Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelska litteraturen - VI. Romantiken omkr. 1780—omkr. 1830 - VII. Borgardömet omkr. 1830—omkr. 1850
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
805
Engelska litteraturen
806
ner» och »Kubla Khan» tillhöra den tidiga
romantikens finaste produkter. Tills, m. den
borgerlige Rob. Southey (1774—1843), bekant
genom sin medeltidshistoriska eller exotiska
epik, bildade de s j ö s k o 1 a n (se d. o.), så
benämnd efter distriktet kring de natursköna
sjöarna i n. v. England, där de bodde långa
tider. Som deras parallell inom prosan
framstod Walter Scott (1771—1832; även epiker)
med sina historiska romaner, där medeltida
tornerspel och troskamp, ridderlig
kvinnodyrkan och rövarliv växlade i brokig följd. Som
översättare av Bürgers »Lenore» m. m. blev
han en förmedlare av tysk romantik i
England. Med dessa fyra huvudromantiker som
bakgrund flammade tre meteorer upp med
kort bana men intensiv ljusstyrka. George
Noel Gordon, lord Byron (1788—1824), ger i
sin diktning en mosaik av romantiska
element: werthersk världssmärta,
individualistiskt frihetsbegär, exotism, bitter ironi,
böjelse för skräckstämningen och brottsligheten
i ämnesval och behandling. Percy Bysshe
Shelley (1792—1822) är ej fri från ”detta
senare men har tillika en metafysisk-panteistisk
läggning, varjämte han behärskas av
revolutionens broderskaps- och toleransidéer. Hos
John Keats slutligen (1795-—1821) finner man
som huvudelement antikens skönhetslängtan
och skönhetsberusning jämte romantikens
mystik och månskensstämning samt dess sinne
för det fasansfulla. Utanför romantikens ram
faller tidens förnämsta namn inom prosan.
Jane Austen (1775—1817) skrev i lantlig
avskildhet skildringar av landsortsliv och
lands-ortstyper, som hon intimt kände och tecknade
med ett fint ironiskt småleende på läpparna.
I sin konst är hon snarast en föregångare
till realismen. Den för romantiken
egendomliga skräckromanen företräddes av Ann
Rad-cliffe och M. G. Lewis, medan Charles Lamb,
William Hazlitt och Th. De Quincey efter
Coleridge äro rörelsens förnämsta essäister.
Periodens filosofiska geni var otvivelaktigt
den sistnämnde, ehuru han även här präglas
av brustenhet och fragmentariskt skapande.
VII. Borgardömet omkr. 1830—omkr. 1850.
Scotts död 1832 anses beteckna
romantikens slut i England. Ännu levde dock dess
tre främsta representanter (Coleridge, d. 1834,
Southey, d. 1843, Wordsworth, d. 1850), och de
nya männen kring 1830 började som
romantiker. Bulwer skrev en Wertherroman
(»Falkland», 1827); även Byrons mentalitet och
diktning ha starkt påverkat honom
(»Pel-ham», 1828) och Disraeli (»Vivian Grey»,
1826, »Venetia», 1837). R. Brownings
deklamatoriska blottande av sina föregivna »själsliga
avgrunder» i »Pauline» (1833) samt hans
Faustdrama »Paracelsus» (1835) liksom
Elizabeth Brownings ballader fortsätta även
romantiken. På det religiösa området började
rent av först nu (omkr. 1833) de romantiska
idéerna göra sig gällande i den s. k.
Oxford-rörelsen med dess återgång till medeltida
ideal, som slutligen förde dess förnämste
representant, kardinal Newman (1801—90), i den
katolska kyrkans sköte (1845).
Tills vidare levde också Alfred, lord
Tenny-son, närmast helt i den romantiska skolans
ämneskretsar. Som Keats’ arvtagare
fördjupade han sig i grekernas skönhetsvärld för att
senare finna sitt egentliga fält inom
Artus-sagans område. Böjelsen för skräckelementet
förnekade sig aldrig hos Dickens ens mot
slutet av hans bana, och känslosamheten
spelade hos honom och Thackeray en alltför stor
roll. Den historiska romanen odlades i Scotts
efterföljelse av Bulwer, Dickens, Disraeli och
Thackeray, och exotismen fann åtm. intresse
hos Disraeli (»Tancred», 1847). I övrigt
anknöt romanen vid äldre förebilder (Fielding,
Smollett, Richardson) och blev realistisk. Högst
nådde här Dickens (särskilt i »David
Copper-field», 1849—50).
Som en nära nog genomgående försenad
romantiker framstår Thomas Carlyle (1795—
1881), i praktiken ytterlig individualist. Han
nyupptäckte den tyska romantiken, anknöt
vid Coleridges sociala idéer och såg samhällets
räddning ur klasskampen i en återgång till
medeltidens (enl. vad han trodde)
patriarka-liska förhållande mellan rik och fattig. På
hans idéer grundade det »unga England» med
Disraeli i spetsen sina strävanden att förlika
de »två nationerna», aristokratien och
demokratien, »normanderna» och »saxarna»
(Disra-elis »Sybil or the two nations», 1845).
Det, som huvudsaki. kom att behärska denna
period även inom litteraturen, var näml,
de sociala problemen. Industrialismen hade
först blomstrat upp i England och skapat
ett proletariat, som ej i längden kunde
negligeras. Parlamentsreformen 1832 och
fattig-vårdslagstiftningen 1834 skärpte
missförhållandena i st. f. att mildra dem. Väckt till
liv av franska revolutionen, hade den sociala
romanen redan hos William Godwin (1756—
1836; »Caleb Williams», 1794) tagit sig an de
betryckta i samhället. Med Charles Dickens
(1812—70), Charles Kingsley (1819—75) och
mrs Gaskell (1810—65) bröt en framgångsrik
litterär reformpropaganda in, som på några
årtionden åstadkom en väsentligt annan
social bild i England. Inom poesien vunno
dessa humanitära strävanden hos Th. Hood
(1799—1845; »The song of the shirt», 1843}
och mrs Browning (»The cry of the children»)
internationellt berömda uttryck. Även
revolutionens kamp mot privilegierat klassväsen
fick nu i England representanter i t. ex.
Thackeray (d. 1863), som gärna målade
bördsadelns fel och brister (»Vanity fair», 1847—
48), o. a. Trots dessa förbindelser med
romantiken var emellertid periodens kärna
borgerlig, vilket tog sig så abstrakta uttryck som
Harriet Martineaus »Illustrations of political
economy» och dylika nationalekonomiska
uppsatser i novellform. Thackerays människoideal
var borgerligt (Amelia, Dobbin i »Vanity
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
