Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektriska spårvägar - Elektriska stormhinder - Elektriska svängningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
617
Elektriska svängningar
618
Bild 8. Spårvagnståg vid Stockholms spårvägar. 1924.
användas på från denna mer undandragna
platser. De förutsätta riklig tillgång på
elektrisk ström, och deras användning blir på
grund därav inskränkt till den permanenta
befästningskonsten eller vid fältbefästningar
till lugnare perioder, då grundligare
förberedelser kunna träffas. De ha hittills icke fått
någon vidsträcktare användning. L. af P.
Elektriska svängningar. Ett närmare
studium av händelseförloppet, då en kondensator
(Leidenflaska) urladdas, har visat (Feddersen
1861, v. Gettingen m. fl.), att urladdningen i
allm. sker oscillatoriskt, d. v. s. de båda
beläggningarna hos kondensatorn antaga
ömsevis positiv och negativ laddning i mycket
snabb tidsföljd. Man säger, att elektriciteten
svänger. Svängningarna kunna bli mycket
utpräglade, om kondensatorn urladdas genom
en ledare med lämplig självinduktion.
Systemet kallas en svängningskrets.
Införes ett stort motstånd i svängningskretsen,
t. ex. vid urladdningen av en Leidenflaska,
minskas oscillationerna i antal och intensitet.
Man kan göra sig en mekanisk bild av
förloppet genom att betrakta en svängande
pendel. När pendeln har nått sin största
ampli-tud (utslag), besitter den en viss potentiell
energi (lägesenergi). När pendeln passerar
jämviktsläget, har all potentiell energi
omvandlats till kinetisk (rörelse-) energi. Denna
omvandlas sedan åter till potentiell energi
o. s. v., men på grund av friktion m. m.
dämpas rörelsen, och amplituden samt energien
minskas. En ny impuls kräves för att få
pendeln i svängning. Ifall en sådan impuls
återkommer periodiskt, är det givetvis
förmånligt, om den gives i takt med pendelns egen
svängning; man säger, att resonans då
förefinnes. På ett analogt sätt kan man betrakta
en elektrisk svängningskrets. När
kondensatorn är uppladdad, förefinnes systemets
energi i form av elektrisk fältenergi i
kondensatorn. Under urladdningen utbildas
emellertid ett magnetiskt fält i självinduktionen
(motsv. pendelns kinetiska energi), som så att
säga hjälper elektriciteten över till motsatta
kondensatorbeläggn ingen, på grund av att
magnetfältet vid sitt försvinnande inducerar
Ord, som saknas under
en strömstyrka i självinduktionsspolen. På
grund av ledningens motstånd m. m. dämpas
svängningarna. De kunna emellertid
underhållas genom energitillförsel, t. ex. från en
induktionsapparat, som ånyo uppladdar
kondensatorn, eller från en annan svangande
krets, som har självinduktionsspolen så
placerad, att båda spolarna i större eller mindre
grad få ett gemensamt magnetiskt fält. De
båda kretsarna sägas vara fast eller löst
kopplade, allteftersom de till större eller mindre
grad ha ett gemensamt magnetiskt fält.
Liksom vid pendeln fås gynnsammaste
samverkan, då båda kretsarna äro stämda i resonans,
d. v. s. ha samma svängningstid. Detta
villkor är uppfyllt, om produkten av
självinduktion och kapacitet för det ena systemet är
lika med samma produkt för det andra
systemet. Penomenet beräknades teoretiskt av
W. Thomson (1853), innan ännu några
mätningar förelågo. Genom de glänsande
experiment, som H. Hertz (1887 ff.) företog med
svängningskretsar av särskild konstruktion,
gavs ett starkt experimentellt stöd åt
Max-wells elektromagnetiska ljusteori, samtidigt
som grunden lades till den moderna
radiotekniken. Hertz lyckades åstadkomma
elektriska vågor såväl längs metalltrådar som
fritt i rummet. Bl. a. lät han med hjälp av
en gnistinduktor elektriska gnistor slå över
mellan två små metallkulor, som med en
ledningstråd voro förbundna med var sin
isolerade konduktor. Från detta system,
oscillatorn, kunde han med resonatorn (en
böjd metalltråd med kulor i ändarna, mellan
vilka små gnistor slogo över, när den kom i
resonans med de elektriska vågorna) påvisa,
att elektriska vågor utsändes, som hade
kvalitativt samma egenskaper som ljuset.
Vågorna kunde sålunda icke passera genom en
metallspegel men läto sig väl reflekteras däri,
de kunde brytas i ett prisma (av asfalt), tilläto
interferens och polarisation. Våglängden kunde
av Hertz nedbringas till ett fåtal m; senare
forskare ha åstadkommit likadana vågor av
mindre än 1 mm våglängd.
Fortplantnings-hastigheten visade sig vara densamma som
för ljuset (jfr Ljus och Radiotekni k).
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
