Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelska litteraturen - IV. Drydens och Popes tidsålder omkr. 1660—omkr. 1740 - V. Den Johnsonska eran omkr. 1740—omkr. 1780 - VI. Romantiken omkr. 1780—omkr. 1830
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
803
Engelska litteraturen
804
hunnet i suveränitet. Tidens olika
brytningar mellan gammal och ny samhällsform,
rationalism och uppenbarelsetro o. s. v. kommo
än mera pregnant till synes hos den
mångsidige Daniel Defoe (d. 1731). Politiska
pamfletter, romaner (»Robinson Crusoe», 1719),
reseskildringar, skrifter i religiösa spörsmål, om
vidskepelse o. dyl. flödade ur hans penna i
förvirrande mångfald, under det att hans yttre
liv växlade från köpmannens och fabrikörens
till tjänstemannens, yrkespolitikerns,
redaktörens, resandens och bankruttörens. Hans
och Swifts realistiska framställningssätt fick
den största betydelse för den egentliga
romanens uppkomst och utveckling. Periodens
karaktär av ordnande och genomarbetande
snarare än nyskapande och vägbrytande
under-strykes ytterligare genom raden av klassiska
översättningar från latin och grekiska, vilka
på sin tid gjorde Dryden och Pope så berömda.
V. Den Johnsonska eran omkr. 17 40—
omkr. 1780. Omkr. 1740 inträder ett viktigt
skede framför allt i romanens historia. Från
renässansen (Nash, Greene) hade man ärvt en
tradition, som sysslade med äventyrare, bovar
och den undre världen över huvud. I dessa
spår hade sedan Defoe fortsatt (»Captain
Sing-leton», »Roxana», »Moll Flanders»). Nu fick
emellertid det borgerliga livet en skildrare i
Samuel Richardson (d. 1761) med de berömda
romanerna »Pamela», »Clarissa Harlowe» och
»Sir Charles Grandison». Han var väl den
förste engelske romanförfattare — utom möjl.
Defoe —, som tilltvang sig nästan hela
nationens uppmärksamhet och intresse för de
gestalter han skapade. Hans moraliserande
— även han ville liksom Addison och Steele
uppfostra — och känslosamhet fingo sålunda
en utomordentlig resonans och verkan. Han
var en för sin tid märklig kvinnopsykolog och
har som sådan inspirerat den kvinnliga
romanskrivningen (Fanny Burney, Jane Austen).
Genom sin sentimentalitet och feminina
livssyn verkade han eggande på Henry Fielding
(d. 1754), vars »Joseph Andrews» blev en
parodi på »Pamela». Mindre karikatyrartad
och sundare framstår Fieldings animalism i
hans huvudverk, »Tom Jones», som knappast
ger Richardsons alster efter i betydelse för
den engelska romanens historia. Med Fielding
är Tobias Smollett (d. 1771) besläktad, men
han saknar den förres intresse för personer och
karaktärer. Hans romaner »Roderick
Random», »Peregrine Pickle» och »Humphry
Clin-ker» innehålla mycken grov och våldsam
situationskomik och ha senare påverkat t. ex.
Marryat och Dickens. Ett slags syntes av
Richardsons sentimentalitet och Smolletts
plumphet bildar Laurenee Sterne (d. 1768), vars
berömda »Sentimental journey» och »Tristram
Shandy» genom bisarreri och skenbar
regellöshet förebåda och starkt inverka på
romantiken. Så gör också i viss mening Oliver
Gold-smiths (d. 1774) idylliska roman »The vicar
of Wakefield». Hela perioden namnges och
överskyggas av Samuel Johnsons (d. 1784)
kraftfulla personlighet. Hans betydelse som
tidskriftsredaktör (The Rambler),
språkren-sare (»Johnson’s dictionary») och essäist har
varit mycket stor. Som litterärt orakel
kvarstår han ännu i ganska stor utsträckning
för våra dagars engelsmän, vilka alltjämt
umgås förtroligt med honom i James Boswells
(d. 1795) naiva men på samma gång intima
och levande biografi.
VI. Romantiken omkr. 1780—omkr. 1830.
Redan under förra hälften av 1700-talet hade
man kunnat iakttaga vissa företeelser inom
e., som ej stodo i samklang med då rådande
smak. Genom James Thomson d. ä. (1700—
48) fann sinnet för naturen uttryck i
diktningen, fastän detta ännu ej skedde fullt
spontant utan förrådde den tidigare
kammarlyrikens läroboksaktiga torrhet (»The seasons»,
1726—30). På samma sätt började känsla och
lidelse kräva en plats i poesien hos Edward
Young (1683—1765) såväl teoretiskt (»On
original composition», 1759) som praktiskt
(»Night thoughts», 1742—45), ehuru hans
patos var mera deklamatoriskt än buret av
stark känsla. Båda exploaterade Milton i stor
utsträckning. Friska källflöden bröto fram
från folkpoesien, när biskop Percy
publicerade sina samlingar av medeltida ballader och
visor 1765, och känslosamheten slog ut i full
blom under intrycket av skotten James
Mac-phersons »Ossian» (1760—63), som skulle
representera de gamla kelternas diktning. Dessa
melankoliska rytmer ur ett dunkelt folks
dimmiga forntid i ett töcknigt land bröto den
enbart förnuftsbestämda litteraturens
herravälde ej blott i England utan, i hela Europa.
Skräckelementet, som även kom att ingå i
den nya rörelsen, daterade sig från Horace
Walpoles roman »The castle of Otranto»
(1764). Sedan marken sålunda var väl
förberedd, inställde sig snart romantikens
förelöpare. Den milde William Cowper (d. 1800)
och den lantlige George Crabbe (d. 1832) stodo
mera på det förgångnas mark. Skotten Robert
Burns (1759—96) skapade däremot ny
folkpoesi ur den gamla och hämtade omedelbar
inspiration i vinet och kärleken, hos naturen
och kvinnan. William Blake (1757—1827) blev
visionär och mystiker, lyssnande till röster
från andevärlden, på samma gång som han
tolkade solig idyll och knoppande barnasjäl
eller, inspirerad av revolutionen, välvde om
världen och universum i blod och brand i
profetiska epos. Som revolutionärer under
inflytande av händelserna i Frankrike framträdde
också den egentliga romantikens tre första
skalder. William Wordsworth (1770—1850)
levde sig in i naturens vardag lika väl som
dess högtid och visade, att poesiens språk ej
var ett annat än livets. Samuel Taylor
Cole-ridge (1772—1834) ägde Burns’ sinne för
folkdiktningen men var på samma gång en
sökande ande med dragning åt det mystiska
och övernaturliga. Hans »The ancient
mari
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
