Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eldsländare - Eldsopp - Eldspruta - Eldstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
545
Eldsopp—Eldstad
546
djur med harpun. Båge, slunga och bolas torde
först sent ha införts genom ona. Vidare
insamlas musslor och krabbor m. m. Klädedräkten är,
trots det hårda klimatet, föga skylande: ett
blygdskydd för kvinnorna och en mantel av
skinn med kvarsittande hår. Kroppsbemålning
förekommer vid vissa tillfällen. Redskapen äro
ytterst enkla: prylar av ben, mejslar av
musselskal. Vackra pilspetsar tillverkas av sten,
numera ofta av glas. Kärl göras av bark el.
musselskal, påsar av skinn. Ävenså flätas
enkla korgar. Eld drillas märkligt nog ej,
som eljest i Sydamerika, utan slås med
elddon av svavel- el. järnkis. Månggifte är
vanligt: man behöver kvinnorna som roddare.
E:s torftiga materiella kultur torde ha
bidragit till att deras andliga kultur länge
för-bisetts. Darwin frånkände dem på sin tid all
religion och ansåg deras språk nätt och jämnt
mänskligt. Liksom språket visat sig
utomordentligt rikt, har också studiet av deras
religion nyligen givit märkliga resultat.
Medicinmännen äro mäktiga; det gives t. o. m.
särskilda kurser för lärlingar. Man befolkar
som hos andra indianer naturen med andar,
varjämte ett slags högsta väsen synes ingå
i e:s föreställningar om det övernaturliga.
De döda begravas under ceremonier i jorden.
Litt.: Hyades och Deniker i »Mission
scienti-fique du Cap Horn», bd 7 (1891); W. Koppers,
»Unter Feuerland-Indianern» (1924). G. B-r.
Eldsopp, se Rörso pp.
Eldspruta, ett under världskriget uppfunnet
närstridsvapen, varmed en eldstråle utsprutas.
Vapnet utgöres av en vätskebehållare av
metall, innehållande en brännbar vätska, vilken
genom trycket av
en komprimerad gas
kan utpressas
genom en med
munstycke försedd slang.
Vätskan tändes i
det ögonblick den
lämnar munstycket.
E:s räckvidd, som
är beroende av
gastrycket (20—25
atm.) och
munstyckets grovlek (6—12
mm), växlar mellan
20 och 40 m. Elden
kan avges som
kontinuerlig eld under
15—20 sek. eller
med ett motsv. antal eldstötar av omkr. 1 sek.
varaktighet. E. äro dels tunga, som
transporteras på kärra el. dyh, dels lätta, avsedda att
bäras på ryggen av en man. De senare väga
vanl. 30—40 kg. Bilden här ovan visar en tysk
e., avsedd att bäras. G. af W-dt.
Eldstad, inom eldningstekniken den del av
en uppvärmningsanordning, där förbränningen
försiggår. E. skall vara så inrättad, att den
så nära som möjligt tillåter fullständig
förbränning utan luftöverskott (se
Förbrän
ning). Detta ernås i de flesta fall därigenom,
att bränslet placeras på en rost, d. v. s. ett
galler, vanl. av järn. Luften (primärluft)
tillföres genom askugnsluckan under rosten
och stryker genom det antända bränslet på
rosten under förbränning av detta. De heta
förbränningsgaserna ledas till den del av
uppvärmningsanordningen, som är avsedd att
närmast mottaga den av bränslet alstrade
värmemängden. Vid gasrika bränslen (stenkol,
torv, ved etc.) kan det för fullständig
förbränning vara nödvändigt att ovanför
bränslelagret tillsätta ytterligare luft (sekundärluft),
helst förvärmd, över rosten är en lucka
anordnad för att möjliggöra uttagning av slagg.
Genom denna tillföres även bränslet vid
handeldning (se Eldning). Vid
eldningsappa-rater (se d. o.) tillföres bränslet, utan att
någon lucka behöver öppnas. Vid
magasins-eldstäder (kaminer, värmeledningspannor etc.),
vilka kunna användas för eldning med
gas-fattigt bränsle, ss. koks och antracit, finnes
för bränslets införande en påfyllningslucka
högre upp över rosten. I kakelugnar, öppna
spisar etc. eldas ved vanl. utan rost direkt
på en häll, varigenom dock luftöverskottet
ofta blir onödigt stort. Kolpulver samt
flytande och gasformiga bränslen eldas utan rost,
varvid bränslet blåses eller suges in i
eldstadsrummet genom särskilda brännare.
Inom husbyggnadstekniken avses med ordet
e. urspr. hela uppvärmningsanordningen i ett
rum, vanl. då kakelugn eller kokspis. Denna
utvidgade betydelse av ordet brukas även
annars allmänt, när det gäller hushållseldstäder.
Sedermera har inom husbyggnadsområdet
ordet e. även kommit att begagnas i överflyttad
bemärkelse som beteckning för ett utrymme,
som plägat förses med egen e., alltså ett
begrepp, som omfattar såväl boningsrum som
kök. Detta bibehålies även, när vid
centraluppvärmning rummen icke förses med e.; en
våning på 4 rum och kök säges alltså
innehålla 5 eldstäder. H. A. L-g.
På ett mera primitivt stadium, och så ej
blott bland naturfolk, nyttjas utom
tropikerna gärna samma eld för tillredning av
föda och för uppvärmning. E., som i
rundhyddor helst har sin plats centralt, består
mångenstädes endast av en eld på hyddans
jordgolv (så t. ex. hos många sydamerikanska
folk, med veden vanl. lagd strålformigt),
eller också anbringas en grund fördjupning
i golvet el. en låg upphöjning på detta,
varigenom matlagningen underlättas. Ofta
begränsas e. av stenar, anbragta (vanligen tre>
till stöd för kokkärlen, så i största delen
av Afrika. På sina håll, särskilt i trakter
med brist på sten, användas 3 lerklumpar,
gärna av termitbon, el. 3 lösa fötter av bränd
lera. Sådana möta i Sudan och hos åtskilliga
sydamerikanska folk (i det stenlösa
Amasonom-rådet). I Togo m. fl. ställen på Guineakusten
brukas en hästskoformig e. av lera. Hos
somliga folk (t. ex. bata) består e. av en sten-
VI. 18
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä.
Eldspruta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
