Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eldon, John Scott - Eldopal - Eldorado (El Dorado) - Eldprov - Eldrum (Pannrum) - Eldrör - Eldsalamander - Eldsberga - Eldsdyrkan - Eldslagning - Eldslandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
541
Eldopal—Eldslandet
542
ytterlighetsgruppens motstånd i överhuset.
Inom torypartiet åtnjöt han ända till sin död
stort inflytande. Biogr. av H. Twiss (2:a
uppl., 2 bd, 1846). V. S-g.*
Eldopal, se Opal.
Eldorado [äldåra’öå] (ofta skrivet E 1 D
o-r ado), sp., »det gyllene», ett land, där livets
goda, särskilt guld, finnes i överflöd. Urspr.
hänförde sig begreppet E. till en ceremoni rbl
Guatafitasjön hos chibcha (se d. og i nuva
rande republ. Colombia. Där firade indianerna
fordom vid hövdingskifte en fest kring
nämnda heliga fjällsjö. Naken och inpudrad med
guldstoft steg hövdingen ombord på en flotte,
som fördes ut på vattnet. Där offrade han
guld och smaragder åt sjöns gudinna samt
störtade sig slutligen i vattnet och sköljde
bort guldstoftet. Sägnerna om det rika
guldlandet spredos vida och gåvo anledning till
con-quistadorernas tåg till det rika chibchalandet
i Cundinamarca. Men även sedan det
egentliga E. alltså upptäckts, förnummo de vita
rykten om ett lockande guldland och trängde
från olika håll fram mot detta drömda
sagorike, vilket, allteftersom nya landsträckor
upptäcktes, flyttades allt längre inåt
kontinenten. Bland märkligare sådana expeditioner
må nämnas Gonzalo Pizarros och Orellanas
(1541), vilken ledde till Amasonflodens
upptäckt genom den senare, Filip von Huttens
(1541—45) samt Raleighs (1595, 1597 och
(1617). Raleigh, den siste betydande
Eldorado-fararen, sökte lyckolandet i det inre ar
Gua-yana. — Litt.: Langegg, »Geschichte der
Ent-deckungsreisen nach dem Goldland El Dorado»
(1888); E. Nordenskiöld, »Sydamerika,
kampen om guld och silver» (1919). G. B-r.
Eldprov, se Gudsdom.
Eldrum (Pannrum), rum på fartyg, där
ångpannor äro uppställda; eldstad i
värme-ledningsanläggning o. dyl.
Eldrör. 1. Den del av ett eldvapen, som
projektilen vid skottlossningen har att
genomlöpa och vari den erhåller sin riktning,
hastighet och rotation. Vid handeldvapen kallas e.
vanl. pipa. G. afW-dt.
2. Genomlöpande rör, som innehåller
eldstaden till en ångpanna med inre eldning,
s. k. eldrörs- och flamrörspanna. Jfr
Ångpanna. G. H-r.
Eldsalamander, Salama/ndra maculösa,
tillhör stjärtgroddjuren (se d. o.) och förekommer
över större delen av mellersta och s. Europa,
v. Asien och n. Afrika. Den når en längd av
20—25 cm, inberäknat den trinda svansen,
och är glänsande svart med stora, lysande
gula fläckar. E. är för sin existens beroende
av fuktighet och lämnar därför sitt gömställe
blott om natten och om dagen vid regnig
väderlek. Längs sidorna bär den fyra rader
vårt-likt framträdande körtlar och på huvudet två
större njurlika körtelsamlingar. Vid beröring
avgiva dessa en vit saft, som på smärre djur
har stark giftverkan och även kan angripa
ömtåliga slemhinnor hos människa.n E. lever
Ord, som saknas under E,
torde sökas under A.
Eldsalamander, Salamandra maculösa.
av mask, sniglar o. dyl. Honan framföder i
någon vattensamling omkr. 30 ungar, vilka
äro försedda med båda benparen, yttre gälar
och fensöm på stjärten. E. har på grund av
sin egendomliga hudbeskaffenhet spelat en
stor roll i folkfantasien och bl. a. gällt för att
kunna oskadd uthärda eld, varav namnet. T. P.
Eldsberga, socken i s. Halland vid
Kattegatt, 1 mil s. ö. om Halmstad, Tönnersjö
härad, Hallands län; 48,18 kvkm, 1,421 inv.
(1926). Utmed kusten i s. v. flygsandsfält, i
mellersta delarna ett bördigt slättland och
längst in i landet skogstrakter. Kyrkan, belägen
på en höjd, är vida synlig. 3,160 har åker, 1,462
har skogs- och hagmark. Egendomar:
Stjärn-arp, Fladje m. fl. Bildar med Tönnersjö ett
pastorat i Göteborgs stift, Laholms kontrakt.
Eldsdyrkan, se E 1 d d y r k a n.
Eldslagning, se Elddon.
Eldslandet, sp. Tierra del Fuego, ögrupp vid
s. spetsen av Sydamerika, mellan 52° 28’ och
55° 59’ s. br., skild från fastlandet av Magel
lansundet; omkr. 72,000 kvkm, varav 48,000
kvkm på huvudön. Av Beaglekanalen skiljes
denna från en grupp i s. belägna öar, ss.
Na-varin, Hoste, Wollaston och Kap Hoorn m. fl.,
samt fortsattes mot ö. av Staten eiland. V.
om Cockburn- och Magdalenakanalerna höja
sig Dawson, Clarence, S:ta Ines m. fl. öar.
Med undantag av huvudöns öst- och sydkust
äro kusterna starkt sönderskurna av fjordar
och sund. — Den ö. delen av E. är en
fortsättning av Patagoniens tertiära taffelland,
täckt av moräner, mossar, grunda sjöar och
stäpper, den s. v. och v. delen däremot är en
starkt kuperad bergstrakt, en fortsättning av
Sydchiles bergskedja, uppbyggd av granit och
kristalliniska skiffrar, kritbergarter och
erup-tiv (se bild på pl. 2 vid art. Argentina).
Bergen äro starkt nedisade; glaciärerna, som
fylla fjorddalarnas bottnar, nå flerstädes ut
i havet. De högsta bergen äro belägna i
v. delen av huvudön (Monte Sarmiento 2,404
m, Monte Darwin 2,330 m). — Klimatet är
kyligt och stormigt samt täml. enformigt.
Den varmaste månaden (jan.) har +10° till
+ 15° C medeltemp., den kallaste (juli) + 5°
till — 10° C. Nederbörden är riklig i v. men
avtar mot ö. O. Sjn.
I de regnrika sydvästra delarna finnas
vintergröna regnskogsbestånd av Nothofagus
betuloides och Drimys Winteri med under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
