Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elddon - Elddyrkan, Eldkult - Elde - Eldfarliga oljor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
533
Elddyrkan—Eldfarliga oljor
534
(sköre): genom att slå stålet mot flintan
framkallade man gnistor, som antände fnösket.
Jämväl solglas (samlingslinser) och
brännspeglar voro kända redan i
forntiden. K. G. L.
Mot slutet av 1700-talet uppfunnos de s. k.
vätg a selddonen, som i Sverige voro i
bruk ännu på 1850-talet. Dessa bestodo av
en mindre vätgasapparat, i vilken för varje
gång skulle beredas en liten kvantitet väte,
som vid utströmning antändes antingen av
en elektrisk gnista el. genom kontakt med
finfördelad platina (D öbe re in e r sk a e.).
I början av 1800-talet kommo s. k.
doppelddon i bruk, bildande en övergång till
tändstickorna. Doppelddonet bestod av
sva-velbestrukna trästickor med en tändsats av
kaliumklorat, socker och gummi, vilken
indoppades i en flaska konc. svavelsyra. Den
kemiska reaktionen därvid antände satsen,
svavlet och stickan. Omkr. 1830 uppstod i
England tillverkning av de s. k. c o n g r
e-veska strykstickorna, vilka hade en
tändsats av kaliumklorat och svavelantimon
på en svavelbestruken trästicka. Vid
tandningen drog man satsen hastigt genom en bit
hopviket sandpapper, vars flikar med
fingernypan höllos hårt pressade mot varandra.
Handelddonen gjordes på sin tid överflödiga
av tändstickor (se d. o.). I nutiden ha
dock åtskilliga mekaniska anordningar åter
kommit i bruk för att tända cigarrer, gaslågor
m. m. (se T ä n d a p p a r a t e r). (G. H-r.)
Litt.: Hough, »The methods of fire-making»
(Smithsonian institution, annual report 1892);
Pauschmann, »Feuerfindung und
Feuerzünd-ung» (1908); Weule, »Kultur der Kulturlosen»
(1910); Keyland, »Primitiva
eldgörningsmeto-der i Sverige» (i Fataburen 1912—18). Om
eldpumpen se H. Balfour i »Anthropological
essays presented to E. B. Taylor» (1907).
Elddyrkan, Eldkult, i betydelse av eldens
helighållande har i religionens värld spelat
en synnerligen viktig roll. Liksom eldens
uppgift i det praktiska livet är dubbel, dels
att lysa, dels att värma, har elden även i
den religiösa kulten en flerfaldig uppgift.
För det första är den det viktigaste
renings-och skyddsmedlet, som människorna ha
använt i kampen mot demonernas farliga skaror.
I alla religioner sätter man ondskans makter
i förbindelse med mörkret; natten med dess
fasor har alltid varit den primitiva
människans största fiende. Liksom ljuset förjagar
mörkret, förjagar elden de onda makterna och
renar atmosfären. Som reningsmedel intager
elden framför allt i den persiska religionen
en synnerligen viktig plats: i alla persiska
tempel brinner i det allra heligaste en
ständig eld, som man ansåg vara det viktigaste
medlet att hålla djävulen, Ahriman, och hans
demonskaror borta från människorna. Samma
grundidé ligger bakom våra förfäders bruk
att vid vissa årshögtider tända upp stora eldar
på höga kullar eller sätta ljus i fönstren
jul
natten, då demonskarorna framför allt äro
lössläppta, eller taga bloss med sig vid färd
till julottan. Som heligt element får elden
ej oskäras: även i sena tiders folktro var
det förbjudet att spotta i elden eller släcka
elden med orent vatten. — Vidare är elden
en viktig hjälpare i människans kamp för
tillvaron; som sådan framträder den
framför allt i härdelden, som intagit en
betydelsefull plats i alla indogermanska
religioner. Hos grekerna personifierades härdelden
i gudinnan Hestias gestalt, hos romarna i
gudinnan Vestas. Som hemmets medelpunkt
blev härdelden en personifikation av hemmets
och familjelivets, delvis även av statslivets
idé. — En tredje uppgift i kulten har elden
fått som offereld: som sådan har den
särskilt utformats i den gammalindiska
religionen, där den förkroppsligades i guden Agnis
gestalt. Den bramanska prästspekulationen
gjorde elden som offereld till världens
grundmateria och beskrev dess kretslopp genom
hela tillvaron. E. B-m.
Elde, biflod fr. h. till Elbe i ty. fristaten
Mecklenburg-Schwerin. Genomflyter
Müritz-see, Plauersee m. fl., delar sig vid Eldena i
två armar, Neue E., till Elbe, och A 1 t e E.,
till Elbes biflod Löcknitz. 216 km lång, 3,050
kvkm flodområde. E. är kanaliserad från
Mal-chow och förbindes med Havel, Schweriner See
m. fl. vattendrag genom kanaler.
Eldfarliga oljor tillhöra den grupp av
brännbara vätskor, som icke äro biandbara med
vatten och som med hänsyn till relativt stor
lättantändlighet kunna medföra viss risk vid
tillverkning, förvaring el. transport.
Enl. k. f. ang. e. 7 okt. 1921 hänföras till e.:
a) flytande kolväten (råpetroleum och
destillationsprodukter därav samt genom
destil-lation av stenkol, brunkol, skiffer, torv, ved,
harts m. fl. ämnen beredda råoljor och renade
oljor), vilka vid provning i Abel-Penskys
apparat för undersökning av e. avgiva antändbar
ånga vid + 40° C (flampunkt) el. därunder;
b) annan renad petroleum än under a)
inbegripen, av sådant slag, som företrädesvis
nyttjas för belysningsändamål;
c) lösningar av harts, kautschuk,
gutta-perka. tvål m. fl. ämnen, så framt lösningarna
innehålla flytande kolväten och ha en
flampunkt av 21° C el. därunder, ss. vissa slag
av fernissor, lacker och skocement; samt
d) eter, kollodium, etylacetat (ättiketer),
amylacetat, kolsvavla samt med dessa med
avseende på avgivande av antändbar ånga
jämförliga oljor, som ej äro inbegripna under
a) och c) här ovan.
E. indelas alltefter sin farlighetsgrad i två
klasser. Till e. av första klass
hänföras: flytande kolväten, vilka ha en
flampunkt av + 21° C el. därunder, ss. vissa slag
av råpetroleum, petroleumeter, gasolja, bensin,
ligroin, bensol, toluol, rå skifferolja, rå
träolja; oljor, som avses under 1 mom. c) och d)
här ovan. Till e. av andra klass hän-
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
