Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektrisk ledningsförmåga - Elektrisk ljusbåge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
641
Elektrisk ljusbåge
642
mensioner. En viktig faktor är en lösnings
ekvivalentledningsförmåga, A, varmed förstås
den elektriska ledningsförmågan i reciproka
ohm (ohm’1), dividerad med lösningens
ekvivalentkoncentration, räknad i
gramekvivalen-ter per kbcm lösning. Det visar sig, att A
kan uppfattas som en summa av två av
varandra oberoende storheter, anionens och
katio-nens rörlighet. Det är därför möjligt att (för
utspädda lösningar) på förhand beräkna A,
om de ioner, som kunna uppträda, på förhand
äro kända. Värdet av A tenderar vid ökad
utspädning för varje elektrolyt mot ett visst
för ämnet karakteristiskt gränsvärde. Kvoten
mellan A för en viss koncentration och detta
gränsvärde »för oändlig utspädning» är ett
mått på den vid ifrågavarande koncentration
förhanden varande dissociationsgraden.
Litt.: Kohlrausch och Holborn, »Das
Leit-vermögen der Elektrolyte» (1916; med
utförlig litt.-förteckning). J. T.
Elektrisk ljusbåge. D a v y upptäckte (1821),
när han urladdade ett stort galvaniskt batteri
genom en metalltråd och åtskilde trådens
ändpunkter, att en lysande flamma bildades. Om
urladdningen skedde mellan två kolstycken,
råkade dessas ändpunkter i stark vitglödning.
Skedde urladdningen mellan horisontalt
an-bragta elektroder, böjdes den lysande
flamman uppåt i en båge (på grund av
uppåtgående heta luftströmmar), varav namnet e. Vid
e. mellan kolstavar urholkas den positiva
staven (anoden) och bildar en krater. Dess temp.
har uppmätts till omkr. 3,900° C, när bågen
brinner i luft av atmosfärstryck, men vid ökat
tryck stegras temp. för att nå omkr. 5,800° C
vid 25 atm. tryck. Den negativa staven
(ka-toden) blir spetsig, under det att bågen
»brinner». Medan omkr. 85 % av den totala
ljusmängden utstråla från anoden, är själva
ljusbågen relativt svagt lysande. Innerst i e.
skönjes en blåviolett kärna, rik på
ultraviolett ljus, närmast omgiven av ett mörkare
hölje och ytterst av ett gulaktigt, lågande
skikt (aureola). Den höga temp., som alstras
av e., kommer till användning inom den
kemiska industrien, bl. a. vid Birkeland-Eydes
och Schönherrs metoder att framställa
salpeter ur luften (se Kväv e), vid elektrisk
svetsning (se d. o.) och vid elektrisk ugn
(se d. o.).
Sambandet mellan polspänning och
strömstyrka brukar grafiskt återgivas och kallas
e:s karakteristika. Man kan av denna,
upptagen under variabla betingelser, avläsa följ,
egenskaper hos e.: Vid konstant längd på e.
minskas spänningen med växande strömstyrka
för att närma sig ett vid omkr. 37 volt (för
kolelektroder) liggande gränsvärde. Denna
s. k. fallande karakteristika
innebär, att urladdningsformen är labil, d. v. s.
strömstyrkan skulle vid konstant spänning
växa obegränsat, om ej ett ohmskt motstånd
samtidigt vore inkopplat i ledningen. För
konstant strömstyrka växer spänningen med
Ord, som saknas under
Elektrisk ljusbåge.
ljusbågens längd. Mäter man hur
spänningsfallet fördelar sig längs e., finner man ett
starkt spänningsfall nära anoden, ett något
mindre nära katoden; resten fördelar sig
nästan lineärt längs
bågen. Summan av
anod- och katodfallet
är omkr. 37 volt,
vilket alltså är
minimi-spänningen för
erhållande av en e. Ett
annat nödvändigt
villkor för uppkomsten
av e. är, att
katoden är glödande. Den
måste nämligen
utsända elektroner (jfr
sp. 560 ff.) för att
underhålla strömmen.
När sedan anoden
på grund av
elektronbombardemanget blir
glödande, förgasas en
del av anodmaterialet,
och de så bildade
partiklarna (ionerna)
underlätta strömgenomgången. Det positiva
kolet brukar därför även vara försett med en
kärna av lätt förgasbart material (s. k. vekkol),
stundom innehållande metallsalter, som skänka
e. en särskild färg. Sådan typisk färg,
beroende på metallångornas starka ionisering,
tillkommer även e. mellan metallelektroder.
En e. mellan kvicksilverytor har jämte den
vanliga kolbågen fått stor användning inom
medicinen på grund av rikedomen på
ultraviolett strålning.
En vanlig växelström kan väl underhålla e.
mellan kol- el. kvicksilverelektroder men icke
mellan t. ex. kopparelektroder, enär katoden
där hinner avkylas tillräckligt under en
halvperiod för att förlora egenskapen att kunna
utslunga elektroner (jfr ovan). En e. kan
existera mellan t. ex. järn och kvicksilver men
blott under de halvperioder, då kvicksilvret
är katod. Den elektriska ljusbågen tjänstgör
därvid som likriktare (jfr Elektriska
likriktare).
E. har även fått betydelse för alstrande av
elektriska svängningar av mycket hög
frekvens, en upptäckt av Du ddel (1900), som
praktiskt begagnats av V. Poulsen (1904)
inom radiotekniken (se d. o.).
Bland det stora antal forskare, som
undersökt e., märkas dessutom L. Arons, mrs H.
Ayrton, H. Th. Simon och G. Granquist.
Litt.: Ayrton, »The electric arc» (1899);
Rasch, »Das elektrische Bogenlicht» (1910);
Hagenbach, »Lichtbogen» (i »Handbuch der
Radiologie», bd IV, 1917); Simon,
»Lichtbogen-entladung» (i »Handwörterbuch der
Naturwis-senschaften», bd VI, 1912). Jfr även Lummer,
»Verflüssigung der Kohle» (»Sammlung
Vie-weg», n:r 9—10, 1914). J. T.
E, torde sökas under Ä. VI. 21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
