Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elinghem - Elins källa - Eliomys - Eliot, Charles William - Eliot, Edward Granville, earl av S:t Germains - Eliot, George (Mary Ann, Marian, Evans) - Eliot, sir John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
695
Elins källa—Eliot, J.
696
nu i Gotlands fornsal, Visby (dess
helgonskulpturer ha emellertid gått förlorade).
Kyrkoruinen konserverades 1923—25. E. L-k.
Elins källa, se Elin av Skövde.
Elfomys, se Trädgårdssovare.
Eliot [eTjat], Charles William,
amerikansk pedagog (1834—1926). Var 1858—63
lärare i matematik och kemi vid
Harvard-universitetet och dettas rektor (president)
1869—1909. Han åtnjöt enastående anseende
i Förenta staterna och övade stort inflytande
på det amerikanska skolväsendets reformering
i praktisk riktning. E. var unitarie, stödde
kraftigt president Wilsons politik och skrev
bl. a. »The religion of the future» (1909) och
»The road toward peace» (1915).
Eliot [eTjot], Edward Granville, earl
av S:t G e r m a i n s, se d. o.
Eliot [eTjot], George, författarnamn för
Mary Ann (M arian) Evans, engelsk
romanförfattarinna (1819 22/n—80 22/ia).
Hennes tidigare berättelser (särskilt »The mill on
the Floss») innehålla
många anspelningar
på hennes ungdomsår
i Warwickshire.
Religiösa inflytelser
saknades ej under denna
tid. Spår härav
finnas t. ex. i »Adam
Bede» (Dinah Morris).
Efter moderns död och
äldsta systerns
giftermål övertog hon
hushållet och utbildade
sig till en duktig
hus
moder, vilket hon förblev hela sitt liv. Hennes
starka intellektuella intressen gingo i kristlig
riktning, men detta ändrades under inflytande
av friare idéer. 1846 utgav hon anonymt en
övers, av Strauss’ »Leben Jesu». Efter
faderns död och en tids vila i Genève slog hon
sig 1850 ned i London och blev biträdande
redaktör för den radikala tidskriften
West-minster Review, vari John Stuart Mill och
Herbert Spencer voro medarbetare. Där blev
hon bekant med G. H. Lewes, och fr. o. m.
1854 levde de tillsammans i en förening,
vilken de själva betraktade som ett äktenskap.
Enl. engelsk lag kunde han icke skiljas från
sin första hustru, som var sinnesrubbad och
intagen på hospital. Efter en tids vistelse i
Weimar (Lewes’ Goethebiografi skulle just
publiceras) och Berlin slogo de sig ned i
London, och först nu, vid 37 års ålder, började
E. sitt egentliga författarskap (med »Amos
Barton», 1857, och andra korta berättelser
under titeln »Scenes of clerical life», 1858;
»En kärlekshistoria», 1867, »Bilder ur
engelska presters lif», 1888). Den lilla samlingen
gjorde en viss lycka, men först »Adam Bede»
(1859) placerade henne bland samtidens
förnämsta författare (sv. övers. 1861). S. å. kom
»The lifted veil» (»Den lyfta slöjan», följetong
i Aftonbladet 1880), 1860 en ny roman, »The
mill on the Floss» (»Qvarnen vid Floss», 1890)
och 1861 »Silas Marner» (sv. övers. 1861 och
1888). I romanerna hade hon givit realistiska
skildringar av engelskt samhällsliv och engelsk
natur. Under en resa i Italien fattade hon så
planen att skriva en stor roman med ämne
ur renässansens historia (»Romola», 1863; sv.
övers. 1887); den blev tung och ointressant.
Sedan följde en engelsk historisk roman,
»Felix Holt, the radical» (1866; »Felix Holt, eller
radikalen», 1867), samt dramat »The spanish
gypsy» (1868). 1872 avslutade hon
»Middle-march» (»Ur landsortslifvet», 1888—89), eh
omfångsrik skildring, på vilken hon arbetat
i flera år. Hennes skildringssätt började
emellertid bli alltmera didaktiskt och tungt
(»Daniel Deronda», en studie över judisk idealism,
1876; sv. övers. 1878). Lewes dog 1878, vilket
gjorde ett djupt intryck på henne. 1879 utgav
hon sin sista bok, »Impressions of
Theophras-tus Such», en samling smärre uppsatser. Hon
ingick 1880 äktenskap med en gammal vän,
J. W. Cross, och besökte i hans sällskap
Italien, där hon dog.
E. var en av 1800-talets mest betydande
romanförfattarinnor. Fastän född inom
samma tiotal år som Dickens och Thackeray,
tillhörde hon dock ett senare stadium i seklets
utveckling. Hennes världsåskådning är
anti-religiös-positivistisk, stilen brett beskrivande,
och med åren blev hennes framställning tung
och omständlig samt alltför didaktisk.
Intressantast äro hennes äldre romaner, som
giva levande skildringar ur engelskt
medelklassliv i småstäderna och på landet. Hon
äger verklighetssinne, fin psykologisk
uppfattning, omfattande sympati samt stark tro på
mänsklighetens framåtskridande (påverkad av
utvecklingsläran). Hennes svaghet ligger i
uppfinningen och kompositionen. Se Dowden,
»G. E.» (1878); Cross, »G. E:s life as related
in her letters and journals» (3 bd, 1885); H.
Westermarck, »G. E. och den engelska
naturalistiska romanen» (1894); L. Stephen, »G.
E.» (1902). J. M.*
Eliot [eTjøt], sir John, engelsk statsman
(1592—1632). Var 1614—29 medlem av
underhuset i alla då
sammanträdande
parlament (utom 1621),
ivrade för
parlamentets yttrandefrihet och
en protestantisk, mot
Spanien riktad
utrikespolitik, bröt 1625
med sin forne vän
Buckingham och blev
därefter
underhusoppositionens erkände
ledare i dess strid
mot Karl I:s
rege
ring. Efter ett skarpt tal mot Buckingham
10 maj 1626 insattes E. i Towern; det var
sista gången yttranden i parlamentet direkt
medfört fängelsestraff för talaren. Även
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
