Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelska litteraturen - III. Renässansen omkr. 1400—omkr. 1660 - IV. Drydens och Popes tidsålder omkr. 1660—omkr. 1740
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
801
Engelska litteraturen
802
Efter renässansens inbrott i Italien hade
förbindelserna mellan detta land och England
tilltagit. På det litterära området fingo dessa
förbindelser större betydelse först i Chaucers
mellersta period. Humanismen följde
renässansen i spåren och fick i England lysande
representanter i Colet, Thomas More (1478—
1535), författare till den berömda
statsroma-nen »Utopia», Erasmus av Rotterdam o. a.
I poesien stodo Wyatt (d. 1542) och Surrey
(d. 1547) under italienskt inflytande samt
senare den ridderlige sir Philip Sidney (1554—
86). Han författade bl. a. den första engelska
pastorala romanen, »Areadia». Även Edmund
Spenser (d. 1599) hör hit. Hans stora
ofullbordade epos, »The faerie queene», göt
riddar-romantik i allegorisk form och under olika
fiktiva gestalter och namn kring drottning
Elisabets person. Bland dramatikerna bygga
Christopher Marlowe (d. 1593) med »Doctor
Faustus» och »The jew of Malta» samt
Thomas Kyd (d. 1595?) med »The spanish tragedy»
vidare på den förut antydda grunden, fastän
med blodig och våldsam fantasi. Nästan
samtidigt för emellertid William Shakespeare
(1564—1616) på en gång det engelska dramat
upp på dess höjdpunkt. Bland hans största
dramer äro »Hamlet», »Macbeth» och »King
Lear». Tidigare sysslade han även med epik
(»Venus and Adonis», »Lucrece») samt
sonetter. Förmåga att individualisera, fin
människokännedom, rik och levande erfarenhet,
en genial förmåga att på nytt genomleva
skilda människoöden i dikten, en poetisk
diktion, som med samma lätthet finner det
finaste uttryck för idyll, lekande älvspel,
humor, het passion och mörk tragik, allt detta
höjer honom högt över föregångare lika väl
som efterföljare. Men å andra sidan är hans
dramatik naturligtvis tidsbetingad:
anakronismer, inkonsekvens i karakteristik, störande
stilmaner o. dyl. göra sig gällande. Det
sistnämnda härrörde särskilt från en samtida
litterär strömning, som efter John Lylys roman
»Euphues» (1579—80) fått namn av
euphuis-men och som är en avläggare av eller åtm.
en parallellföreteelse till den s. k.
gongoris-men, en spansk litterär stilriktning,
kännetecknad av tillkrånglat, omskrivande och
onaturligt uttryckssätt, fantastiska idéer och
hopade liknelser. — Varaktigare betydelse än
»Euphues» för engelsk prosa fick Richard
Hoo-kers (d. 1600) »Laws of ecclesiasticall politie».
Efter Shakespeare — eller nästan samtidigt
med honom — sjönk dramat. En efterskörd,
som ännu är ganska högtstående, betecknas
av Ben Jonson (d. 1637) med t. ex. »The
alchemist», »Every man in his humcur» etc.
samt författarfirman Beaumont-Fletcher. Den
förre var emellertid utpräglad didaktiker, de
senare sedeskildrare av en lättare typ, i
överensstämmelse med den motsättning i det
engelska samhället, som slutade i en våldsam
kraftmätning mellan »rundhuvuden» och
»kavaljerer» och Karl I:s avrättning 1649.
Puritaner
Ord, som saknas under
nas seger stängde teatrarna och snöpte
lyriken, som då företräddes bl. a. av John Donnes
(d. 1631) sensuella, metafysiska eller satiriska
diktning. Ur kampårens och revolutionens
smältugn framgick emellertid e:s största epos,
John Miltons (1608—74) »Paradise lost», som
snarast ofrivilligt fyllde historien om
änglarnas och människans fall med den
promethei-ska själens trots, erövrarkynne och
obrutenhet i nederlaget. Dikten daterade sig från
revolutionens jäsningsår, men när den utkom
(1667), hade redan restaurationen (1660) under
flera år sökt taga hämnd på puritanismen
genom katolicerande tendenser eller libertinism.
IV. Drydens och Popes tidsålder omkr.
1660—omkr. 1740. Rationalismens traditioner
från Francis Bacon (d. 1626), Thomas Hobbes
(d. 1679) och John Locke (d. 1704) började nu
göra sig gällande genom en intellektualisering
av litteraturen. Det yttre kännemärket härpå
blev den långa rad av kritiker och estetiska
teoretiker, vilken inleddes med John Dryden
(1631—1700). Denne har annars sin största
betydelse inom dramat, som nu hastigt
åter-uppblomstrade, mindre i anknytning till
inhemska traditioner än till dåtida fransk teater
(Racine, Corneille, Molière). Därom vittnar
såväl Drydens som William Wycherleys (d.
1715) och William Congreves (d. 1729)
dramatik med avseende på struktur, form och
ämnesval. Ur innehållets synpunkt betyder
restaurationsdramat en stark reaktion mot
den puritanska moralens tvång, som det blev
en av tidens första uppgifter att förlöjliga (i
Samuel Butler d. ä:s komiska epos
»Hudi-bras», 1663 ff.). De båda antydda motsatserna
skärptes ånyo, den åldrande Milton blev
strängare (i »Paradise regained» och
»Sam-son»), allteftersom den allmänna sorglösheten
tilltog, och överbjöds i etisk renhetsiver och
asketisk livssyn ytterligare av John Bunyan
(1628—88) i »The pilgrim’s progress» (1678 ff.).
»Den ärorika revolutionen» 1689 betydde en
samhällssyntes, vilken fann uttryck i sådana
litterära personligheter som Addison (d. 1719)
och Steele (d. 1729). Deras berömda tidskrifter
The Tatler och The Spectator äro mildare
uppfostrande, fastän deras mål är etisk fostran, och
de ha mera förståelse för det mänskliga. De
avse att skapa snarare den etiskt-socialt
kännande gentlemannen än den religiöse
medborgaren. Skärpt rationalism och franskt
inflytande prägla Alex. Popes (d. 1744) kritiska
och litterära verksamhet. Hans »Essay on
man» och »Essay on criticism» äro viktiga
faktorer i europeisk litteratur och populärt
tänkande, och »The rape of the lock» hävdar
väl sin plats bredvid ett årh:s komiska
hjälteepik, från Tassonis »La secchia rapita» till
Boileaus »Le lutrin». Ännu vassare slipade
samhällskritikern Jonathan Swift (d. 1745)
sin satir. Hans stolta och sensitiva natur och
rationalistiska läggning bragte till mognad
ett människoförakt, som i sitt litterära
uttryck (»Gulliver’s traveis», 1726) står oupp-
E, torde sökas under Ä. VI. 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
