in på
1800-talet brukliga e.. stål
och Hinta jämte fnöske
Bild 2. Pneumatiskt
elddon. S. ö. Asiens
fastland eller
Bor-neo. A kolv, B
genomskärning av
kolvens undre del med
fnösket, C cylinder.
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
Bild 1.
Eldsåg. Indonesien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
