Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektriska urladdningar - Elektrisk automobil - Elektriska ventiler - Elektriska vågor - Elektrisk belysning - a) Ljuskällorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
623
Elektrisk automobil—Elektrisk belysning
624
fältet och mot den egna
fortplantningsrikt-ningen. I ett elektriskt fält attraheras de
mot den positiva polen, och när strålarna
träffa ett metallföremål, uppladdas detta
negativt. De förmå att tränga igenom ett tunt
fönster av aluminiumblad och ha på detta
sätt av L e n a r d kunnat studeras i fria
luften. Där når deras verkan blott ett fåtal
cm, innan de absorberas. Samtliga verkningar
utvisa, att katodstrålarna utgöras av en
ström av negativ elektricitet. Man möter
här elektriciteten fri och
obunden av materien. Därför ha
katodstrålarna blivit ett rikt givande fält för studier
över elektricitetens natur. Anmärkningsvärt
är, att alla katodstrålar, oberoende av
alst-ringssättet, visa samma karakteristiska
egenskaper, bl. a. konstant förhållande mellan
laddning och massa. Med detta uttryck avser
man den mängd elektricitet, som medföres av
1 g av »strålarna», i analogi med vad fallet
är hos materiella strålar (kanalstrålar; se
nedan) och vid elektrolys, där varje materia
transporterar en viss elektricitetsmängd. Hos
katodstrålarna har man experimentellt funnit
1,77 X107 EME per g, en oerhört stor laddning
i jämförelse med den, som väteionen bär vid
elektrolys, näml. 9,650 EME per g.
Mängden elektricitet per massenhet blir alltså
1,77 X 107 : 9,650 eller omkr. 1,840 ggr så stor
hos katodstrålarna som hos väteionerna. Man
antager emellertid på goda grunder, dels att
väteionen blott har en enhetsladdning, dels
att katodstrålarna utgöras av negativa
element arladdningar, elektroner. Därav följer
alltså, att 1,840 elektroner ha lika stor massa
tills, som en väteion eller att elektronens
massa är omkr. Visw av vätets. — Av
katod-strålarnas egenskap att lätt böjas av
magnetiska eller elektriska krafter begagnar man
sig i ett s. k. Braunskt rör för att mäta
eller iakttaga mycket snabba variationer i
t. ex. en växelström eller en spänning. Man
kan på detta sätt genom fotografisk
registrering i detalj iakttaga företeelser, som
utspelas under loppet av mindre än en milliondels
sekund.
När katodstrålar träffa ett föremål
(glasväggen i urladdningsröret eller en
metallplatta), uppstår en ny art av strålar,
röntgenstrålar (av upptäckaren, Röntgen,
kallade X-strålar), som giva sig till känna
däruti, att de bringa samma ämnen till
fluorescens som katodstrålarna samt att de
svärta den fotografiska plåten och göra luften
ledande för elektriciteten. Däremot skilja de
sig bestämt från katodstrålarna genom sin
större genomträngningsförmåga samt
därigenom, att de icke böjas eller påverkas av vare
sig magnetiska eller elektriska fält. Se
vidare Röntgenstrålning.
Om man i ett urladdningsrör har
genomborrat katoden med en eller flera raka
kanaler, iakttager man i rummet bakom katoden
lysande knippen, som utgå från kanalerna,
Ord, som saknas under
när urladdningar på vanligt sätt ske genom
röret. Denna nya art av urladdningsfenomen
kallade Goldstein k a n a 1 s t r å 1 a r (se d. o.).
Strålar, liknande kanalstrålarna, kunna
även åstadkommas genom att man i ett
hög-evakuerat rör låter en smält saltmassa utgöra
anod, då intensivt lysande strålknippen utgå
direkt från anoden. Dessa anodstrålar
upptäcktes av Gehrcke och Reichenheim (1906)
och befunnos bestå av positiva ioner, som
utslungas från själva anodmaterialet.
När förtunningen i ett vanligt
urladdningsrör har nått ned till några hundradels mm
kvicksilvertryck, har urladdningspotentialen
stigit till ett värde av storleksordningen 10,000
volt. Vid fortsatt evakuering stiger den snabbt
för att skenbart växa obegränsat vid högsta
uppnåeliga förtunning. Dock synes det ännu
här alltjämt vara möjligt att få urladdning
till stånd, om den ena elektroden har form av
en skarp spets, som är riktad mot den andra,
i form av en platta gjorda elektroden, när
avståndet dem emellan är mycket litet (en
bråkdel av en mm) och spetsen är negativ
(katod). Med denna anordning har Lilienfeld
erhållit strömgenomgång för omkr. 50,000
volts spänning även vid högsta vakuum. Med
plattan som katod erhölls däremot ingen
urladdning, ens om spänningen ökades
mångfaldigt. — Litt.: Townsend, »Electricity in
gases» (1915); J. J. Thomson, »Rays of
positive electricity» (1921); Marx, »Handbuch der
Radiologie», III—V (1916—19). J. T.
Elektrisk automobil, se Automobil.
Elektriska ventiler, se Elektriska
likrik t a r e.
Elektriska vågor, se Elektriska
svängningar.
Elektrisk belysning innebär utnyttjandet
av elektriska ljuskällor för belysningsändamål.
a) Ljuskällorna. Ur fysikalisk synpunkt
indelas dessa i temperaturstrålar e,
vilkas verkan är beroende på en genom
temperaturhöjning framkallad strålning, där
en atom bringas till ljusutsändning genom
atomstöt, och 1 u m i ne scensstrålar e,
vid vilka ljusutsändning sker vid vanlig temp.
och förorsakas av elektronstöt Dessutom
finnes en tredje grupp, sammansatt av båda. De
elektriska ljuskällornas representanter i den
första gruppen äro glödlampor, kolbåglampor,
i den andra det s. k. Mooreljuset,
ädelgas-rören, glimlampan m. fl. För praktiskt bruk
är gruppen temperaturstrålare, särskilt
glödlamporna, numera viktigast.
Glödlampor kunna indelas i
koltråds-lampor, lufttomma volframtrådlampor och
gasfyllda lampor, vilka tre kategorier även
känneteckna den historiska utvecklingen. Den
elektriska glödlampan är en »maskin» för
omsättning av elektrisk energi i ljusenergi.
Denna omsättning blir gynnsammare, ju högre
temp., som kan bibringas det lysande
systemet. Glödlampsteknikens strävan har därför
varit att finna lystrådsmaterial, som kan
upp-E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
