Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektrisk belysning - a) Ljuskällorna - b) Ljustekniska grundbegrepp - c) Allmänna grundfordringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
629
Elektrisk belysning
630
minska lufttillförseln till ljusbågen avsevärt
öka bränntiden, dock på bekostnad av
ekonomien. Bremer införde (1899) med metallsalter
impregnerade kol, effektkol, i båglamporna.
Metallsalterna bringas genom den höga temp.
i ljusbågen i gasform och lysa med i
båg-Ijuset, varigenom ljusutbytet i dessa lampor,
flambåglamporna, blev 2—4 ggr större.
1914 gjorde Lummer den iakttagelsen, att
temp. i ljusbågen kunde höjas till omkr.
6,000° C och mera genom att sätta ljusbågen
under tryck, varigenom en oerhört förbättrad
ekonomi kan ernås. En mångfald försök att
bygga tryckbåglampor ha gjorts, men
de stora förväntningar, som hummers
iakttagelse givit upphov till, ha ännu icke
uppfyllts. Jämsides med kolbåglamporna ha
särskilt sedan början av detta årh. även andra
elektrodmaterial börjat användas. Praktisk
betydelse ha dock endast lampor med
elektroder av magnetit och titankarbid erhållit
(Steinmetz 1904). På senare tid börja också
volframbåglampor (se d. o.), som i
många avseenden principiellt skilja sig från
övriga båglampstyper, utkomma i marknaden.
b) Ljustekniska grundbegrepp. Liksom andra
ljuskällor utsända de elektriska sitt ljus i alla
riktningar; styrkan av denna utstrålning
varierar alltefter lystrådens form och anordning
(jfr bild 4). För den moderna glödlampan med
dess många olika former är det icke längre
tillräckligt att enbart angiva ljusstyrkan,
vilken endast gäller för en viss riktning. För
att exakt kunna känneteckna en glödlampas
förmåga att utsända ljus anger man i stället
den ljusmängd, som den utstrålar per tidsenhet;
denna benämnes ljusström och är
oberoende av lystrådens upphängningssätt.
Begreppet ljusström kan sägas vara grundvalen för
den moderna belysningstekniken, och med
kännedom om denna kunna beräkningar över
ljuskällornas verkan med lätthet göras. När
en ljusström faller på en yta, alstrar den på
denna en belysning, vars styrka,
belysningsstyrkan, är proportionell mot
ljusströmmens storlek.
Ljusstyrkans enhet är i
Skandinavien, Finland och Tyskland hefnerljus eller
hefnernormalljus, som är styrkan av det ljus
en av v. Hefner-Alteneck konstruerad
speciallampa utstrålar i horisontal riktning. I
Amerika, England och Frankrike nyttjas som
ljusenhet det s. k. standard- eller internationella
normalljuset, vilket är l,n ggr så stort som
hefnerljuset. Ur ljusstyrkans enhet äro
övriga enheter härledda.
Ljusströmmens enhet är lumen.
Tänkes en ljuskälla, som i alla riktningar har
en ljusstyrka av 1 normalljus, placerad i
medelpunkten av en sfär (bild 5) med 1 m
radie, faller i rymdvinkelns enhet, d. v. s. på
varje kvm av sfärens inre yta, en ljusström av
1 lumen. Är enheten för ljusstyrka hefnerljus,
kallas ljusströmmen hefnerlumen, vid
internationella normalljus internationella lumen.
Ord, som saknas under
Bild 5. Enhetssfär.
Belysningsstyrkans enhet kallas
lux och definieras som den belysning en
ljusström av 1 lumen alstrar på en yta av 1 kvm
eller som den belysning en ljuskälla, vars
ljusstyrka är 1
normalljus, åstadkommer på 1 m
avstånd och vid
lodrätt
ljusinfall. Utgår man
från
hefnerljuset, blir
belys-ningsstyrkan
hefnerlux, och
från
internationella enheten
internationella
lux.
Då i Sverige
samtliga
enheter äro hefner-
enheter, brukar ljusstyrkan betecknas endast
med normalljus (nlj.), ljusströmmeu med
lumen (1m) och belysningsstyrkan med lux (Ix).
c) Allmänna grundfordringar. De viktigaste
kvantitativa, kvalitativa och
ekonomiska kraven äro:
Belysningsstyrkan skall vara tillräcklig.
ögats synskärpa och synhastighet
sammanhänga intimt med ljuskvantiteten, vilken
därför bör anpassas efter det arbete, som skall
utföras. Belysningsanläggningen utföres med
hänsyn därtill dels som allmänbelysning, dels
som platsbelysning. Allmänbelysningens
uppgift är att tillföra rummet i dess helhet en
viss ljuskvantitet och är i första hand
nödvändig för att bereda tillräcklig rörelsefrihet
(trafikbelysning) och översikt men gör ofta
tjänst även som arbetsbelysning.
Platsbelysningen anordnas genom lågt hängande lampor,
som var och en belyser en begränsad
arbets-yta, och är således en ren arbetsbelysning.
Vilken belysningsform, som bör väljas, är
beroende av ändamålet och arbetsfördelningen i
rummet. Vid enbart allmänbelysning kan
man reda sig med få och ljusstarka lampor;
den blir därigenom billigare i både drift och
anläggning; i praktiken är en kombination
av båda arterna vanligast.
Som lämplig medelbelysningsstyrka på
ar-betsytan kunna angivas:
för grovt arbete.. 15 lux
» medelgrovt arbete... 40 »
» fint arbete .... 60 »
» ytterst fint arbete ... 90 »
De angivna värdena äro blott att betrakta
som en undre gräns och uppfylla icke högt
ställda fordringar.
Särskild hänsyn bör tagas till färgen på
de föremål, som skola belysas. Mörka föremål
absorbera näml, en stor del av det på dem
fallande ljuset, t. ex. mörkt kläde omkr. 80 %,
svart sammet omkr. 99,5 %, varför i sådana
fall betydligt högre belysningsstyrkor böra
väljas. För kontroll av rådande
belysnings-E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
