Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektrisk uppvärmning - Elektrisk vind - Elektrisk ångpanna - Elektrisk överspänning - Elektro- - Elektrod - Elektrodiagnostik - Elektrodynamik - Elektrodynamometer - Elektrofor - Elektrofores - Elektrohomeopati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
657
Elektrisk vind—Elektrohomeopati
658
effektbehovet och åstadkomma ett jämnare
utnyttjande av den elektriska energien
använder man ackumulerande spisar,
vid vilka värmen magasineras i gjutjärn.
Spisen fordrar relativt låg effekt men står
inkopplad, så snart belysning ej erfordras. Den
har ofta endast ett kokställe (kokplatta),
som alltid är varmt och tillåter omedelbar
uppkokning (eller stekning i panna),
varefter kokkärlet placeras i en värmeugn,
där själva matlagningen sker. Spisen är
vanligen kombinerad med
varmvattencistern. Bg.
Elektrisk vind, den strömning i det
omgivande mediet, vanl. luft, som vid en viss
spänning uppstår vid spetsurladdning av en
elektriskt laddad kropp. Hänger man upp ett
lätt-rörligt hakkors, vars armar äro starkt
spetsiga, och laddar korset, så att e. uppstår,
börjar korset vrida sig i riktning, motsatt
mot spetsarnas. S. A-s.*
Elektrisk ångpanna, se Ångpanna.
Elektrisk överspänning, se Elektrisk
arbetsöverföring.
Ele’ktro-, i sammansättningar: som har
avseende på, innehåller, består av eller
framkallas genom elektricitet.
Elektrod, en av Faraday införd benämning
på de ändpunkter av en elektrisk ledning, som
begagnas vid elektrolys. Begreppet har senare
även överförts att gälla vid elektriska
urladdningar o. dyl. Se vidare Elektrolys. J. T.
Elektrodiagnostlk, elektricitetens
användning i den medicinska diagnostikens tjänst.
E. har betydelse huvudsaki. med avseende på
sjukdomar i de perifera nerverna, i dessas
främre rötter från ryggmärgen samt i deras
ganglieceller inom ryggmärg och hjärna.
Nerven undersökes med hänsyn till sin elektriska
retbarhet på vissa punkter, där den passerar
ytligt under huden och är lätt åtkomlig.
Såväl likström som växelström kunna användas
till dylika diagnostiska undersökningar. Det
mest karakteristiska och konstanta
fenomenet vid den s. k. degenerationsreaktionen
är alltid den tröga muskelryckningen.
Avbrott i den perifera nervledningen med
de-generationsreaktion förekommer dels vid en
del sjukdomar, lokaliserade till de motoriska
kärnorna i ryggmärgens främre horn, av vilka
de mest bekanta torde vara den s. k.
barnförlamningen (p o 1 i o m y e 1 i t) och den ofta
ärftligt uppträdande spinala muskelatrofien,
dels vid sjukliga tillstånd, som träffa
rygg-märgsnervernas främre rötter, t. ex. vid
sjukdomar i ryggkotorna o. dyl., dels slutligen vid
sjukdomar i de perifera nerverna (n e u r i t).
En vanlig dylik är det s. k. perifera
»nervslaget» i ansiktet (se därom
Nervsjukdomar). En fullständig
degenerationsreak-tion i en nerv visar ofta en dålig prognos för
nervledningens återställande i fysiologiskt
skick. — En elektrisk överretbarhet i
den perifera nervledningen är mera sällsynt
och träffas vid tetani och s. k. spasmofila
tillstånd. I. H.
Elektrodynamik, läran om elektricitet i
rörelse, sysslar med elektriska strömmar och
deras verkningar. E. har utvecklats genom
arbeten av Galvani, Volta, Ampere, Ohm, Faraday
m. fl. (se vidare Elektricitet, sp. 562 ff.).
Kvantitativa mätningar av fundamental
betydelse ha utförts av W. Weber, som bl. a.
fann, att den kraft, med vilken en
ström-genomfluten trådspole påverkas av en annan,
är proportionell mot produkten av
strömstyrkan i de båda spolarna. (Jfr Elektriska
mätinstrument, sp. 605.) J. T.
Elektrodynamomèter. 1. Vetenskapligt
instrument för uppmätning av krafter, som
uppstå genom elektrodynamisk inverkan mellan
elektriska strömmar. Jfr Elektricitet,
sp. 562—563. — 2. Anordning för provning av
kraftmaskiners mekaniska effekt. Denna
omsättes därvid i en av maskinen driven
elektrisk generator till elektrisk effekt, som
förbrukas i ett motstånd och uppmätes. G. H-r.
Elektroför (av grek. e’lektron, se d. o., och
foro’s} ledande), ett enkelt instrument för att
åstadkomma mindre elektricitetsmängder. E.
uppfanns 1762 av den svenske fysikern Wilcke
(se d. o.) och
förbättrades bl. a. av Volta.
Den består av en platt
hartskaka i lämplig
infattning eller en
ebo-nitskiva. Mot den plana
ytan passar en på
isolerat handtag fäst
metallskiva. Gnides eller
piskas hartskakan med
t. ex. ett kattskinn, får
den en elektrisk
ladd
ning. Lägges sedan metallskivan på kakan
och avledes till jorden, bindes en viss
laddning av motsatt tecken på metallskivan. Men
när metallskivan lyftes upp med hjälp av det
isolerade handtaget, blir laddningen fri, och
man kan få gnistor från skivan eller
uppladda elektroskop därmed. Denna procedur
kan upprepas hur ofta som helst, och e. kan
användas i månader utan ny gnidning. En
kontinuerligt verkande utföringsform är att
finna i influensmaskinen (se
Elektricitet sm ask in). J. T.
Elektroforès, se Elektrisk endosmos.
Elektrohomeopati, en form av homeopati
med användande av gryn och droppar, som
uppgivas ha blivit så behandlade, att de äga
»elektriska» läkekrafter. E. grundlädes av en
italiensk greve, Cesare Mattei (1809—
96), som från 1848 ägnade sig åt utbildning
av sitt elektrohomeopatiska system samt åt
humanitärt arbete. Han uppfann 36 olika slag
av medicin; 12 av dem förklarades tillräckliga
att bota alla sjukdomar. Medlen uppkallades
ofta efter sjukdomarna — antivenereo,
anti-canceroso (mot kräfta) o. s. v. De små grynen
försågos med olika färger och nämndes röd,
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
Elektrofor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
