Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelska sjukan (skärvan, riset, ältan) - Engelska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
813
Engelska språket
814
deformering. De viktigaste av dessa symtom
äro uppmjukning av bakhuvudet
(craniota-bes), uppdrivningar på övergången mellan
revbenens brosk och ben (rosenkrans),
missbildning av bröstkorgen och av bäckenet,
krök-ning av ryggraden, uppdrivningar av lederna,
krökningar av benen o. s. v.
Tandsprick-ningen blir vanl. försenad och oregelbunden.
I lindriga fall gå skelettsymtomen tillbaka,
i svåra uppkomma bestående missbildningar
(»hjulben» och »koben», puckel,
bäckenförträngning m. m.). Ibland uppstår benskörhet
med lätt uppkommande benbrott. Bland
allvarsamma komplikationer märkes framför allt
lunginflammation.
Sjukdomens yttersta orsak är okänd.
Sannolikt kunna olika orsaker framkalla
rubbningen i kalkomsättningen, trol. via den s. k.
inre sekretionen. Vissa barn, särskilt för
tidigt födda och tvillingar, visa en utpräglad
disposition för e. och angripas ofta även vid
naturlig uppfödning. I vissa familjer synes
dispositionen för sjukdomen gå i arv. Genom
de senaste årens forskning känner man vissa
omständigheter av betydelse för e:s uppkomst.
Bland dem märkas dels dålig hygien, särskilt
brist på ljus, dels olämplig näring.
Beträffande denna senare gynnas uppkomsten av e.
såväl av övergödning, särskilt med för stor
mängd komjölk, som ock av olämpligt
sammansatt näring, i vilken saknas någon
anti-rachitisk faktor, som möjl. är av vitaminnatur.
Även födans kalk- och fosforhalt, ev. ock dess
syre- och basförhållanden, spelar möjl. en roll.
Sjukdomen är föremål för mycken övertro
och behandlas i stor utsträckning av
kvacksalvare, i synnerhet med allehanda
smörjkurer. Genom lämplig vård och uppfödning kan
e. förekommas, i varje fall i sina svårare
former. Av vikt därvidlag äro uppfödning vid
bröstet samt god hygien med ljus och luft
samt vid känd disposition (för tidigt födda
barn) tidig behandling med lämplig diet,
fiskleverolja, ev. ljusbehandling (kvartslampa).
Samma behandling ägnas den utbrutna
sjukdomen; vid bestående missbildningar
kirur-gisk-ortopedisk behandling. Jfr Barndiet,
Fiskleverolja, Kvartslampa och
Vitaminer. A. Ln.
Engelska språket har utvecklats ur
väst-germanska dialekter, talade av de
germanstammar, som på 400- och 500-talet e. Kr.
överflyttade till Britannien och lade under
sig större delen av ön ända till Forthviken
i Skottland (se Angelsaxer och
England, historia). Dess historia kan följas från
slutet av 600-talet och delas i tre perioder:
fornengelskan eller angelsaxiskan, m
e-delengelskan och nyengelskan.
Gränsen mellan forn- och medelengelska
sättes omkr. 1100, mellan medel- och nyengelska
omkr. 1500.
Fornengelskan står på ett
ålderdomligt stadium. De gamla ändelsevokalerna äro
i det hela väl bevarade (jfr fneng. möna, sunu,
sunne med meng. mone, sune, sunne, neng.
moon, son, sun). Härmed sammanhänger ett
rikt utbildat böjningssystem. Ordförrådet är
alldeles övervägande germanskt. Främmande
ord äro mest av latinskt ursprung. Mycket
fåtaliga äro de keltiska (kymriska) lånorden.
De flesta ortnamnen äro germanska; blott
flodnamnen äro övervägande keltiska. Vissa
särdrag skilja fornengelskan från andra
germanska språk. Så ha ai, au blivit ä, resp, éa
(fneng. bän, réad mot ty. Bein, isl. raudr, röd).
Diftonger ha utvecklats i stor utsträckning,
som i fneng. eahta, åtta, eorde, jord, heofon,
himmel. — Inom fornengelskan urskiljas tre
dialektgrupper, motsv. de dialekter, som
talades av de tre i erövringen deltagande
stammarna, angler, saxare och jutar: 1) De
ang-1 i s k a, som talades i n. och mellersta
England och sönderfalla i a) de n o r d h u
mb-r i s k a och b) de sydhumbriska, bland
vilka särskilt märkas merciska och ö s
t-angliska. Anglerna och deras språk ha
givit England och dess språk deras namn.
Huvuddelen av den bevarade angliska
litteraturen förskriver sig från Northumbrien. 2) De
sax i sk a, som talades i s. England utom
Kent. Av dessa är västsaxiskan
viktigast. På denna är större delen av den fneng.
prosalitteraturen skriven, och den urspr.
angliska poesien är bevarad nästan blott i
väst-saxisk bearbetning. Västsaxiskan kan anses
som den senare fornengelskans riksspråk.
3) De k e n t i s k a, jutarnas språk, litterärt
de minst betydande.
Medelengelskan. De medelengelska
dialekterna äro direkta fortsättningar av de
fornengelska, men motsättningen mellan
nord-oeh sydhumbriska skärpes, skillnaden mellan
saxiska och kentiska utjämnas. De meng.
dialekterna delas därför i nordengelska,
mellanengelska (Midland) och s y
d-engelska. I nordengelskan bevaras fneng.
ä, medan det i övriga dialekter blir ö (jfr
stone med nordeng. stane, fneng. stän).
Ändeisen för 3:e pers. sing. presens av verb är
-(e)s mot övriga dialekters -eth. Under denna
period utvecklas språket alltmer i riktning
mot det nuv. Nordengelskan förändras
snabbare än övriga dialekter; konservativast äro
de sydengelska. Diftongerna övergå till enkla
vokaler, t. ex. fneng. rèad, eorde bli meng.
red, erthe. A andra sidan utvecklas nya
diftonger, som i meng. day, wey av fneng. dæg,
weg. Böjningssystemet undergår en
genomgripande förenkling och har vid periodens slut
väsentligen samma skick som nu.
Substantiven få allmänt i gen. sing. och i plur.
ändeisen -es. Känslan för substantivets genus
försvinner alltmer; neutrum blir realgenus.
I syntaktiskt hänseende märkas en
bestämdare ordställning och ökat bruk av
preposi-tioner: genitiven bildad med prepositionen of
utvecklar sig i medelengelsk tid.
Stora förändringar skedde i ordförrådets
sammansättning. Massor av lånord
ström
Ord, som saknas under E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
