Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektrometallurgi - Elektrometer - Elektromonotypi - Elektromotorisk kraft, E M K - Elektron (bärnsten) - Elektron, Elementarladdning, Elementarkvantum - Elektron (legering)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
669
Elektrometer—Elektron
670
Branns elektrometer.
tallurgi ha de elektriska metoderna i nutiden
fått stor betydelse beträffande framställning
av såväl tackjärn som stål och mjukt rent
järn samt s. k. ferrolegeringar. (Se vidare art.
om de olika metallerna.) J. O. R-s. (E. S. B.)
Elektrometer, instrument för statisk
mätning av en elektrisk spänning (potential).
Varje elektroskop (se d. o.), som är försett
med skala, tjänar därtill och är alltså en e.
Erfordras större
noggrannhet och vidare
mätområde, måste man
begagna särskilda
arter av e. Allmänt kan
sägas, att en e. är
baserad på följ, princip:
Inom e. alstras ett
elektriskt fält, i vilket
en laddad och lätt
rörlig kropp förflyttar
eller vrider sig, så att
den i varje läge
entydigt angiver en viss
spänning. I Brauns e.
rör sig en aluminium -
nål om en strax över mitten belägen
horisontal vridningsaxel. Nålen bäres av en vertikal
metallstav, som nedtill fasthåller en graderad
skala och upptill fasthålles av en isolerande
propp (se bilden). Hela systemet skyddas av
en cylindrisk metallkammare. Brauns e. är
lätthanterlig men föga känslig, vanl. byggd
för spänningar upp till omkr. 3,000 volt. —
I Thomsons och D o 1 e z a 1 e k s k v a
d-r a n t - e. vrider sig en lätt pappers- el.
aluminiumskiva (nålen) mellan 4
metallkvadran-ter, bildande en liten dosa. Motstående par
äro metalliskt förbundna. Det ena paret är
förbundet med den ledare, vars spänning skall
mätas, det andra jordlett. Nålen är
förbunden med en konstant spänningskälla, t. ex.
ett ackumulatorbatteri med några hundra
volts spänning. Nålen gör då ett utslag,
nästan proportionellt mot den spänning, som
skall mätas. Utslaget, som observeras med
spegel och skala, är säkert mätbart ännu för
spänningar ned till O,ooi volt. Även andra
kopplingar äro möjliga. Denna typ av e. har
vidare fullkomnats av Paschen, Boys, Elster
och Geitel, Curie (b i n a n t - e. med 2
sektorer i st. f. 4). Andra e.-konstruktioner ha
dessutom gjorts av Henley, Hankel, Righi,
Exner, Ising, Lippmann m. fl. Den senares e.
(»Lippmanns kapillärelektrometer») är
baserad på ytspänningens förändring hos en
kvicksilveryta i ett kapillärrör i beröring
med en elektrolyt, när ytan polariseras vid
(minimal) strömgenomgång. Ytspänningens
förändring resulterar i en förskjutning av
kvicksilverytan, vilket observeras i
mikroskop. Denna e. är lämpad som nollinstrument,
d. v. s. för att konstatera frånvaron av
spänning. — I Thomsons absoluta e.
mäter man attraktionen mellan två parallella
kondensatorplattor och beräknar därav direkt
ur systemets dimensioner
spänningsskillna-den. — Litt.: Graetz, »Handbuch der
Elektri-zität und Magnetismus», bd I (1918); G.
Berndt, »Das E.» (1921); Ising,
»Undersökningar rörande elektrometrar», I—II (1917—
19); »Handwörterbuch der
Naturwissenschaf-ten», bd III, s. 282, 483 ff. — Se även litt.
under Elektricitet och
Radioaktivitet. J. T.
Elektromonotypl, framställande på
galva-nisk väg av tryckform efter en monotyp (se
d. o. och Herkomertypi).
Elektromotorisk kraft, E M K, se G a 1 v
a-niska element.
E’lektron, grek., bärnsten; metallblandning
(guld och silver) m. m.
Elektron, Elementarladdning, E 1
e-mentarkvantum, den minsta mängd
(negativ) elektricitet, som kan existera, motsvarar
för elektriciteten vad atomen är för materien;
kan därför även kallas »elektricitetsatom». Den
atomistiska uppfattningen av elektriciteten
stammar från Johnstone Stoney (1874) och
Helmholtz (1881). Den förre införde (1891)
benämningen e. Den teoretiska bearbetningen
av elektronteorien har utförts av Lorentz, P.
Drude, Larmor, Fitzgerald, Abraham m. fl.,
den experimentella av Crookes, Goldstein, J.
J. Thomson, Kaufmann, Richardson, Millikan
m. fl. E. uppträda fria och obundna av
materia i katodstrålar och ^-strålar (se
Elektriska urladdningar och
Radioaktivitet), utslungas från metaller vid
belysning med kortvågigt ljus eller
röntgenstrålar (se Fotoelektrisk effekt) och
avgivas även från glödande metaller. Trots
ivrigt letande har man aldrig lyckats finna
en motsv. fri positiv laddning utan alltid
funnit den positiva elektriciteten intimt
bunden vid materien. Den positiva materiella
vätekärnan (väteionen) kan anses som
identisk med en elementarladdning positiv
elektricitet. Man anser atomerna (se Atom)
uppbyggda av en positiv kärna, som själv
ytterst får anses bestå av e. och vätekärnor,
omkretsad av elektroner. En positivt laddad
materiell partikel måste därför uppfattas som
en samling atomer, som förlorat en eller
flera e. Därför har laddningen av en e.
kunnat bestämmas genom att man iakttagit
och mätt laddningen hos både positivt och
negativt laddade småpartiklar, mikroskopiska
oljedroppar, som hållits svävande i ett
elektriskt fält. Dessa oljedroppars laddning, vare
sig positiv eller negativ, har av Millikan
befunnits alltid vara en heltalsmultipel av
4,774 X10"10 ESE. Förhållandet mellan
laddning och massa har bestämts till 1,77 X107 EME
per g, varav beräknas en massa omkr. av
väteatomen eller 9X10’28 g (jfr även
Rela-tivitetsteorien). — Litt.: Millikan, »The
electron» (1917; ty. övers. 1922); Siegbahn,
»Elektricitet, materia, energi» (1921). J. T.
Ele’ktron, en legering med låg spec. v.;
innehåller ung. 90 % magnesium, 5 % zink och
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
