Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektrolys - Elektrolyt - Elektrolytisk dissociation, Elektrolytisk dissociationsteori
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
663
Elektrolyt—Elektrisk dissoeiation
664
salter samt även vissa fasta kroppar och
gaser. Sådana ämnen kallas med ett gemensamt
namn även elektrolyter, och strömmens
inverkan på elektrolyter benämnes e lek
t-r o 1 y s. De två ledare av 1 :a slaget (t. ex.
metall eller kol), med hjälp av vilka
strömmen ledes till, resp, från elektrolyten, kallas
elektroder; den förra (i förbindelse med
den yttre strömkällans positiva pol) kallas
anod, den senare (negativa) k a t o d. Under
e. uppträda vid elektroderna kemiska
förändringar (metallutfällning, gasutveckling), som
visa, att elektrolyten på något sätt uppdelats
eller kluvits i två delar, varvid de olika
delarna vandrat till de olika elektroderna, där
de röja sig antingen genom direkt utfällning
eller genom sekundära reaktioner. Dessa
företeelser förklaras enl. den elektrolytiska
dis-sociationsteorien därmed, att en elektrolyt i
vattenlösning är dissocierad i ioner (se
Elekt-rolytisk dissoeiation). — De
kvantitativa lagbundenheterna vid e. upptäcktes
av Faraday (1833) och kunna formuleras
på följande sätt: 1. Den mängd av ett ämne,
som frigöres vid en elektrod, är
proportionell mot den genom elektrolyten gångna
elektricitetsmängden. — 2. De
viktsmängder av olika ämnen, som frigöras av
samma genomgångna elektricitetsmängd, förhålla
sig till varandra som ämnenas
ekvivalentvikter.
På grundval av dessa lagar är det möjligt
att mäta och definiera en strömstyrka genom
att väga den mängd av ett ämne, som
fri-gjorts under en viss tid. En därtill tjänande
apparat kallas voltameter. En s. k.
sil-vervoltameter består av en noggrant vägd
platinaskål, innehållande silvernitratlösning. Som
anod tjänstgör en stav rent silver, katod är
platinaskålen själv. Efter strömgenomgång
under en uppmätt tid tömmes skålen, spolas,
torkas och väges. Viktökningen anger den
genomflutna elektricitetsmängden (den s. k.
tids-integralen av strömstyrkan), och har
strömstyrkan varit konstant, kan den beräknas, då
man vet, att 1 ampère under 1 sek. fäller ut
1,118 mg silver. Detta tal kallas stundom
silvrets elektrokemiska ekvivalent till
skillnad från dess kemiska ekvivalent, som är
107,88. Jfr Ekvivalent. — Andra
volta-metrar äro konstruerade för utfällande av
koppar eller frigörande av knallgas. — Även
andra lösningsmedel än vatten kunna användas
vid e., t. ex. flytande, vattenfri ammoniak,
pyridin och smälta metallsalter. Om de
kemiska förändringarna vid e och dess tekniska
tillämpningar se Elektrokemi. J. T.
Elektrolyt, se E 1 e k t r o ly s.
Elektrolytisk dissoeiation, Elektrolytisk
dis-sociationsteori. Leder man en elektrisk ström
genom en lösning av kopparklorid, avskiljes
koppar vid den negativa polen, klor vid den
positiva. Arrhenius har uppvisat, att vid
upplösning i vatten kopparkloriden spjälkas
(»dissocieras») i positivt laddade
kopparato
mer (positiva ioner eller kationer) och
i negativt laddade kloratomer (negativa ioner
eller a n i o n e r). Nedsättas i denna
lösning en positivt och en negativt laddad
elektrod, blir följden den nyss beskrivna; den
positiva polen attraherar de negativa
klo-ridionerna, den negativa de positiva
koppario-nernä. När kopparionerna träffa den negativa
elektroden, neutraliseras kopparionerna och bli
elektriskt neutrala kopparatomer, vilka falla
ut ur lösningen och avsätta sig på
elektroden. På samma sätt övergå kloridionerna i
fri klorgas. Skillnaden mellan en kloratom
och en kloridion tänker man sig vara den,
att kloridionen är en kloratom, som
attraherat en negativ elektron. Kopparionen åter
är en kopparatom, som förlorat två negativa
elektroner (se Ohm). Då
kopparkloridmo-lekylen består av en kopparatom och två
kloratomer, upptaga vid spjälkningen de
båda kloratomerna kopparatomens båda
avspjälkade elektroner. Alla elektrolyter
(se E 1 e k t r o 1 y s) äro i lösningen
disso-cierade i positiva och negativa ioner. Så
dissocieras natriumnitrat i en positiv natriumion
och en negativ nitration, aluminiumklorid i
en positiv aluminiumion och tre negativa
kloridioner. Man har även funnit, att vid
spjälkningen natriumionen förlorat en,
alu-miniumionen tre elektroner. Nitrationen har
däremot upptagit en elektron. Ett ämnes
värdighet (bindningsförmåga) förklaras
följaktligen på ett enkelt sätt genom denna
förmåga av elektronavspjälkning och
-upptagning. Den tvåvärdiga kopparionen har t. ex.
dubbelt så stor positiv elektrisk laddning
som den envärdiga natriumionen.
Natriumionen tecknas Na"*”, enär den avspjälkat en
elektron och sålunda bär en positiv laddning.
I analogi härmed tecknas kopparionen
Cu , aluminiumionen Al o. s. v.
Kloridionen tecknas Cl-, enär den upptagit
en elektron och således bär en negativ
laddning. Nitrationen tecknas NO3 ,
sulfat-ionen SCU , karbonationen C03 . Som
ex. angivas här några formler för elektrolyters
dissoeiation i vattenlösning: NaNO3 + H2O
= Na+ 4- NO — -J- ILO; A1CL 4- H9O =
Al+++ 4- 3 Cl- 4- H2O; CuSO4 4- H2O =
Cu^^ 4- SO4 4- H2O. lönernas reaktioner
följa massverkans lag (se d. o.) och
van’t Hoffs osmotiska lagar (se Osmotiskt
tryck). Det ovan relaterade sammanfattar
i det väsentligaste innehållet av den 1887 av
S. A. Arrhenius (se d. o.) uppställda
elektrolytiska dissociationsteorien.
Enl. Arrhenius’ dissociationsteori äro
emellertid elektrolyterna aldrig fullständigt
disso-cierade: några molekyler finnas alltid
ospjälkade i lösningen. För de starka
elektrolyterna utgöra de en mycket liten del; de svaga
elektrolyterna kunna däremot huvudsaki.
be
Ord, som saknas under
E, torde sökas under
Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
