Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engeströmska samlingen - Enghien - Enghien, hertig av - Enghien-les-Bains - Engidu - England - Kyrkliga förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
839
Enghien—England
840
Louis Antoine Henri de
Bourbon, hertig av
Enghien.
ströms bibliothek», h. 1—4 (1809—24; delvis
utg. av P. A. Wallmark). Jfr uppsats av S.
Hildebrand (i Nordisk tidskrift för bok- och
biblioteksväsen, årg. 1919). H. B-n.*
Enghien [ägä’], stad i belg. prov. Hainaut,
28 km s. v. om Bryssel; 4,807 inv. (1926).
Tillverkning av spetsar och linnevävnader.
Slott, tillhörigt hertigen av Arenberg.
Enghien [ägä’], hertig av, fransk titel, som
bars inom huset Condé (se d. o.), i det att
huvudmannens (»Monsieur le prince») äldste
son kallades hertig av E. el. »Monsieur le
duc». Mest kända
bärare av titeln äro den,
som sedan blev känd
som den store Condé,
samt ättens siste
manlige medlem (son till
L. H. J. av Condé; se
d. o.), Louis
Antoine Henri de
Bourbon, hertig av
E. (1772—1804). Han
emigrerade 1789 och
utmärkte sig 1796—99
som chef för
avantgardet i farfaderns
emigranthär men bodde
efter 1801
tillbakadra
get i Ettenheim i Baden. Bonaparte ansåg
utan grund E. inblandad i Cadoudals (se
d. o.) sammansvärjning och lät på
tillstyrkan av bl. a. Talleyrand och Fouché under
kränkning av folkrätten genom franska
soldater häkta E. i Ettenheim 15 mars 1804.
Denne fördes över Strassburg octh Paris till
Vincennes. Ehuru Bonaparte kommit på det
klara med E:s oskuld i fråga om
sammansvärjningen, lät han, trots sin gemål
Joséphi-nes förböner, förelägga Murat förslag på
personer att utses till medlemmar av en
krigsrätt över E., med tillägg, att han icke
tvivlade på att denna skulle fälla en dödsdom.
Rätten sammanträdde i Vincennes; dess ordf.,
general Hulin, sökte bevilja E:s anhållan om
sammanträffande med Bonaparte, men detta
förhindrades av gendarmerichefen Savary. E.,
som blott erkänt sig åtnjuta underhåll av
England samt beredd att åter strida mot
revolutionens Frankrike, dömdes efter en
summarisk och olaglig rättsprocedur till döden.
Savary skyndade att inom en halv timme
därefter låta arkebusera E. i Vincennes’
slottsgrav kl. 3 f. m. 21 mars 1804, varefter denne
begrovs i en redan på förhand uppkastad grav.
E:s öde väckte oerhörd förbittring i Europa,
ej minst hos Gustav IV Adolf (jfr H. Lundh,
»Gustav IV Adolf och Sveriges utrikespolitik
1801—1804», 1926), och påskyndade utbrottet
av 3:e koalitionens krig mot Frankrike.
Bevingat blev uttrycket, att mordet på E. var
»värre än ett brott, det var en dumhet». Efter
restaurationen fördes E:s kvarlevor till
Vincennes’ slottskapell. Hans brevväxling är utg.
av greve Boulay de la Meurthe (4 bd, 1904
—13). Jfr H. Welschinger, »Le duc d’E.» (1888)
och »Le duc d’E., 1’enlèvement d’Ettenheim et
1’exécution de Vincennes» (1913). B. H-d.
Enghien-les-Bains [ägä’-lä-bä’], badort i fr.
dep. Seine-et-Oise, nära Seine, 12 km n. om
Paris; 8,418 inv. (1921). Nio kalla
svavelkällor. Kapplöpningsbana.
Engidu, se Gilgamesjeposet.
England, s. ö. huvuddelen av riket
Storbritannien och Nordirland; sammanföres
administrativt med Wales (England and
W a 1 e s), som även ofta inräknas i E. I denna
vidsträcktare bemärkelse omfattar E. hela
s. och större huvuddelen av ön Storbritannien;
gränsen mot Skottland går från Solwayviken
på västsidan av ön i n. ö. riktning över
Che-viot hills, följer ett stycke floden Tweed och
når havet strax n. om staden Berwick. E. är
riket Storbritanniens historiska kärna (se
nedan), och namnet E. nyttjas politiskt ofta
som beteckning för riket i dess helhet
(»Englands välde», »engelska kolonier» i st. f. de
riktigare »Brittiska väldet», »brittiska
kolonier»). Arealen är 131,756 kvkm, med Wales
151,092 kvkm; ön Man och Normandiska öarna
räknas administrativt icke till E.
Folkmängden var 35,681,019 pers. 1921. — Om E:s
naturbeskaffenhet, befolkningsförhållanden m. m.
se Storbritannien. A. B-n.
E:s kyrkliga förhållanden äro mer
invecklade än något annat europeiskt lands. Här
må blott de närvarande förhållandena
angivas; om den historiska utveckling, som fört
till dessa, se art. om Episkopalkyrkan,
Independenter, Puritaner och om
de olika sekterna.
I. Stats- eller episkopalkyrkan
(»The established church of E.», »The catholic
church of E.», »The anglican church»). Då
officiell kyrklig statistik saknas, kunna icke
några exakta siffror angivas. 1915
beräknades sittplatserna i statskyrkans
gudstjänstbyggnader till 7,307,118 och i frikyrkornas
till 8,116,144. Av vigslarna 1924 förrättades
57,8 % enl. statskyrkoritus. Antalet (för
vigselförrättning) inregistrerade kyrkor och
kapell, tillhörande statskyrkan, utgjorde 16,249
år 1924 (i E. och Wales). Statskyrkans
rättsnormer utgöras av kyrkliga lagar (canon
laws), rikets allmänna rättssedvänjor och
skrivna rikslagar, däribland Common prayer
book (med dess kyrkorättsliga anvisningar,
rubrics) och Trettionio artiklarna (se d. o.).
Kodifiering av hela kyrkorätten har flera
gånger satts i fråga, hittills utan resultat.
Kyrkans beroende av staten är stort men
ej fullständigt. Regenten är kyrkans högsta
överhuvud (supreme governor). Han (d. v. s.
premiärministern i hans namn) utnämner
biskopar och ärkebiskopar. Åtskilliga
kapitelämbeten och pastorat tillsättas också av
kronan. I beroende av staten kommer kyrkan
i så måtto, att dess högsta domstol numera
är en huvudsaki. av lekmän bestående
statsinstitution. Biskopsdomstolar finnas
fortfa
Ord, som saknas under
E, torde sökas under Ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
