Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elefantsläktet - Elegans - Elegant - Elegant-tidning - Elegi - Elegiaco - Elektor - Elektra - Elektricitet - Historik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
557
Elegans—Elektricitet
558
de flesta skogiga områden i Främre och Bortre
Indien samt på Ceylon, Sumatra och Borneo.
Betarna bli sällan mer än 1,5 m långa med
en vikt av 20 kg. Jfr bild å plansch 2 till
art. Burma.
Elefanterna äro sällskapliga djur, som i
stora hjordar genomströva sina betesmarker.
Födan utgöres av gräs, löv o. dyl., som
av-slites med snabeln, men även av rötter etc.,
som uppgrävas med betarna. I odlade trakter
kunna kringströvande hjordar anställa
ofantlig förödelse. För sin trevnad är elefanten
beroende av tillgång på vatten. Den badar
gärna och simmar med stor skicklighet. Av
sinnena är lukten det förnämsta, medan synen
är svag. Honan föder efter en
dräktighets-period av omkr. 20 mån. en unge.
Fortplant-ningsduglig anses elefanten bli först vid 20
års ålder. Uppgifterna om elefantens ålder
äro osäkra. Den äldsta i fångenskap döda
elefant man känner blev 53 år. Elefantens
andliga begåvning torde i allm. starkt
överskattas. Utmärkande för e. äro läraktighet,
lydnad och tålmodighet, men egentliga
yttringar av självständigt verkande intelligens
saknas. De nämnda egenskaperna äro dock
tillräckliga för att förklara elefantens stora
användbarhet för människan, vare sig den
utför cirkuskonststycken eller nyttjas som
lastdjur. Som tamdjur kommer huvudsaki. den
indiska elefanten till användning. Denna form
åtnjuter därför numera även i vilt tillstånd
en viss trygghet. Anmärkningsvärd är den
lätthet, varmed även vuxna djur låta sig
tämjas. I Indien rekryteras därför alltid
arbetsdjur från de vilda, som fångas i stora
inhägnader med tillhjälp av tamelefanter. Den
afrikanska arten är ej så mild och foglig
som den indiska och lämpar sig därför mindre
att tämjas. I mindre skala har den dock även
i våra dagar gjorts till föremål för fångst och
dressyr. Hos kartagerna var den krigselefant.
Även den indiska elefanten fick liknande
användning, bl. a. under Alexander den stores
krig, då västerlandets folk f. ggn gjorde
bekantskap med detta stridsmedel. T. P.
De första elefanterna uppträda i pliocen, i
Europa (Italien, Frankrike, England)
företrädda av den 5 m höga Elephas meridionalis,
ett av de största landdäggdjur, som någonsin
levat. Under den äldre istiden levde på öar
i Medelhavet (Sicilien, Malta, Kreta, Cypern)
dvärgelefanter, de minsta knappt meterhöga,
av en liten åsnas storlek, som förkrympta
öformer jämförbara t. ex. med ölänningen (jfr
Cyclop). Under den senare istiden
uppträdde slutligen den för ett kallt klimat
anpassade hårbeklädda mammuten (se d. o.),
Elephas primigenius, utbredd runt hela n.
halvklotet. T. O.
Elega’ns (lat. elega’ntia), finhet, prydlighet,
smakfullhet (med bibegrepp av dyrbarhet).
Elega’nt (lat. elegans), smakfull, fint
modern, stilfull; ibland = sprättig.
Elegant-tidning, i Uppsala 1810 av J. A.
Stenhammar och W. F. Palmblad utg.
halvveckotidning; räknade bl. a. Askelöf,
Atter-bom, L. Hammarsköld och Hartmansdorff som
medarbetare.
Elegi (grek. elegeVa), hos antikens greker
och romare varje på s. k. elegisk vers, d. v. s.
distika, avfattad dikt, vanl. av mer el. mindre
patetiskt innehåll; i modern litteratur lyrisk
dikt av vemodig el. svårmodig känsla, oftast
klagosång (över något förlorat). — Elegisk,
klagande, vemodig; känslosam.
Elegiaco [-d^a’kå], it., mus., elegiskt, med
blitt vemod.
Ele’ktor (lat. elektor), väljare, som vid
medelbart valsätt representerar en väljarkår.
Jfr Kurfurste och
Riksdagsmanna-kandidat.
Ele’ktra, grek. (lat. Ele’ctra, »den
strålande»), dotter till Agamemnon och
Klytai-mestra samt syster till Ifigeneia och Orestes.
Av sin mor och dennas älskare Aigisthos, vilka
mördat hennes fader, Agamemnon, drevs hon
ur hemmet och förde då med sig sin bror, den
unge Orestes. För att hämnas sin fader
förmådde E. sedan Orestes att dräpa Aigisthos
och Klytaimestra. Hon förmäldes med
Pyla-des. E:s historia har behandlats av bl. a.
Aischylos, Sofokles, Euripides och H. v.
Hof-mannsthal. — E. är även namnet på en av
Plejaderna (se d. o.). (A. M. A.)*
Elektricitet. Historik. Redan i antiken
iakttog man, att bärnsten (grek. e’lektron) hade
förmåga att efter gnidning attrahera lätta
föremål. Skillnaden mellan sådan attraktion
och magnetisk klarlades av den engelske
läkaren Gilbert (1600). Han betecknade
bärnstenens egenskap som »elektrisk» och
fann flera andra ämnen med elektriska
egenskaper. Den första elektricitetsmaskinen, en
roterande svavelkula, som gneds mot handen,
konstruerades omkr. 1663 av Otto von
Guericke, som även iakttog kulans
lysande och elektrisk repulsion. Gnistor
observerades av Leibniz 1671. Gray fann
1729 skillnaden mellan ledare och oledare
samt att hos lika stora kroppar mängden
e. var oberoende av massan. D u f a y ledde
1730 e. genom en våt garntråd 1,256 Parisfot
och skilde på två arter av e., g 1 a s - e. och
h a r t s - e., vilka av Lichtenberg 1778
betecknades med resp. + och —.
Desagulier införde 1742 beteckningen
konduktor för en ledare. Laddflaskan
uppfanns 1745 av K 1 e i s t, senare även av M u
s-schenbroek och C u n æ u s i Leiden,
varav namnet Leidenflaska. Nollet dödade 1746
en sparv med e., och K r ü g e r påvisade s. å.
kemisk verkan ave. Franklin hävdade 1749
den elektriska naturen hos åska och blixt, fann
e:s spetsverkan och anställde experiment med
drake vid åskväder 1752. W a t s o n sökte 1747
(fastän förgäves) mäta e:s hastighet i en V2
mil lång ledning och beskrev även
urladd-ningsfenomen i förtunnad luft. S y m m e r
framkom 1759 med sin dualistiska hypotes.
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
