Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elefantine (Djeziret Assuan el. Djezire) - Elefantnäbbmöss - Elefantorden - Elefantsköldpaddor - Elefantsläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
555
Elefantine—Elefantsläktet
556
Elefantfne (nu Djeziret Assuän el.
blott D j e z i r e), ö i Nilen, mitt emot staden
Assuan, nedanför första katarakten. Den är
1,5 km lång och 0,5 km bred. På ön, som är
väl odlad, ligga två byar, huvudsaki. bebodda
av nubier. På ö. sidan befinner sig en
ryktbar Nilmätare (se d. o.). Hela s. delen av ön,
där den forna staden E. legat, är betäckt med
ruiner, varibland märkas rester av två åt
guden Chnum (se d. o.) helgade tempel. Av
i E. funna arameiska papyrer framgår, att
där under persisk tid funnits en judisk
militärkoloni med ett Jahvetempel.
Elefantnäbbmöss, se Snabelmöss.
Elefantorden. 1. Danmarks förnämsta
rid-darorden. Till en början var den ett religiöst
brödraskap (stiftat 1464 av Kristian I) och
bestod av 50 medl., vilka buro kedjor,
sammansatta av elefantbilder. Vid reformationen
upplöstes brödraskapet, men Fredrik II
upplivade det 1580 och gav det formen av en
kunglig orden. Sina statuter erhöll e. 1 dec.
1693 av Kristian V. Medlemmarnas antal
bestämdes då till 30 (oberäknat konungen och
hans söner, vilka födas riddare), men denna
siffra har sedermera betydligt överskridits.
1926 funnos 83 elefantriddare, därav blott 2
danskar utanför kungahuset. Ordensbandet är
blått och vattrat, ordenskedjan är
sammansatt av elefanter och torn skiftesvis. Se
färgplansch till art. Ordnar. Litt.: H. F.
Grand-jean, »De kgl. danske ridderordener» (1903).
— 2. Vita elefantens orden,
siamesisk orden, se Ordnar. (P. E-t.)
Elefantsköldpaddor, se Sköldpaddor.
Mycket ung indisk elefant.
Elefantsläktet, E’lephas, som tillhör ordn.
elefantdjur (se d. o.), Proboscidea,
omfattar två nu levande arter, den afrikanska
elefanten (E. africanus) och den indiska (E.
maximus el. indicus). Den förra arten anses
av många bilda ett särskilt släkte, Loxodonta,
skilt från Elephas genom kindtändernas
byggnad (bild 2, sp. 554). De för e. mest
utmärkande kännetecknen äro snabeln och
tandsystemet. Snabeln är en rörliknande förlängning
av näsan och delvis överläppen. Den är
uppbyggd av ett mycket stort antal längs- och
tvärgående muskelbuntar samt vidgar sig
vid basen till en rymlig håla, ovanför vilken
det egentliga luktorganet ligger. Tänderna
utgöras av två övre framtänder, de s. k.
be-tarna, och kindtänder. Betarna sakna rötter,
tillväxa sålunda under hela livet och bestå
endast av dentin, det s. k. elfenbenet,
vilket utmärkes bl. a. av sin stora elasticitet.
Kindtänderna äro mycket stora och bestå
av ett antal tvärställda skivor av tandben,
klädda med emalj och sammanhållna av
tand-kitt (cement). Högst två tänder i varje
käkhalva äro samtidigt i bruk. Då en kindtand
nötts ut, avlöses den av en ny, som bakifrån
undantränger den. I varje käkhalva
avlösa sex dylika kindtänder varandra, varav
de tre första äro att betrakta som
mjölktänder. Halsen hos e. är mycket kort, vilken
olägenhet dock uppväges av den rörliga
snabeln. Extremiteterna äro cylindriska,
pelar-lika och raka samt uppvisa sålunda ej den
vinkel mellan över- och underarm, resp, lår
och underben, som utmärker andra fyrfota
djur. Tårna äro beklädda med hovliknande
hornplattor och sammanvuxna med varandra.
Elefanten trampar eg. på tåspetsarna, men
foten avslutas med en väldig, elastisk
trampdyna, vilket är förklaringen till den för ett
så stort djur egendomliga, nästan ljudlösa
gången. Hårbeklädnad saknas nästan
alldeles utom hos nyfödda (se bilden), likaledes
hudkörtlar. Skallen är ovanligt stor, för att
kunna bereda fäste åt snabel och betar, och
försedd med stora, luftfyllda håligheter.
Hjärnan är jämförelsevis liten.
Afrikanska elefanten igenkännes på sina
kolossala öron och väldiga betar. De senare
nå i regel en längd av 2 m med en medelvikt
av 30—50 kg, men mycket tyngre betar äro
även kända. Höjden över manken överstiger
hos fullvuxna exemplar 3 m. Snabeln är
smalare än hos den indiska arten och saknar det
fingerliknande bihanget. I stället finnas två
lägre, valkliknande bildningar vid snabelns
mynning. Ända in i nyare tid har den
afrikanska elefantens utbredningsområde sträckt
sig över hela det skogklädda Afrika. Numera
torde den förekomma mellan de breddgrader,
som betecknas av Tsadsjön i n. och sjön Ngami
i s. Största delen av handelns elfenben
er-hålles från denna art, och förnämsta orsaken
till den snabba decimering, som hotar arten
med fullständig utrotning, är just
elfenbens-jakten. En underart är dvärgelefanten från
Västafrika, även omnämnd som
»vattenelefant», vilken blir knappt 2 m hög. — Indiska
elefanten är mera proportionerligt byggd med
mera likformigt buktad rygglinje och ett mera
välvt huvud. Mankhöjden kan uppgå till
3 m. S. k. vita elefanter kunna vara
albinos-former, men ej ens dessa äro vita utan
närmast blekt rödbruna. Den normala färgen är
blekgrå. Den indiska elefanten lever vild i
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
