Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektroterapi el. Elektrisk kur - Elektrum - Element - Elementar- el. Elementär - Elementaranalys - Elementarandar - Elementarart - Elementarfärger - Elementarkvantum - Elementarladdning - Elementarläroverk - Elementarmagnet - Elementär - Elemi - Elenchus - Eleolit - Eleolitsyenit - Eleonora av Akvitanien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
673
Elektrum—Eleonora
674
liga apparater och lämplig metod
motsvarade resultaten ej förväntningarna, och
elektriciteten föll åter i glömska bland läkarna.
Med Faradays upptäckt av
induktionsfeno-menen (1831) och den snart därpå följ,
konstruktionen av för medicinskt bruk lämpade
elektriska apparater vaknade åter ett
livligare intresse för e. Men ett rationellt och
på fysiologiska fakta grundat bruk av
elektriciteten vid sjukdomars behandling fanns
näppeligen före de berömda undersökningar,
som på 1840-talet gjordes av G. B. Duchenne
(se d. o.) över lokalisationen av den elektriska
strömmen vid dess användning på
människokroppen. Denne utmärkte läkare begagnade
sig huvudsaki. av induktionsströmmen. Genom
R. Rem a k (1815—65) kom den galvaniska
strömmen åter till heders. Numera brukas
bådadera inom medicinen; men
induktions-elektriciteten har en vidsträcktare
användning, bl. a. av det skälet, att de därtill
erforderliga apparaterna äro billigare.
Företrädesvis nyttjas dylik ström vid en mängd
sjukdomar i nerv- och muskelsystemet, i
synnerhet vid åtskilliga former av förlamning och
nervsmärta. Vid några av dessa sjukdomar har
elektriciteten jämväl ett stort diagnostiskt
värde (se Elektrodiagnostik). De
nästan samtidigt av d’A r s o n v a 1 och T e s 1 a
upptäckta elektriska strömmar, som utmärka
sig genom en utomordentlig frekvens och
spänning, ha tillfört e. uppmärksammade nya
metoder (jfr Teslast r ömmar). Deras
terapeutiska användning fordrar ett
invecklat instrumentarium. Den kan ske dels som
en allmän s. k. arsonvalisation, dels efter mera
lokal applikation på kroppsytan. Med den
allmänna arsonvalisationen åsyftar man att
inverka på blodtryck och ämnesomsättning,
ss. vid gikt, diabetes och neurasteni (särskilt
sömnlöshet). Dess inverkan på organismen har
dock knappast uppfyllt vad man först hoppats
och synes vara av övergående natur.
Elektrolytiska (se E 1 e k t r o 1 y s) och
gal-vanokaustiska metoder (se
Galvanopunk-t u r och K a u s t i k) ha fått vidsträckt
användning inom kirurgien vid borttagandet av
födelsemärken, mindre svulster o. dyl., för
att förbränna inflammatorisk vävnad, stilla
mindre blödningar m. m. Olika slags
elektriska strömmar användas i samband med
badbehandling (se Elektriskt ljusbad och
Hy droter ap i).
Slutligen böra nämnas elektrisk ljusterapi
(se L j u s t e r a p i) och röntgenstrålarnas (se
d. o.) omfattande användning inom
medicinen. Vissa elektriska strömmar ha ock
alltmer kommit till användning vid
värmebehandling, särskilt vid s. k. termopenetration
(se Värmebehandling). P. W. (I. H.)
Ele’ktrum, i naturen förekommande ljusgul
guld-silverlegering med över 20 % silver.
Eleme’nt (lat. eleme’ntum), grundämne,
grundbeståndsdel; de första (enklaste)
grun
derna av Läroämne, konst el. färdighet;
grunddrag; livssfär (någons rätta plats el. miljö).
1. Som term inom filosofien kvalitativt
enkelt urämne, varav tingen ytterst bestå.
Grekiska filosofiens lära om »de fyra
elementen» (eld, luft, vatten och jord)
härstammar från Empedokles; den upptogs av bl. a.
Platon och Aristoteles, vilken sistnämnde som
femte e. tilläde etern, medeltidens quinta
es-sentia (»femte grundämnet»; jfr K v i n t e
s-s e n s), som antogs vara av finare
beskaffenhet än övriga e. och genomtränga allt.
2. (Kem.) Enkelt ämne, grundämne; se
Atom, sp. 430.
3. (Fys.) Se Galvaniska element.
4. (Astron.) Se Banelement.
5. Värmeelement el. radiator i ett
central-uppvärmningssystem. Se Uppvärmning.
Elementär- el. Elementär (lat.
elemen-tärius), som hör till elementen (första
grunderna) av något; ursprunglig; osammansatt;
stark som en naturkraft.
Elementaranalys, se Kemisk analys.
Elementarandar, enl. medeltida folktro
andar, som dvaldes i och regerade de fyra
elementen; enl. den mystiska kabbalistiska filosofien
de personifierade elementen: g n o m e r
(jordandar), u n d i n e r (vattenandar), s y 1 f e r
(luftandar) och salamandrar (eldandar).
Elementarart, se Art.
Elementarfärger, se Färg.
Elementarkvantum, den minsta mängd
elektricitet, som kan existera. Se vidare Elektron.
Elementarladdning, se Elektron.
Elementarläroverk, från 1849 off. namn på
sådana svenska undervisningsanstalter, som i
kungl. stadgan 1 nov. 1878 fingo namnet
allmänna läroverk. Se Skolväsende.
Elementarmagnet, se M a g n e t i s m.
Elementär, se Elementar-,
Eleml, ett samlingsnamn på flera olika slag
av hartsartade produkter, väsentligen från
träd och buskar av fam. Burseraceae, förr
använda bl. a. som sårläkande medel, nu blott
som tillsats till vissa fernissor, som
härigenom bli mindre sköra.
Ele’nchus (grek. e’lenchos), lat., motbevis,
vederläggning.
Eleollt, se N e f e 1 i n.
Eleolitsyenlt, dets. som nefelinsyenit (se
S y e n i t).
Eleonora av Akvitanien, fransk,
sedan engelsk drottning (1122—1204), dotter till
Guiennes siste hertig, Vilhelm X. E. förde
genom sitt giftermål 1137 med Ludvig VII
av Frankrike Akvitanien (med Gascogne) och
Poitou under franska kronan, skildes 1152
från Ludvig och gifte sig s. å. med Henrik
Plantagenet, som 1154 blev konung i
England. E:s arvländer tillföllo då engelska
konungahuset. Under senare år deltog E. i sina
söners stämplingar mot Henrik II och hölls
därför i fångenskap ända till dennes död 1189.
Hon förde själv styrelsen under sonen Rikard
Lejonhjärtas korståg och fångenskap samt
del
VI. 22
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
