Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektricitet - Historik - Olika källor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
559
Elektricitet
560
De kvantitativa mätningarna inleddes 1785
av C o u 1 o m b, vars lag (se C o u 1 o m b s
lag) ledde till uppställandet och
utvecklingen av potentialteorien genom L a p 1 a c e,
Gr e e n, G a u s s, Jacob i, Poisson m. fl.
Coulomb visade även, att e. fördelar sig
på ytan av en kropp.
G al van i iakttog 1780 grodbenets
ryckningar i närheten av gnisturladdningar och
vid beröring av nerverna med metalltrådar
samt tillskrev fenomenet »djurisk e.». Den
rätta fysikaliska orsaken klarlades 1793 av
V o 11 a, som fann, att två olika metaller i
beröring gåvo upphov till oliknämnd e., och
uppställde metallernas spänningskedja.
Voltas stapel, av honom själv benämnd e 1 e k
t-r o m o t o r, konstruerades 1800.
ö r s t e d fann 1820 samband mellan e. och
magnetism. S. å. uppställde B i o t och S
a-v a r t det matematiska uttrycket för en
gal-vanisk ströms verkan på en magnetnål (B i o
t-S a v ar ts lag), och A m p è r e uppställde
sin s. k. simregel. S e e b e c k fann termo-e.
1821, Peltier fann den efter honom
benämnda effekten (se Effekt 4) 1838.
Ohms lag framkom 1826 och
Kirch-h o f f s regler 1847. F a r a d a y, en av alla
tiders främsta experimentatorer, vidgade
kännedomen om e. på alla områden;
närmast gäller detta i fråga om elektrolysen
(Faradays lag 1833), elektromagnetisk
in-duktion (1831) och kraftfälten. Maxwell
framkom med sin elektromagnetiska ljusteori,
vilken föranledde H. Hertz att göra sina
berömda experiment med elektriska vågor
(1888 ff.). Hertz följdes av en rad
framstående experimentatorer, bland vilka märkas
T e s 1 a och P o u 1 s e n.
E :s gång genom förtunnade gaser
studerades av Watson (1751), Morgan (1785)
och Faraday (1835). Hittorf (1869) och
Crookes (1876) undersökte bl. a.
katod-strålarna. G o 1 d s t e i n upptäckte 1886
kanalstrålarna samt G e h r c h e och R e i c h e
n-h e i m anodstrålar från anoder av smälta
salter 1906. L e n a r d lyckades (1894) studera
katodstrålarna fritt i luften genom att släppa
dem ut från urladdningsröret genom ett
aluminiumfönster. Helmholtz (1881) och H.
A. horentz (1883) antogo tillvaron av
elektriska elementarkvanta, senare kallade
elektroner. Laddningen av en elektron
bestämdes särskilt noggrant av Millikan.
— Litt., se under art. Fysik.
Olika källor för e. Sätten att alstra e. äro
mångfaldiga. Historiskt viktig är:
1. Friktionselektricitet.
Gnid-ningen av bärnsten, svavel, glas eller annan
isolator med tyg, läder, siden, skinn el. dyl.
var ända till slutet av 1700-talet den enda
elektricitetskällan. Faraday uppställde följ,
serie, där varje ämne blir positivt
elektriskt genom att gnidas mot det
efterföljande, som blir negativt: kattskinn, flanell,
elfenben, fjäder, bergkristall, flintglas, bomull,
siden, människohanden, trä, gummilacka,
metaller och svavel. Den första serien av detta
slag uppställdes 1757 av svensken W i 1 c k e.
Men ringa förändringar av ytans
beskaffenhet, temp. eller renhet kunna väsentligt ändra
ett ämnes plats i serien. En vätska, som
droppar ur ett rör, eller en ångstråle med
vätskepartiklar i giva upphov till e., och det
finnes även maskiner, baserade på dessa
fenomen.
2. Kontaktelektricitet el. b e r
ö-ringselektricitet. Så snart olika
ämnen komma i beröring med varandra, erhålles
en e.-källa. Huruvida därvid samtidigt en
kemisk reaktion, en diffusion eller något
annat fenomen är avgörande för alstrande av e.
kan ännu icke anses slutgiltigt utrett. När
två olika metaller doppas ned t. ex. i en
saltlösning, erhålles ett galvaniskt element
(se Galvaniska element).
3. Termoelektricitet. Varje
lödställe mellan två olika metaller, som
uppvärmes eller avkyles, ger upphov till en
elektromotorisk kraft. Varje sådant par av
sammanlödda olika metaller kallas ett
termoelement (se Termoelektricitet).
4. Pyroelektricitet. Många
kristaller visa olika elektriskt tillstånd på olika
ytor, om kristallen uppvärmes eller avkyles.
Fenomenet iakttogs först hos turmalin.
5. P i e z o e 1 e k t r i c i t e t. Om man
utsätter t. ex. en turmalinkristall för
mekaniskt tryck, uppstå elektriska laddningar på
olika ytor, analogt med vad fallet är vid
temperaturvariationer. J. och P. C u r i e ha
funnit, att de uppstående e.-mängderna äro
proportionella mot tryckändringen men
oberoende av kristallens längd.
6. Fotoelektricitet. Om en
metallyta bestrålas med ljus, helst kortvågigt eller
ultraviolett, antager metallen en positiv
laddning. Fenomenet beror på att metallen
utsänder negativa elektroner och därmed
laddar sig själv positivt. Se vidare
Foto-elektrisk effekt.
7. Strömningsströmmar
(Diafragmaströmmar). Quincke
upptäckte (1859), att, om en vätska under tryck
pressas genom ett poröst material, diafragma,
vätskan medför en viss e.-laddning, till sin
storlek beroende av materialet och
tryckdifferensen (jfr Elektrisk endos mos).
8. Vissa djur (fiskar) ha förmåga att i
försvars- el. anfallsändamål urladda e. av
mycket hög spänning från sin egen kropp. Hos
sådana elektriska fiskar är e.-källan att finna
i ett stort antal av ett klibbigt ämne
åtskilda platta celler, som tillsammans bilda
cylindriska pelare. Man har med hjälp av
sådana fiskar fått spänningar, tillräckliga att
giva tydliga gnistor (jfr
Djurelektricitet och Elektriska organ).
9. En i vakuum vitglödande metalltråd
utsänder spontant negativ e. och kan anses
som omgiven av ett »elektronmoln», om
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
