Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektrohomeopati - Elektroingenjör - Elektrokardiogram - Elektrokemi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
659
Elektroingenjör—Elektrokemi
660
gul, blå, grön och vit »elektricitet». Varje
medel hade dessutom sin bokstav, och en liten
siffra efter denna betecknade förtunningen
(S1; S2..). Även droppar och salvor anlitades.
Sjukdomsdiagnoserna ställdes ofta med hjälp
av Péezelys ögondiagnos (se d. o.).
Misslyckades kurerna, berodde det på för stora doser,
på »olyckshändelse» eller på »Guds
orubbliga vilja». Mattei hade en tid ofantligt
många patienter. Då påven, som lämnat
Mattei sitt stöd, 1870 förlorade sin världsliga
makt, drabbades Mattei av förföljelse och
motgångar; före sin död anförtrodde han sin
metod åt ett efter honom uppkallat institut.
E. torde numera vara stadd på återgång. Att
metoden skulle äga något värde, finnes ingen
anledning att antaga. Jfr N. Liljequist, »Den
homeopatiska läkemetoden» (1895; 2:a uppl.
1898) och »Vägledning i elektrohomeopatisk
sjukdomsbehandling» (1900). C. G. S.
Elektroingenjör, ingenjör med
elektrotek-nisk utbildning, särskilt den, som har
överinseendet över de elektriska anläggningarna
inom ett större industriellt etablissemang;
i Sverige även ämbetstitel inom
Mariningen-jörkåren (se d. o.). G. H-r.
Elektrokardiogra’m (jfr Kardiograf och
Kardiogra m), grafisk framställning, som
registrerar hjärtats elektriska strömmar. Den
normala impulsen till hjärtslaget utgår från
venmynningarna i hjärtat, utbreder sig i
förmaksmuskulaturen och överföres genom
den s. k. His-Tawaras bunt till kamrarnas
muskulatur. De olika delarnas verksamhet
åtföljes av en elektrisk företeelse,
kallad aktionsströmmen (se
Djurelektricitet och Muskel). Förbindes ett djur
el. en människa medelst lämpliga elektroder
med en kapillärelektrometer (se
Elektrometer) el. en
stränggalva-nometer (se Galvanometer), erhålles
vid fotografering på rörlig plåt en kurva,
elektrokardiogram, som återger
ret-ningsledningens tidsförlopp. Avvikelser från
e:s typiska form lämna värdefulla
upplysningar framför allt om rubbningar i
retnings-ledningen. Så kunna mer el. mindre
fullständiga avbrott (»block») i retningsledningen
mellan förmak och kammare
elektrokardio-grafiskt påvisas, i det att på e. förmakens och
kamrarnas verksamhet tydligt kan särskiljas
(se bild). Även oregelbundenheter på grund
av abnorma retningar, s. k. extrasystole samt
vissa »flimmertillstånd» kunna
elektrokardio-grafiskt fastställas. Flimmertillstånden ha
först med denna metod, elektrokardio-
Elektrokardiogram. överst pulskurva från carotis (halspulsådern), därunder
elektrokardiogram från ett fall av s. k. totalt hjärtblock, d. v. s. förmak och
kammare slå i olika takt, emedan överledningen är avbruten.
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä.
g r a f i, blivit åtkomliga för diagnos och
behandling. J. E. J-n.*
Elektrokemi. På senare tid har man
lyckats fastslå, att alla kemiska reaktioner med
största sannolikhet förorsakas av elektriska
krafter (se Atom och Elektrolytisk
dissociatio n). E. i vidsträckt
bemärkelse skulle därför omfatta all kemi. I
inskränkt bemärkelse kan man dock som
elektrokemiska reaktioner endast räkna sådana, som
förorsakas av eller ha till följd mätbara
elektriska potentialdifferenser.
Nedsänkes en zinkstav i en
zinksaltlösning, laddar den sig negativt elektrisk.
Orsaken därtill är, att zinken liksom alla andra
metaller har en viss strävan att i lösning
utkasta positivt laddade ioner. Denna strävan
kallas metallens i fråga elektrolytiska
lösningstension eller -tryck.
Alltefter koncentrationen av zinksaltlösningen
erhåller zinken en olika stor laddning. Att
zinken ej, ända tills den är förtärd,
fortsätter att kasta ut zinkioner beror på två
orsaker. Dels få de positiva zinkionerna,
allteftersom zinken blir mer negativt laddad,
svårare att frigöra sig, och dels utöva de i
lösning befintliga zinkionerna ett mottryck,
som ökas med zinkionernas koncentration,
vilket allt har till följd, att ett jämviktsläge
snart inträder. Man kan även säga, att
lösningens ioner ha en viss strävan att falla ut
på metallen. Denna strävan är beroende på
lösningens osmotiska tryck och ökas således
med dess koncentration. Ju större denna är,
desto mindre kan metallens lösningstension
göra sig gällande, och desto svagare laddar
sig metallen negativt. I vissa fall kan det
t. o. m. hända, att lösningens osmotiska tryck
är större än metallens lösningstension. Då blir
följden, att metallioner falla ut på metallen,
som därvid blir positivt laddad. Vad zinken
beträffar, inträffar detta aldrig, då zinkens
lösningstension även är större än det
osmotiska trycket i en mättad zinksaltlösning.
Kopparn däremot laddar sig positivt, om den
neddoppas i en koncentrerad
kopparsulfatlös-ning, negativt, om den neddoppas i en
utspädd. Nedsänkes en metall i en sådan
lösning av sitt eget salt, där det osmotiska
trycket är lika med metallens lösningstension,
uppkommer ingen potentialskillnad mellan
metallen och lösningen.
På olika sätt har man lyckats bestämma
potentialskillnaden mellan en metall och dess
saltlösning. Tab. å sp. 661 anger
potentialskillnaden (uttryckt i volt) mellan en
metallsaltlösning och dess 1-normala
(se Normal i te t)
saltlösning, under
förutsättning att man sätter
potentialskillnaden mellan
en vätgaselektrod med ett
gastryck av en atmosfär
och en 1-normal
saltsyre-lösning lika med 0.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
