Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elefantdjur - Elefanthäst - Elefantiasis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
553
Elefanthäst—Elefantiasis
554
Bild 1. Elefantdjurens utveckling: skallar (med
huvudets och snabelns förmodade konturer intecknade)
av Moeritherium (vänstra bilden nedtill),
Palaeoma-stodon (högra bilden nedtill) samt ovanför i följd
Mastodon angustidens (miocen), Mastodon americanus
(kvartar) och överst elefant.
vecklat sig från en gemensam stam och
att dessa senare sålunda äro e:s närmaste
släktingar bland nu levande däggdjur.
Medan nu levande e. äro nutidens största
landdjur, var deras äldsta föregångare,
Moeritherium, ej större än en tapir och hade
proportionsvis ej högre ben än en sådan.
Medan nu levande e:s tanduppsättning blott
består av ett par övre framtänder (»betar»)
och enormt stora kindtänder, av vilka i varje
käkhalva sex avlösa varandra genom
»horisontell tandömsning», hade Moeritherium flera
par framtänder i bägge käkarna, av vilka ett
par övre och ett par nedre voro utvecklade
som svagare betar, vidare övre hörntänder
och sex relativt mindre kindtänder av
masto-donttyp i varje käkhalva, alla samtidigt i bruk.
Liksom tänderna närmade sig också hela
kraniets form mera den vanliga däggdjurstypen
Ord, som saknas under
Bild 2. Kindtänder, sedda
från tuggytan, av
(nedifrån uppåt) Mastodon
angustidens, afrikansk
elefant och mammut.
— i skarpaste motsats till den egendomliga
höga, runda elefantskallen, som saknar ett
utdraget käkparti, en nos. Om en första
början till snabel funnits,
torde den ha varit ett
rörligt tryne, närmast
jämförligt med
tapirernas snabel. —
Pa-laeomastodon (av en
hästs storlek), även
den funnen av
Andrews. förbinder
Moeritherium med de i
miocen först
uppträdande mastodonterna (se d. o.),
Mastodon, vilka i stort sett
utgöra den typ, som
närmast föregår
elefanterna, vilkas
storlek de uppnå. Hos
Pa-laeomastodon är
skallen tydligt förändrad i
riktning mot
elefant
typen, de övre betarna ha blivit längre och
de bakre kindtänderna större; mindre
framtänder samt hörntänder saknas. De äldsta
mastodonterna ha ett par (kortare) betar även
i underkäken, vilka under den fortsatta
utvecklingen bli rudimentära och blott sitta
kvar hos yngre djur; när de helt upphöra
att visa sig, är elefantstadiet uppnått i denna
punkt. Hos Dinotherium (se d. o.) är det
tvärtom de undre betarna, som nått en
kraftig utveckling, medan de övre helt saknas;
detta släkte betecknar en utdöd sidogren på
e:s stamträd. Kindtänderna, särskilt de bakre,
bli under e:s utveckling allt större, tills hos
mastodonterna i varje käkhalva blott 2—3
samtidigt kunde vara i bruk, hos elefanterna
slutligen blott 1 (2 under tandömsningen);
samtidigt härmed förkortas käkarna alltmer.
Mastodonternas kindtänder bära tvärgående
åsar, intill 6 på en tandkrona; hos
Elephas-arterna äro dessa åsar ökade i antal, allra
mest hos indisk elefant och mammut (intill
27), hos vilka de bilda tunna, tvärställda
skivor, fullständigt hopkittade med cement,
så. att varken åsar eller dalar finnas på
tuggytan (bild 2).
Från Afrika, där e. sålunda tyckas ha
genomgått sin tidigaste utveckling, ha de spritt
sig först till Europa och Asien, sedermera,
tack vare den gamla landbryggan över
Be-ringshav, även till Amerika, där de efter
Panamanäsets uppkomst trängde ända ned i
Sydamerika. De amerikanska e. voro av
såväl mastodont- som elefanttypen. T. O.
Elefanthäst, benämning på en kolossalt stor,
till färgen svart engelsk hästras, även kallad
»the old english black»; den leder sitt
ursprung från redan under medeltiden
importerade flandriska och flamlämU ka hästar. Från
e. har shirerasen utvecklats. E. T. N.
Elefanti’asis, se Elephaatiasis.
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
