Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektrisk belysning - a) Ljuskällorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
627
Elektrisk belysning
628
Bild 4. Ljusfördelning och Ijusström hos en del lampor för 40 watt.
ningar osymmetrisk och varierar alltefter
lys-trådens upphängningssystem. Bild 4 visar en
sammanställning av ljusfördelningen hos de
vanligaste lamptyperna.
Lufttomma volframtrådlampor tillverkas
numera normalt upp till 60 watt, gasfyllda
lampor till omkr. 2,000 watt; för särskilda
ändamål ha lampor upp till 10,000 watt
tillverkats i spänningar upp till 260 volt. På
senare tid ha inom glödlampstillverkningen
starka standardiseringstendenser gjort sig
märkbara. Tidigare betecknades de lufttomma
lamporna med normalljus (se sp. 629) och de
gasfyllda med watt efter sin
strömförbrukning. Numera är enhetlig beteckning av alla
lampor med watt införd. Även lampformen
och antalet storlekar ha standardiserats,
särskilt normallampor inom området 15—100 watt.
Volframtrådlampor ha sicksack
-formigt trådsystem och tillverkas i
päron-och klotform. De ha starkt utpräglat
ljusmaximum i horisontal riktning.
Lampan av en hetstyp (den nya
lampan) tillverkas i en form, utgörande ett
mellanting mellan päron- och klotform, och kan
således ersätta båda. På grund av det
koncentrerade trådsystemet blir ljusfördelningen
god. Tillverkas i sex storlekar 15—100 watt.
Stötsäkra lampor (centralampor) ha
mindre skarpt belastad tråd än de övriga
och ett upphängningssystem, avsett att tåla
starka stötar. De användas därför, när
driftsförhållandena äro ogynnsamma, t. ex. i
handlampor o. dyl.
Gasfyllda lampor. I regel äro alla
lampor över 60 watt gasfyllda. För normala
belysningsfall komma s. k. nitralampor
huvudsakligen i fråga. Dessa utföras dels i
klarglas, dels halv- och helmatterade samt
av opalglas för de fall, då de skola
användas oskyddade. Av samma typ är även
den s. k. dagsljuslampan, vilken är försedd
med kolv av blåaktigt naturglas, vilken
ab
sorberar överskottet på röda och
gula strålar. De gasfyllda
lamporna har man tidigare felaktigt
kallat 1/2-wattslampor för att
därmed framhålla, att de endast
förbruka */2 watt per normalljus.
Det förtjänar emellertid påpekas,
att detta endast inträffar vid
storlekar’ över 3,000 watt.
Soffitenlampor äro lampor
i form av långa rör, avsedda att
användas, där en mycket jämnt
fördelad belysning önskas.
Tillverkas normalt till 100 watt.
Ljusformlampor äro små
lampor i koniskt utförande,
avsedda att tjänstgöra som
ljuskällor i elektriska ljusimitationer.
Projektions- och k i
nolam p o r äro ljuskällor för
biograf- och projektionsapparater
av olika slag. De måste ha ett så
punktformigt trådsystem som möjligt.
Tendensen har därför här varit att gå ned med
spänningen för att få kort och tjock lystråd.
G 1 i m lam p a n. Denna består av en
pä-ronformad glaskolv, fylld med neongas och
konstruerad med två trådelektroder i
bikups-form. Går den elektriska strömmen från en
av elektroderna genom neongasen, utsändas
elektroner, vilka genom stöt bringa gasskiktet
närmast katoden att lysa (negativt glimljus).
Glimlampan kan utom som nödbelysning
användas för signal- och kontrolländamål,
spän-ningsvisare, polsökare, reduktor m. m.
Glödlampornas glaskolv är nedtill avslutad
med en sockel. Denna kan vara antingen
gängad och kallas då vanl. Edisonsockel
eller också slät, Swansockel. Dessa äro
avsedda att anslutas till lamphållarens fattning,
vilka äro Edison- och Swanf attning.
Edisonfattningen är numera den vanligaste och
utföres i tre storlekar, goliath-, normal- och
liten Edisonfattning. Sockel och fattning
utföras vanl. av mässing, goliathstorleken av
koppar. I en del länder föreskrives, att
fattningar helt skola skydda sockeln mot beröring.
Båglampor äro lampor, i vilka ljuset
från en mellan två elektroder av kol eller
metall uppstående elektrisk ljusbåge, det s. k.
bågljuset, utnyttjas. Ljusbågens
tandning sker mestadels på så sätt, att de båda
elektroderna bringas i beröring med varandra
och därefter skiljas åt samt inställas på
lämpligt avstånd. Ett regleringsverk sörjer för att
detta avstånd hålles konstant och skjuter
ihop elektroderna, allteftersom de brännas av.
Bågljuset iakttogs f. ggn i början av
1800-talet av Davy, vilken lyckades framställa en
ljusbåge mellan två kolelektroder. Praktisk
form fick båglampan genom Jablokowska
ljuset (1876) och sin nuv. form med
regleringsverk genom den av v. Hefner-Alteneck
(1879) konstruerade
differentiallampan. Därefter lyckades Jandus genom att
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
