Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelska litteraturen - VII. Borgardömet omkr. 1830—omkr. 1850 - VIII. Utvecklingslärans skede omkr. 1850—omkr. 1880 - IX. Pessimismen omkr. 1880—omkr. 1900
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
807
Engelska litteraturen
808
fair»), och den mångfrestande Bulwer-Lytton
gav fullödigt uttryck åt borgardömet i
romanen »The Caxtons» (1849) etc. fram emot
århundradets mitt.
VIII. Utvecklingslärans skede omkr. 1850
—omkr. 1880. De idéer, som skulle bringa
nytt liv i litteraturen efter seklets mitt,
förbereddes tidigt. Comtes positivism började
redan på 1830-talet sippra in i England och
vann anhängare genom miss Martineau
(»Positive philosophy», 1853), The Westminster
Review (John Stuart Mill, Herbert Spencer
m. fl.) och George Eliot, som öppnade sin
litterära bana med en tolkning av Strauss’ »Leben
Jesu» (1846). Den viktigaste tilldragelsen var
dock publiceringen av Darwins »Origin of
species» (1859), som gav impulser inom
litteraturen åt George Eliot samt ännu mer George
Meredith (1828—1909) och Samuel Butler
(1835—1902). Den sistnämnde är likväl av
större betydelse ur en annan synpunkt.
Under den föregående perioden hade
borgardömet växt sig starkt, satt sin prägel på
samhället i allm. och genomdrivit sina ideal. Det
fick nu en förbittrad kritiker i Butler, som
genom sina berömda utopiska romaner
»Ere-whon» (1872) och »Erewhon revisited» samt
den självbiografiska »The way of all flesh»
satiriserade främst det borgerliga samhällets
grundval, familjen, men även religionen,
vetenskapen o. a. Själv låg han i strid med
Darwin och hävdade emot denne ej utan
framgång vissa evolutionsteorier. Den mest
utpräglade evolutionisten i litteraturen var
dock Meredith, som särskilt tillämpade
läran på människans andliga utveckling.
Därvid nådde han som psykolog mycket nögt
(»The egoist», »Diana of the crossways»). För
kvinnoemancipationen kommo hans, G. Eliots
(1819—80) och Charlotte Brontes (1816—55)
böcker att betyda mycket. Den sistnämndas
»Jane Eyre» reste krav på kvinnans rättighet
att säga sin kärlek fritt ut och väckte därmed
stor ovilja. Tennyson (1809—92) fortsatte nu
närmast i den förut inslagna riktningen.
Något av - det, som rörde sig i tiden, kom dock
till synes t. ex. i hans »The princess» (1847;
kvinnoemancipationen) eller »In memoriam»
(1850; brytningarna mellan religion och
vetenskap). Browning utvecklade sig till periodens
djupsinnigaste och störste psykolog, mest
pregnant framträdande i den väldiga diktcykeln
»The ring and the book» (1865). De ärvda
borgerliga traditionerna förtätades i Coventry
Patmores (1823—96) stora episka lovsång till
äktenskapet och den husliga dygden, »The
angel in the house» (1854 ff.). Av annat
kynne voro prerafaeliterna, eg. en målarskola
men även av betydelse inom diktningen. De
saknade ej anknytningar till
Oxfordrörel-sen och Brownings tidigaste period, voro i
alla händelser romantiker med romantikens
intresse för det förflutna. Genom sin
este-tiskt-teoretiske förkämpe John Ruskin stodo
de i förbindelse med Carlyles sociala
förkun
nelse. Rörelsens ledare, Dante Gabriel
Ros-setti (1828—82), skrev tungt sensuella dikter
med inslag av mysticism samt av en starkt
esteticerande art. Detta framträder än
skarpare hos Charles Algernon Swinburne (1837—
1909), som blev ouppnådd formvirtuos, vare
sig han skrev naturlyrik, antikiserande
drama eller erotiska dikter. William Morris
(1834—96) kastade sig över den
forngerman-ska litteraturen och gav moderniserad form
åt dess värld och vimmel av gestalter.
Prera-faeliternas diktning bar ofta spår av de
revolutionära strömningar, som levde kvar i
Europa efter februarirevolutionen 1848.
IX. Pessimismen omkr. 1880—omkr. 1900.
Positivismen och utvecklingsläran hade
ledsagats av ökad energi och friskare liv i
litteraturen. De förorsakade å ena sidan
avkrist-ning men framkallade i början föga konflikt
inom det ortodoxa lägret självt. Med tiden
ändrades detta. De, för vilka t. ex.
naturvetenskapen varit en ny religion, funno, att
den ej löst tillvarons alla problem, vilket man
först hoppats. Efter den första samlande
stridsstämningen greps ortodoxien av religiösa
tvivel genom Comtes och Darwins läror. Detta
åstadkom en allvarlig störning i den själsliga
balansen å ömse håll, pessimism,
dådlöshets-stämning och upplösningstendenser. Redan
Matthew Arnolds (1822—88) litterära
verksamhet hade burit prägel härav. Han följdes i
spåren av Walter Pater (1839—94), vars roman
»Marius the epicurean» röjer en dådlös
esteti-serande livsuppfattning. Oscar Wilde (1854—
1900) knöt an här (men även vid fransk
symbolism). Th. Hardy (f. 1840) skrev nu
sina pessimistiska skildringar, som kulminerade
i den dystra »Jude the obscure» (1895). Den
engelska romanen hade dittills tagit föga
intryck utifrån. Nu kommo starka impulser från
ryssar, fransmän och skandinaver.
Anglo-ame-rikanen Henry James (1843—1916) studerade
framför allt Turgenjev, men även Dostojevskij
och Tolstoj gjorde sig småningom gällande i
England såväl till form som till åskådning.
George Moore (f. 1852) lärde under Zola själv
och skrev länge pessimistiska romaner i
naturalistisk eller realistisk anda. Han greps sedan
av den irländska rörelsen (se sp. 809). Jämte
honom voro George Gissing (1857—1903) och
Hubert Crackanthorpe (1865—96) de mest
betydande pessimistiska naturalisterna i fransk
efterföljelse. I poesien tog tidens förtvivlan
sitt pregnantaste uttryck i James Thomson
d. y:s (1834—82) »The city of dreadful night»
(1870—74) och Arthur O’Shaughnessys (1844
—81) diktning, medan Francis Thompson (1859
—1907) klamrade sig fast vid tron (»The hound
of heaven», 1908) men slöt sitt liv i tragik
som de förra. Av ett våldsamt kynne var John
Davidson (självmord 1909), skedets största
diktarbegåvning, både evolutionist och
evolu-tionismens bekämpare men framför allt — trots
sin protest — inspirerad av Nietzsche, vars
filosofi han sökte att självständigt omforma.
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
